Beställ detta nr

Nr 1/2019 Lennart Hellsing

MARGARETA LILJA-SVENSSON Lennart Hellsing sätter färg på tillvaron
LENA KÅRELAND En magiker i ord och visor
NISSE LARSSON Dikter direkt från barnkammaren
FIBBEN HALD Så vitt jag minns
NISSE LARSSON Lennart Hellsing blev en utmanare till Alf Henriksson
LENA KÅRELAND En tuff recensent- det fick även Astrid Lindgren känna av
TÄVLING Vem har illustrerat vad?
STEFAN MÄHLQVIST Tio boktips
SONJA SVENSSON Hellsings insats bakom institutionen för barnlitteratur
MARGARETA LILJA-SVENSSON I Lennart Hellsings fotspår
ROFFEN ENGSTRÖM Minnet bleknar -men det finns hopp. Om Albert Engström
AMI LÖNNROTH Krönika:En barndom fylld av nonsensramsor
GEORG HAHNE Soliga hälsningar från barndomens somrar i Tullinge
BO G HALL Biografin har fått en renässans bland forskarna
Bokrecensioner
Litterära evenemang
Varsågoda, här kommer ett mer bildrikt och färgglatt nummer än vanligt. Det kan inte bli på annat sätt när det handlar om Lennart Hellsing och hans många illustrerade böcker. För honom var bildkvaliteten viktig och illustratörerna många. Versernas språkglädje, fantasi, respektlöshet mot traditioner och förmågan att vända upp och ner på det välkända tolkades på i bild på olika sätt. Att Lennart Hellsing också vara recensent och en tillskyndare till Barnboksinstitutets tillblivelse är kanske mindre känt. Det är en fröjd att läsa och lyssna till hans verskonst. Inte minst för den befriande avsaknaden av pekpinnar. ”All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk” skrev han i sin bok om barnlitteratur. Den devisen har systrarna Lisen och Emma Adbåge anammat i sitt arbete som författare och illustratörer av barnböcker i Hellsings anda. Så fick de också Lennart Hellsingpriset 2006 för sin allåldersbok Halsen rapar - hjärtat slår. Till hösten kommer deras nya allåldersbok, Folk, också den medverser på rim. Stafettpinnen från Lennart Hellsing är tagen. Margareta Lilja-Svensson
Debatt: Kanon och litterärt arv

Kanon och litterärt arv

 

”Jag är vackrast när det skymmer…” Vi har alla hört den, eller varianten: ”Du är vackrast när det skymmer…” en travesti på Pär Lagerkvists välkända dikt ”Det är vackrast när det skymmer./

All den kärlek himlen rymmer/ ligger samlad i ett dunkelt ljus/

över jorden,/ över markens hus.”

Välkända? Ja, åtminstone för den generation svenskar som gick ut skolan före 68. För oss som får en nick och en suck tillbaka när man kastar ut ett: ”Erk du – Maja du – ” i budgetdiskussionen på jobbet eller i familjen: ”var ska vi ta´t?”

Varje vår är det samma sak, raderna återföds inom mig:

”Kastanjeträden trötta luta/ efter regnet sina tunga/ vita spirors blom.” Eller en vinterkväll när Orion spänner bågen över horisonten: ”Midvinternattens köld är hård/ stjärnorna gnistra och glimma…” Skalderna har formulerat det åt oss, bättre än vi själva kan, rytmiskt, konkret, poetiskt. Som när sommardagen låter oss brista ut med Fröding: ”Vilken strålande, orimligt, obeskrivligt vacker dag!”

Efter studenten var jag au pair i Frankrike ett läsår. Jag förhörde läxor med barnen jag passade: sjuåringen hade i läxa en dikt av Verlaine i tre strofer. Det var en höstdikt: ”Les sanglots longs/

Des violons/ De l´automne…” De långa snyftningarna från höstens violiner … Han begrep säkert inte allt, men rytm och rim fastnade, han lärde sig de tre stroferna – och det gjorde jag också. Många år senare kunde han säkerligen citera dikten, njuta av ordmusiken, glädjas åt bilderna. Det är ett lätt bagage att bära med sig, rim, ramsor, sånger, dikter.

För en tid sedan kom ett mejl till våra datorer på litteraturvetenskapliga institutionen: Kan någon hjälpa mig att hitta en dikt som börjar så här? Det var min pappas älsklingsdikt och han skall begravas om några dagar, jag vill läsa den på begravningen. Till barndopet, bröllopet eller begravningen letar vi efter tankar och formuleringar som kan lyfta, lysa och kristallisera känslorna. Till min mammas begravning några år tidigare fann jag Karl Vennbergs vackra och smärtsamma dikt ”Avsked” ur Fiskefärd (1949)

 

                             Detta är ensamhetens stund
                             då det levande hjärtat ropar

                             men möter intet svar

                             utom ekot från dödens murar. /…/

                             Detta är vårens stund

                             den ljusa och stränga.

                             Välsignad vare du, vår

                              som omsluter hennes vila.

 

 Begravningsannonserna ger många exempel på vårt behov att tolka sorg och saknad. Varje söndag kan man läsa de anonyma raderna ”Far har sträckt ut handen/ mor har fattat den/ på den andra stranden / mötas de igen.” Men man finner också dikter av Pär Lagerkvist, som den ovan citerade och särskilt raderna ” allt är givet människan som lån”. Nils Ferlins ”Inte ens en grå liten fågel…”, Erik Lindegrens ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans /…/ ”, psalmverser, bibelrader. Någon gång stannar man upp, läser om: ”Var och en står ensam/ på jordens hjärta/ genomborrad av en solstråle/ - och plötsligt är det afton”. Det är Quasimodo, den italienske poeten och Nobelpristagaren.

Ett minne: min man och jag hade fått möjlighet att tillbringa en månad på San Michele, Axel Munthes gästhem på Capri. Intendenten kallade till träff där gästerna, ett tiotal, skulle lära känna varandra och berätta varför vi var här, för skrivande, målande, forskningsprojekt etc. Det var i oktober, solen lyste och ljumma vindar drog genom öppna fönster. När det blev min tur kommenterade jag vår belägenhet och påminde om att snart var vi åter hemma igen i snömodd och mörker med läge att citera: ”Midvinternattens köld är hård …” Efter de första orden föll flera röster in, snart citerade vi alla samstämmigt flera strofer i följd.  Skratt, gemenskap, glädje, en oförglömlig scen.

Mycket är generationsbundet när det gäller de texter och visor vi bär med oss. Vad vill vi lämna över till barn och barnbarn i mobilernas och skärmarnas värld? Vi behöver dikten, som vi behöver musiken i vardagen och i krissituationer. Konsten lyfter oss ur det triviala när vi rycks ur vardagen och allt blir annorlunda. Om inte våra barn får läsa och lära utantill och sjunga svenska ramsor, dikter, sånger, vem skall då göra det? Andra länder har en kanon av levande texter. Vi har också en skatt att förvalta, en unik vistradition och fantastisk lyrik att glädjas åt och föra vidare.

CHRISTINA SJÖBLAD

Ordförande Unga Skåne

 

 

 

Annat av eventuellt intresse