Nr 1/2012 Strindbergs många ansikten

KATARINA EK-NILSSON Strindberg – klok och galen
MALIN GRÄNDE P O Enquist om att vara Strindberg nära
CATHARINA SÖDERBERGH Strindbergsåret 2012
PER STAM Taklagsöl för August Strindbergs Samlade Verk
CATHARINA SÖDERBERGH Henning Mankell: Röda rummet gav mig lust att lära känna Strindberg
HASSE NILSSON och SVEN WOLLTER Debatt: Strindbergs samhälls- och klassanalyser aktuellare än någonsin
TURE RANGSTRÖM Teater i Strindbergs anda
ANNIE BOURGUIGNON »En andens stridsman som hatade vapenkrig«. Strindberg och det stundande världskriget
JAN BILLGREN Strindbergs blå böcker
AMANDA SETTERWALL KLINGERT Levande gestalter. Strindberg i media
Tre röster om Strindberg:
ROBERT GREER Strindberg före sin tid
KRISTINA ADOLPHSON Jag läste Strindbergs brev till Harriet Bosse, sedan var jag fast
DRIVA LOUISE LEYONMARCK Strindberg blev min storebror
Litterär salong:
CATHARINA SÖDERBERGH Eva Gedin: Norstedts är äldst men också ett av de modernaste förlagen
GUNNEL och LARS FURULAND Bergslagen i litteraturen
KURT MÄLARSTEDT Nu kommer Hjalmar Söderbergs Samlade skrifter
Camilla Odhnoff och Birgitta Svanberg – två förgrundskvinnor
Elisabeth Bergstrand-Poulsen har fått sitt eget sällskap
GÖRAN BÄCKSTRAND Harry och Moa – vad hände?

Strindberg – klok och galen

Strindberg – klok och galen

KATARINA EK-NILSSON

"JAG VILL, JAG VILL vara galen!...” Av populära föreställningar om August Strindberg är den att han var mer eller mindre galen en av de vanligaste. Föreställningen utgår från den så kallade Inferno-krisen men kanske också från citat som det ovan, ur brev till Siri von Essen under den första tiden av deras bekantskap. ”Galenskapen” i det brevet är snarast av det slag som var och en kan uppleva under en häftig förälskelse, och inte alls menat som galenskap i någon patologisk bemärkelse. ”Galen” kan ju betyda så mycket uppsluppenhet, missuppfattning, men också symptom på en mer eller mindre allvarlig sjukdom. ⬇ Läs artikeln "Strindberg - klok och galen" av Katarina Ek-Nilsson, ordförande i Strindbergssällskapet, fil. dr. i etnologi och tidigare chef för Strindbergsmuseet.
Richard Bergh, porträtt av August Strindberg 1905
Läs artikeln "Strindberg - klok och galen"

 

»Jag vill jag vill vara galen!...« Av populära föreställningar om August Strindberg är den att han var mer eller mindre galen en av de vanligaste. Föreställningen utgår från den så kallade Inferno-krisen men kanske också från citat som det ovan, ur brev till Siri von Essen under den första tiden av deras bekantskap.


”Galenskapen” i det brevet är snarast av det slag som var och en kan uppleva under en häftig förälskelse, och inte alls menat som galenskap i någon patologisk bemärkelse. ”Galen” kan ju betyda så mycket uppsluppenhet, missuppfattning, men också symptom på en mer eller mindre allvarlig sjukdom.

En förfärlig bok
Strindberg var redan under sin levnad en mycket känd person, i Sverige och utomlands. Han var känd för sina verk, men också för drastiska uttalanden och ett ibland problematiskt privatliv. När han lånar ur sitt eget liv kanske läsaren tror sig veta mera om personen August Strindberg än vad som egentligen är fallet. Kanske kan det leda till en förmodan om ”galenskap”.

Att ge en roman med tydligt självbiografiska inslag titeln En dåres försvarstal kan tyckas som en utmanande lek med föreställningar om eventuell galenskap. Denna bok, en stark kärleksroman och samtidigt en förfärlig uppgörelse med den första hustrun Siri von Essen, är dock ett försvar mot anklagelser att bli kallad för en dåre. Boken, som skrevs på franska 1887–88, var oerhört sårande för Siri von Essen, men också brutalt uppriktig vad det gäller författarens egen roll:

Detta är en förfärlig bok. Jag medger det utan invändningar, ty jag ångrar bittert att jag skrivit den. Vad var det som gjorde att denna bok kom till? Den självfallna nödvändigheten att tvätta mitt lik, innan det för alltid stängs inne i kistan skriver Strindberg i förordet.

Det finns en uppsjö av skildringar om Strindberg. Många vänner och bekanta ville ge sina intryck av personen Strindberg, och Strindbergsforskningen har avsatt många avhandlingar och andra lärda verk. En del av dessa många verk uppehåller sig vid frågan om August Strindbergs mentala hälsa eller ohälsa.

Sjuk, frisk eller mitt emellan?
Hur har då eftervärlden bedömt August Strindbergs psykiska tillstånd? Uppfattningarna skiljer sig åt. Det finns de, som anser att han faktiskt var allvarligt psykiskt sjuk eller funktionsstörd.

Många diagnoser har föreslagits: att han var schizoid, hysterisk, en borderline-personlighet, paranoid, psykoinfantil, schizofren, epileptiker, att hans eventuella problem berodde på missbruk av alkohol, särskilt absint, och tobak, eller att han var hjärnskadad på grund av för tidig födelse. De flesta av dessa föreslagna diagnoser kan sannolikt avfärdas.

Andra menar att Strindberg hade perioder av psykisk sjukdom eller psykisk instabilitet men att han däremellan var fullt psykisk frisk. Så har vi de som anser att det i stället är frågan om självsuggestion eller experiment av konstnärliga skäl, alltså att han testade olika möjligheter att uppleva och skildra ”hjärnspöken” i en tid då fascinationen för psykiatri som en relativt ny vetenskap var stor. Det fanns också aktuella idéer om det överhettade, känsliga manliga – geniet, föreställningar som man kan tänka sig att Strindberg tilltalades av.

Till de sistnämnda hör Olof Lagercrantz, som i sin Strindbergsbiografi menar att det är en myt att Strindberg var psykiskt sjuk. Infernokrisen handlar i stället om att Strindberg själv försökte få en konstnärlig förnyelse. Det vi kan uppfatta som galenskap i exempelvis Inferno är alltså en del av skapandet hos en stor konstnär, säger Lagercrantz. Han menar att det Strindberg skriver under den period då han av många anses ha en psykos var så intellektuellt skärpt och klart att det är uteslutet att han skulle lida av någon psykisk åkomma. Andra åter menar att även psykotiska patienter kan vara helt klara och skärpta även under sjuka perioder:

Jag vaknar upp; klockan slår två från en pendyl, en dörr smälles igen och … jag är ur sängen liksom lyft av en pump, som suger mitt hjärta. Knappt har jag satt fötterna på golvet förrän en elektrisk dusch utgjutes över min nacke och pressar mig mot jorden. Jag reser mig igen, rafsar åt mig kläderna och störtar ut i trädgården, ett rov för den förfärligaste hjärtklappning. Mitt under dessa reflektioner hör jag någon hosta i rummet bredvid mitt. Genast svarar en lätt hosta från rummet ovanför. Sannolikt signaler och just desamma som jag hade hört natten i hotell Orfila.

Ovanstående citat är exempel ur romanen Inferno där Strindberg beskriver symtom med hjärtklappning, ångest och en skrämmande känsla av att vara förföljd.

Verklighetsförvanskning som skydd
En som försökt förstå Strindbergs reaktioner under den period på 1890-talet då den så kallade Infernokrisen ägde rum, är psykiatrikern Johan Cullberg. I sin bok Skaparkriser argumenterar han för att Strindberg under den här perioden faktiskt led av en paranoid psykos, men att han tillfrisknade av egen kraft. Strindberg befann sig i en svår situation. Han led av att inte ordentligt kunna sörja för sina barn i första äktenskapet samtidigt som det andra äktenskapet, med Frida Uhl, hade kantats av svårigheter och stod inför upplösning.

Ambitionerna att slå igenom och försörja sig som kemist hade kommit på skam. Med sina alkemiska experiment ville Strindberg tränga in i världsalltet och finna nya byggstenar, men han fick inte det önskade erkännandet.

Enligt Cullberg finns det tre vägar att gå för att komma ur en psykos. Den första vägen är att resignera, acceptera de upplevda kränkningarna och ta nya tag. Den andra vägen att attackera sig själv, gå in i en depressiv kris som inte sällan slutar med självmord. Den tredje vägen, den som Strindberg valde, är att lägga hotet utanför den egna personen, en slags verklighetsförvanskning som skyddar jaget.

Cullberg menar alltså att Strindberg led av en psykos med förföljelsemani, möjligen förstärkt av absintkonsumtion (även om konsumtionen inte var så stor som myten ibland vill göra gällande). Det är inte helt otänkbart att Strindberg förstärkte sitt tillstånd genom att intresserat iaktta sig själv och sina reaktioner, och detta av konstnärliga skäl. De skildrade nattliga ångestattackerna i Inferno kan också ha berott på att Strindberg led av kärlkramp, en diagnos som han faktiskt hade fått av en läkare.

Insiktsfullt
Uppenbart är att Strindberg själv i efterhand var medveten om sin överståndna sjukdom. Till sin yngre syster Elisabeth, som vårdades för psykisk sjukdom, skriver brodern August:

Vad dina föreställningar om att Du är förföljd angår, så liknar de mina när jag var sjuk; och de sakna all grund; dock icke all, ty man lär förfölja sig själv. Om Du läst min bok Inferno kan Du se orsakerna till min förföljelseföreställning, huvudsakligen bestående i självförebråelser. Och Du ser även vägen jag sökte till att finna resignation.

När han i april 1898 reser från Paris till Lund fattar han också ett insiktsfullt beslut:

Och jag som står under fullkomlig uppsikt av de osynlige tror att jag måste avsäga mig några av livets små fröjder, som varit mitt livs olycka, mest vinet!

Strindbergs kris kantades av religiösa funderingar. Hans svärmor i Österrike, Frida Uhls mor Marie Uhl gjorde honom bekant med Emanuel Swedenborgs idéer, vilka kom att utgöra tolkningsredskap för Strindberg.

Jag hälsar korset, det enda hoppet
Otvetydigt är att August Strindberg övervann sin psykiska kris. Han lämnade den bakom sig och gick in i en oerhört produktiv period, under vilken han åstadkom några av sina allra mest framstående verk, startade sin egen teater och synnerligen energiskt deltog i samhällsdebatten.

Den 14 maj 1912 avled han i sitt hem, som nu ingår i Strindbergsmuseet, på Drottninggatan i Stockholm. Omkring fyratusen personer sägs ha följt hans kista till Norra kyrkogården. Jordfästningens officiant var Nathan Söderblom, som Strindberg hade känt under Infernoåren i Paris. August Strindbergs grav pryds av ett träkors med texten ”O crux ave spes unica” (jag hälsar korset, det enda hoppet), en text han fann på Montparnassekyrkogården i Paris.

 

Annat av eventuellt intresse