Beställ detta nr

Nr 1/2015 Lars Ahlin

CATHARINA SÖDERBERGH Lars Ahlin och Norrlandsförfattare
STAFFAN BERGSTEN Lars Ahlin – en svårfångad gigant
LARS AHLIN Tåbb
LARS AHLIN Kanelbiten
CATHARINA SÖDERBERG Lars Ahlin och Arne Jones - vänner livet ut
ÖRJAN TORELL Klivet in i »den osynliga staden«
ÅSA NILSSON SKÅVE Ahlin, Aronson och det alternativa fyrtiotalet
SVANTE JUNCKER Att främja intresset för och studiet av Lars Ahlin
HANS-GÖRAN EKMAN Att doktorera på Lars Ahlin
Lars Ahlin 100 år 1915-2015
Litterär salong:
MÄRTA NILSSON Birger Norman lyfte fram Ådalen och det ångermanländska
IRÉNE HOLMGREN Lars Molin – en genuint älskad författare och filmskapare
NILS-ERIC SANDBERG Victoria Benedictsson – henne bör vi läsa!
BRITT DAHLSTRÖM De litterära sällskapen från början

Lars Ahlin och Norrlandsförfattare

CATHARINA SÖDERBERGH


FÖRFATTAREN LARS AHLIN skulle ha fyllt 100 år 2015. Lars Ahlin – en svårfångad gigant har Staffan Bergsten satt som rubrik för sin presentation av honom. Lars Ahlins hemstad, Sundsvall, är också hemvisten för hans sällskap, som under jubileumsåret kommer att anordna en rad evenemang för att levandegöra sin författare.

PROMENADER RUNT STAN i hans fotspår visar att både miljöer och personer i hans romaner och noveller är fast förankrade i verkligheten. Lars Ahlin var nära vän med skulptören Arne Jones. Under ungdomstiden stöttade de varandra och idag finns en permanent utställning över dem båda i Arne Jones konsthall i Fränsta utanför Sundsvall.

VICTORIA BENEDICTSSON är en av de mest framstående svenska författarna i slutet av 1800-talet. Enligt Nils-Eric Sandberg är hon tyvärr sorgligt nedvärderad litteraturhistorien.

IDAG ÄR NÄRMARE 120 litterära sällskap medlemmar i DELS. Det är därför speciellt roligt att få ta del av hur Britt Dahlström, som nyligen fick en kunglig medalj för sina insatser, personligen medverkade vid tillkomsten av många av dem.

Lars Ahlin - en svårfångad gigant

Lars Ahlin - en svårfångad gigant

STAFFAN BERGSTEN


LARS AHLIN (1915-1997) är en av Sveriges främsta romanförfattare under 1900-talet. Han är både en särling och en god representant för sin tid. Som realistisk skildrare av arbetarklassens villkor ansluter han sig till de författare som speglar landets omvandling från småbrukarnation till industrisamhälle med socialdemokratin som statsbärande ideologi. Som övertygad kristen med inriktning på den enskilda människans inre liv och existentiella belägenhet skiljer han sig emellertid markant från de flesta av sina samtida. ⬇ Läs artikeln "Lars Ahlin - en svårfångad gigant" av Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet.
Lars Ahlin framför sitt hem Villa Vingarna på Korsvägen 9 i Äppelviken, Bromma
Läs artikeln "Lars Ahlin - en svårfångad gigant"

 

Lars Ahlin (1915–1997) är en av Sveriges främsta romanförfattare under 1900-talet. Han är både en särling och en god representant för sin tid. Som realistisk skildrare av arbetarklassens villkor ansluter han sig till de författare som speglar landets omvandling från småbrukarnation till industrisamhälle med socialdemokratin som statsbärande ideologi. Som övertygad kristen med inriktning på den enskilda människans inre liv och existentiella belägenhet skiljer han sig emellertid markant från de flesta av sina samtida.

 

Genom trotsig debattlusta och en egensinnig, ibland svårtillgänglig stil kom han att utmana många läsare och nådde aldrig den breda publiken. I gengäld var hans inflytande på andra författare och intellektuella djupgående och han upplevs alltjämt som högst aktuell. Den litteraturvetenskapliga forskningen har alltid dragits till hans rika och komplicerade författarskap. Flera av hans böcker ges i vår vidare ut på nytt av Bonniers.

Självupplevd misär
Debutromanen Tåbb med manifestet (1943) förvånade alla med sin mogna stil. Huvudpersonen Tåbb är en arbetslös ung man på drift i ett land i ekonomisk kris. Hans enda fasta punkt är ideologisk. Som medlem i en kommunistisk ungdomsförening har han lärt sig söka svaret på alla problem hos Marx och bär ständigt med sig det kommunistiska manifestet. Den sociala verklighet som bildar bakgrunden i både debutverket och det kommande författarskapet var i hög grad självupplevd. Ahlins far var handelsresande och hans inkomster räckte nätt och jämnt till att försörja familjens sju barn, av vilka Lars var det yngsta. Sedan hustrun övergivit både man och barn levde de tidvis i ren misär och alla, även minstingen, måste redan i de tidiga tonåren bidra till sitt uppehälle. Ahlin arbetade som springpojke, tidningsförsäljare och liknande samtidigt som han tog varje tillfälle att skaffa sig böcker. Ordnad skolgång var utesluten av ekonomiska skäl. Längre fram lyckades han få understöd till några års studier vid folkhögskola, men i stort delade han sina samtida proletärförfattares autodidaktiska utgångsläge. En av hans viktigaste läsupplevelser var Fjodor Dostojevskij, givetvis i svensk översättning. Den store ryssens lidelsefulla sociala och religiösa engagemang gav djupt eko i den unge svensken.

Geografiskt är det mesta Ahlin skrivit lokaliserat till hans födelsestad Sundsvall. Genom sina skiftande arbeten hade han lärt känna staden utan och innan och kom med tiden också att uppfatta den som representativ för hela landet: en industriell centralort i en bygd som levde på skogen och sågverken med förmögna patroner och direktörer som hänsynslöst exploaterade den okvalificerade arbetskraften. Nöd och elände, agitation och strejker präglade tiden och grundlade hos Ahlin både en djup medkänsla med den enkla lidande människan och en politisk, ideologisk medvetenhet.

Ahlins ideologiska engagemang
Social realism och politisk medvetenhet räcker emellertid inte till för att förklara särarten i Ahlins författarskap. Det ideologiska engagemanget går långt utöver politik och samhällsliv i riktning mot teologi, liksom skildringen av människans utsatta belägenhet sträcker sig bortom gängse realism mot en närmast mystisk samhörighetskänsla. Roten och upphovet till allt detta förlade Ahlin själv till en genomgripande inre upplevelse i 18-årsåldern.

Utan arbete, bostad och anhöriga som drog försorg om honom genomgick han ensam i ett litet tält en sjukdomskris med hög feber. Under några dygn förvandlades hans liv och han nådde en insikt som blev grunden för hela hans författarskap. Långt efteråt försökte han beskriva vad han den gången såg, samtidigt som han framhåller att inga ord räcker till:

Direkt och fräckt kan jag säga att jag den morgonen den stunden såg in i den kulturbefriade, den oläsbara, den ej begripliggjorda verklighetens tillvaro. Det hände mig mitt i en stad [ ... ] Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min – vår stad fanns ej längre till.
[ ... ]
Vad jag såg? Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner. Överallt, vart än i staden jag såg, mötte min blick ett och detsamma. Vad för något?

Alla människor har lika värde
Alla bestämningar, egenskaper och allt sammanhang bortföll inför hans ögon. Kvar var endast den råa, otolkade verkligheten. Som Ahlin beskriver sin upplevelse utgjorde den raka motsatsen till den traditionella mystikens ljuva uppgående i det gudomliga. Den var förfärlig, förintande och ändå vittnade den om Gud – en Gud över allt förnuft och bortom alla bilder. Längre fram tar han till de ord som Jahve talar till Mose ur den brinnande busken: ”Jag är den jag är.” Utöver vara och existens kan inget sägas om vare sig Gud eller den råa verkligheten Alla egenskaper, all rangordning, all mening och alla värden är människans tolkningar och tillägg.

Den viktigaste slutsatsen Ahlin drog ur sin upplevelse var att alla människor i grunden har lika värde. All social och moralisk åtskillnad är falsk. Det goda livet måste bygga på det jämbördiga mötet mellan två individer som ser varandra för vad de är: varken för mer eller för mindre än någon annan och båda Guds skapelser. Detta bildar det underliggande temat i samtliga hans verk, medvetet omfattat redan före debuten och genomfört med ständigt nya konstnärliga grepp.

Ahlins sociala och psykologiska realism utgör därför något helt annat än det termen vanligen avser i litterära sammanhang. Hans syfte är inte att avbilda verkligheten utan att med språket gestalta en värld som illustrerar och förtydligar hans syn på människorna och deras liv i samhället. På ytan kan skillnaden tyckas försumbar.

Ahlin bemödar sig med stor framgång att skildra miljöer och levnadsöden som övertygar genom sin autenticitet. Han behärskar också suveränt en naturlig och äkta dialog. Men under denna yta verkar förkunnaren och styr sina diktade figurer så att de uppenbarar hans jämlikhets- och kärleksbudskap.

Kärleken, hans andra stora tema
Det andra stora temat i Ahlins verk är kärleken: Den äktenskapliga kärleken och den förbjudna mellan hemligt älskande, tillgivenheten mellan föräldrar och barn, mellan syskon och vänner, den stora brinnande passionen, den stilla värmande lågan – kärleken i alla dess former, hög som låg, fast den sistnämnda distinktionen egentligen saknar mening för Ahlin eftersom den sanna kärleken undandrar sig den rangordnande uttolkningen av världen. Den som ser sin nästa, vem han eller hon än må vara, för vad hon verkligen är kan inte annat än älska, och bli älskad tillbaka.

Inriktningen på nära personliga relationer leder till att Ahlins romaner huvudsakligen utspelar sig inom familjen och genom den speglar det omgivande samhället. Sedan Ahlin precis som sin hjälte Tåbb förlorat tron på kommunismen och alla andra ideologier utvecklades han politiskt mot en odogmatisk, reformistisk socialdemokrati med starkt betonande av att samhällets nödvändiga förändring mot jämlikhet måste komma ur de enskilda medborgarnas inre, inte uppifrån överheten.

Luther viktig vägvisare
Viktigare än de politiska tankemönstren är dock de teologiska. Den omvälvande upplevelsen i tältet skilde sig visserligen radikalt från både traditionell mystik och gängse omvändelseparadigm men var tveklöst av religiös natur. I sin strävan att integrera den i sitt fortsatta liv sökte sig Ahlin framför allt till teologin. I tjugoårsåldern var han under några terminer elev vid en skola med uppgift att förbereda unga män för akademiska studier i teologi och en fortsatt bana som präster i den lutherska statskyrkan.

Luther blev en viktig vägvisare, indirekt också genom den schweiziske teologen Karl Barth och dennes lära om Guds ”tilltal” till människan som kräver ett svar i form av handling. Förhållandet mellan Gud och människa blir på så sätt en förebild för kärleken mellan två människor, där tilltal och svar upprättar ett förhållande av ömsesidigt och jämbördigt givande och mottagande. I relation till Gud är människan bara mottagare men i sann mänsklig kärlek är båda parter varandras ”gudar” i bemärkelsen utgivande och samtidigt uppfordrande till gensvar. 

”Ögat” som metafor
Ahlin använde ofta ögat som metafor. Mot tilltalet svarar den kärleksfulla blicken, gengäldad av den som blir sedd. Att ”bli sedd” är ett av hans nyckelbegrepp och innebär att bli förbehållslöst erkänd och accepterad som fullvärdig motpart. Det krävs alltid två självständiga individer för att den äkta kärleken ska komma till stånd.

I Tåbb med manifestet tar han till bilden av fruktträd: ”För att det ska bli befruktning fordras det frömjöl från en blomma av annat slag.” Tåbb och hans Kajsa är som två olika träd, odugliga var för sig men tillsammans bär de frukt. Genom honom kommer hon till medveten insikt:

Plötsligt förstod hon att om ett äktenskap ska bli hållbart och givande då måste mannen och kvinnan vara av skilda sorter. Han måste verkligen vara man och hon en verklig kvinna. De måste brinna av längtan efter det främmande slaget. De får inte söka sig själva. Han måste ha sin lust i hennes och hon i hans. Först då kommer fruktämnena att svälla ut till mognad.

Insikten om den kompletterande jämbördigheten, tilltalet och seendet, måste enligt Ahlin åtföljas av bekräftandevhandling. Följdriktigt utmynnar romanen om Tåbb i en kort scen som illustrerar Tåbbs och Kajsas nya förhållande. Hon har plockat en korg full med ved och ska bära in den i köket när Tåbb kommer och vill överta bördan. Men hon släpper inte taget. ”Vi bär den båda två, sa hon. Och de tog i varsin ända av handtaget och bar in den.” Så slutar berättelsen med ett både konkret och symboliskt exempel på kärlekens gärningar som går att tillämpa på det samhälleliga likaväl som på det privata planet.

Min död är min
Det är denna av såväl politiska som teologiska element sammansatta åskådning som Ahlin oförtröttligt gestaltar i verk efter verk. Under de 18 åren efter debuten 1943 utvecklade han en väldig produktivitet och gav ut ett dussin romaner jämte ett par novellsamlingar. Den första stora romanen, Min död är min (1945), har som huvudperson en man som i likhet med författarens far är en misslyckad handelsresande med ett havererat äktenskap bakom sig då han möter den sanna kärleken i en enkel strykerskas gestalt.

Höjdpunkten i hela Ahlins författarskap är nog den stora romanen Natt i marknadstältet (1957) om bagerskan och kaféinnehavaren Paulina Dahl och hennes tragiska kärlek till sin kriminelle och destruktive man Leopold. Den första, stora periodens sista roman har titeln Bark och löv (1961) och är även den en kärlekshistoria. Kontrahenterna är denna gång konstnärer.

Ahlins strävan var att gestalta sin vision i konstnärligt integrerad form men upplevde i växande grad fiktionens otillräcklighet. Gång på gång bryter framställningen den psykologiska realismens ram för att ge plats åt teoretiska resonemang om språket och konsten. l romanen Gilla gång (1958) filosoferar skolvaktmästaren Lage Julin, gift med Berta, över konstens väsen i termer som visar att mötet mellan ett konstverk och dess betraktare eller läsare har samma struktur som kärleksmötet. Ett ”gott öga” kan locka fram ett gensvar som uppenbarar en annars fördold mening:

Hur kommer det sig? Jag svarar: därför att varje öga för sin egen jordmån fram. De två måste komma samman, annars blir det ingenting av. Så till hälften, så avbrutet, är det taget vart för sig.

Ännu en gång tål jag tänka på det: Sålunda är det med språk och konst: taget för sig en öde obrukbar byggnad, mötesplatsen lever upp först när de mötande finns där tillhopa och gör varsin part.


Berta och jag, man funne ruiner om man toge oss var för sig.


”Se människan”
Trots obruten skaparkraft greps Ahlin redan innan han fyllt 50 år av missmod och tystnade som författare. En orsak var bristande uppskattning framför allt av den religiösa dimensionen av författarskapet – en aggressivt kristendomsfientlig anda utmärkte den tidens svenska kulturliv. En annan orsak låg i hans växande besvikelse över den politiska och sociala utvecklingen i landet som alltmer fjärmade sig från de jämlikhetsideal han hoppats att socialdemokratin skulle förverkliga. När han efter 24 års tystnad återkom som diktare gav han bl.a. ut Din livsfrukt (1987) som i jagromanens form ger en kritisk analys av Sveriges sociala historia under 1900-talet.

En av bifigurerna, en målare som förbereder sig för att resa till Rom, får än en gång uttrycka den medkänslans och den solidariska inlevelsens estetik som Ahlin alltid omfattat:

Jag slår mig ner mitt i fattigkvarteren. Hos dem man inte räknar med. Jag vill vara bland de utstöttas ansikten och kroppar. Se dem, se dem mycket noga, höra deras ljud, rop och mummel. Se människan, den lidande och plågade, leta efter om något oskadat finns kvar i ögats ljus och läpparnas former.


Lars Ahlin och Arne Jones - vänner livet ut

Lars Ahlin och Arne Jones - vänner livet ut

CATHARINA SÖDERBERGH


ARNE JONES OCH LARS AHLIN lärde känna varandra när de gick på Ålsta folkhögskola i Fränsta som 18-åringar. Rektorn för Ålsta, David Palm, blev en slags mentor för dem. - Det har sagts att pojkarna ständigt samtalade med varandra; såg man två figurer sitta i en dikeskant i Ljungandalen, ivrigt samspråkande – då var det Arne och Lars, berättar Svante Junker, som är sekreterare i Lars Ahlinsällskapet och har skrivit en introduktion till utställningen om de båda på Arne Jones Konsthall i Fränsta. Det var en vänskap som varade livet ut. ⬇ Läs artikeln "Lars Ahlin och Arne Jones - vänner livet ut" av Catharina Söderbergh.
Läs artikeln "Lars Ahlin och Arne Jones - vänner livet ut"

 

Arne Jones och Lars Ahlin lärde känna varandra när de gick på Ålsta folkhögskola i Fränsta som 18-åringar. Rektorn för Ålsta, David Palm, blir en slags mentor för dem.

 

”Det har sagts att pojkarna ständigt samtalade med varandra; såg man två figurer sitta i en dikeskant i Ljungandalen, ivrigt samspråkande – då var det Arne och Lars, berättar Svante Junker, som är sekreterare i Lars Ahlinsällskapet och har skrivit en introduktion till utställningen om de båda på Arne Jones Konsthall i Fränsta.

Det var en vänskap som varade livet ut.

Sommaren 1935 lämnar Lars och Arne Ålsta och går på luffen för att skaffa pengar, så att de kan fortsätta studera. Lars skall sälja dikter och Arne kolteckningar. Det går inte så bra. Båda är de politiskt samsynta till vänster. Kanhända uppskattas inte det budskap de försöker ”sälja”, menar Svante Junker.

Episoder under luffarturnén finns skildrade i Lars Ahlins novell ”Härligt grönt gräs”, i novellsamlingen Inga ögon väntar mig, som Arne Jones gjorde omslaget till.

Hösten 1935 är Lars och Arne tillbaka i Fränsta och driver ett litet bokbinderi. På fritiden ägnar de sig åt korrespondenskurser och fördjupar sina politiska diskussioner, som får alltmer uttalade kristna förtecken. De utvecklar nu en gemensam syn på konst och dikt.

Så småningom bestämmer de sig för att flytta till Stockholm. Arne Jones skall utbilda sig till bildhuggare och Lars Ahlin skall skriva färdigt sina roman- och novelluppslag och försöka etablera sig som författare. I september 1936 anländer de och hyr ett rum med del i kök på Upplandsgatan. Lasse lagar mat, Arne dukar och diskar.

Arne går på Tekniska skolans (idag Konstfack) aftonkurs i reklamteckning och får ett år senare lärlingsjobb på Sandins sten- och bildhuggeri. Han hugger gravstenstexter och börjar fundera över bokstävers form, funktion och skönhet. Han upptäcker att tomrummet mellan bokstäver också är formelement och har en estetisk funktion, något som han senare flitigt skulle använda sig av.

Lars skriver, läser, skriver... och börjar skicka det skrivna till förlagsredaktörer som inte antar det. Han skriver om, han börjar med andra uppslag...

Arne gifter sig 1939 med Margit Landin, blivande keramiker. Arne och Lars skiljs åt fysiskt, i vardagen. Men de fortsätter att hålla kontakt och stötta varandra.

De hade ömsesidig nytta av varandra. Arne lyssnade på Lars snåriga tankeutflykter och gav tillbaka reaktioner och tankar. Han läste Lars manuskript, uppmuntrade och bistod vid upprepade motgångar när manuskripten kom åter. Lars bistod i sin tur Arne när han blev avskedad från Sandins, vid Konsthögskolans avslag 1941 och hjälpte sedan till att finansiera hans studier där. Kärleken till, och respekten för, konst och litteratur förde dem samman. Bekymmer fanns på ett personligt/privat plan: bådas osäkerhet på sin "konstnärlighet" och tvivel på att de skulle kunna fullfölja sin valda inriktning.

Ingen av deras anhöriga hade haft en tanke på att de skulle ägna sig åt de "sköna" konsterna; snarare såg de med misstänksamhet på pojkarnas intressen.

Både Arne och Lars kom från familjer där man inte var särskilt kulturellt engagerade. Dock ville de själva mycket och nådde också mycket långt inom sina respektive konstarter; båda blev mångfaldigt prisbelönta. Efter flytten till Stockholm går det elva år innan Arne debuterar och sju år innan Lars debuterar; 15 år efter att han i folkskolans klass 6 ställde in sig på att bli författare. Hur kunde de vara så säkra på att just konst skulle vara deras gebit?

Ahlin, Aronson och det alternativa fyrtiotalet

Stina Aronson. Fotograf okänd.

Ahlin, Aronson och det alternativa fyrtiotalet

ÅSA NILSSON SKÅVE


DE FÖRFATTARSKAP SOM DOMINERAR bilden av den litterära arenan i Sverige under 1940-talet beskrivs ofta som svartsynta och inriktade på att skildra upplevelser av vanmakt. Pessimismen var förstås till stor del en konsekvens av det dystra världsläget. Två författarskap som både passar in i och bryter mönstret för det svenska fyrtiotalet är Stina Aronsons och Lars Ahlins. De är dessutom i viktiga avseenden besläktade med varandra – den norrländska bakgrunden, det tematiska intresset för människor i marginalen och att novellgenren var betydelsefull för dem båda. ⬇ Läs artikeln "Ahlin, Aronson och det alternativa fyrtiotalet" av Åsa Nilsson Skåve, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet som år 2007 disputerade på en avhandling om Stina Aronsons berättarkonst.
Läs artikeln "Ahlin, Aronson och det alternativa fyrtiotalet"

 

De författare som dominerar bilden av den litterära arenan i Sverige under 1940-talet beskrivs ofta som svartsynta och inriktade på att skildra upplevelser av vanmakt. Pessimismen var förstås till stor del en konsekvens av det dystra världsläget. Två författarskap som både passar in i och bryter mönstret för det svenska fyrtiotalet är Stina Aronsons och Lars Ahlins. De är dessutom i viktiga avseenden besläktade med varandra – den norrländska bakgrunden, det tematiska intresset för människor i marginalen och att novellgenren var betydelsefull för dem båda.

 

Parallella författarskap
Ahlin debuterade 1943, med romanen Tåbb med manifestet, vilken följdes av hans mest produktiva decennium. Han tillhör, enligt Carin Röjdalens avhandling från 1997, den intellektuella och existentiella linje av tidens litteratur, som hämtade impulser från Kierkegaard, Dostojevskij, Kafka och Camus. Samtidigt uppvisar han en stor originalitet. Aronson å sin sida hade redan ett par årtionden av skrivande bakom sig, men fick sitt stora genombrott hos kritiker och publik med Hitom himlen 1946. Författarskapet har knappast förknippats med intellektualism, snarare finns i hennes skrivande en kunskapsskeptisk hållning som under trettiotalet tog visst intryck av primitivismens kulturkritiska attityd. I böcker som Feberboken (1931) och Syskonbädd (1931) skildrar Aronson hur konventionella samlevnadsformer verkar förtryckande på individen. Under fyrtiotalet lämnar hon så denna specifikt riktade kritik och närmar sig en existentiell tematik som står i dialog med tidens tankegångar och inte minst med Ahlin.

Människor i utkanten
Hos både Aronson och Ahlin man möter man huvudpersoner som på olika sätt befinner sig i utkanten av tillvaron. I geografisk bemärkelse utspelar sig Aronsons viktigaste verk i den norrbottniska glesbygden, vilken ställs i kontrast till ett mer urbant och modernt liv i ”sörlandet”. Hos Ahlin betonas ibland också denna spänning mellan norra Sverige, som huvudpersonerna ofta härstammar ifrån, och de södra landsdelar som ligger närmare maktens centrum. I än högre grad rör det sig dock hos båda om en existentiell marginalisering.  De människor som skildras lever ofta i utsatthet och besvärliga omständigheter, till följd av arbetslöshet, fattigdom, sjukdom eller personliga tillkortakommanden. I Aronsons novell ”Den andra flickan” porträtteras två helt olika flickor som inför sin nära förestående död finner en själarnas ordlösa gemenskap, liggandes i sina sängar på sanatoriet. När yttre polityr, som sociala och språkliga konventioner, faller bort uppstår en äkta kommunikation. En annan typisk aronsonsk karaktär som figurerar i flera noveller är Bertina Adéle Litti, en udda person som av omgivningen närmast ses som efterbliven. ”Förspel till kärleksmöte” handlar om henne och Zakari, en karaktär som presenteras via sina brister. Han är sned i kroppen, skrytsam, lögnaktig och inte särskilt högt aktad av omgivningen. Det stundande mötet mellan dessa båda ofullkomliga beskrivs likväl som något vackert och livsbejakande.

Ahlins förmåga att skildra mänsklig utsatthet är satt på sin spets i ”Inga ögon väntar mig”. Novellen är skriven med huvudpersonen Gustav Anderssons som jagberättare, vilket på ett skärande sätt belyser hans instängdhet i sig själv. Familjen har slutat tala med eller ens titta på honom och han börjar tvivla på att han överhuvudtaget existerar. Det hela har pågått länge, men framför allt sedan Gustav fått en psykisk kollaps och skrikande sprungit genom samhället, gömt sig i ett träd i skogen och slutligen fått tillbringa ett år på mentalsjukhus. Oförmågan till kommunikation mellan Gustav och hans närstående förstenas, vilket ger novellen en pessimistisk ton. Andra gånger leder akuta kriser snarare till att det kärleksfulla och medlidsamma hos människan bryter fram, som i ”Här är paradiset” och ”Plötslig dimma”.

Epifani och livsinsikt
Skildringar av epifaniupplevelser utpekas ofta som ett framträdande drag i den modernistiska litteraturen. Epifanin kan definieras som en omvälvande krisupplevelse då sakernas tillstånd plötsligt framstår i ett förklarat ljus. Aronson använder epifanin som en handlingens vändpunkt i fler av sina romaner liksom i Hitom himlens avsnitt, vilka också går att betrakta som självständiga noveller.

Ofta rör det sig om extatiska gudsupplevelser, dvs. epifanier i mer ursprunglig bemärkelse än vanligen i modernistiska texter. I ”Brevet” möter vi till exempel den gamla fromma kvinnan Emma i ett särkilt böneögonblick som leder till ett andligt reningsbad. Hon vinner ny kraft och upplever verkligheten annorlunda och mer harmonisk efter denna stund, då hon kommit till insikt om hennes och sonens tillvaro. På liknande, fast motivmässigt omvänt, sätt förhåller det sig i avsnittet ”Älskaren” där Miras extatiska sång beskrivs som ”gåtfull, opersonlig, kosmisk som en naturkraft”. Mira genomgår en omvälvande kris som kulminerar under hennes sång. Den naturkraft som drabbar henne blir upptakten till en avgörande vändpunkt i hennes liv, uppbrottet från make och son.

Hos Ahlin skildras en värld på väg att sekulariseras. Brytningspunkten mellan ett gammalt och ett nytt paradigm är tydlig i noveller som ”Skändat rum” och ”Tre generationer”, där de yngre inför realiteter som arbetslöshet och fattigdom hoppas på politiska förändringar i samhället, medan de äldre tror att det är förtröstan i Gud som är lösningen. Samtidigt har de förklaringsögonblick som drabbar huvudpersonerna inslag av mystik som närmar sig en kristen livssyn.

Det handlar ofta om plötslig självinsikt och ödmjukhet inför livet, som när Ann-Margret i ”Huset har ingen filial” inför orden med just denna lydelse på en skylt drabbas av en insikt om (det moderna) livets villkor. Varje människa måste stå för sig och hon kan inte fortsätta sörja och söka det barn hon aldrig fick. I detta exempel står upplevelsen för en faktisk omorientering i huvudpersonens liv, andra gånger markerar Ahlin att epifanins effekter snarast är momentana.

Makarna i ”Kommer hem och är snäll” kommer att upprepa sitt missnöje och skuldbeläggande av varandra och Hasse i ”Gåva gömd i ynkedom” fortsätta ljuga och smita undan, men i stunden upplever de en svindlande närhet till livet och nästan.

För den som läser Lars Ahlin och Stina Aronson, och inte minst deras noveller, erbjuds också rika möjligheter att drabbas av insikter om det mänskliga livets ynkedom och storslagenhet.

Barnen ifrån Västernorrland

Barnen ifrån Västernorrland

ÖRJAN TORELL

"NÅGOT AV DET MEST häpnadsväckande i Lars Ahlins författarskap är att han låter barn eller tonåringar hitta fram till möjliga förhållningssätt inför de livsproblem som deformerat eller besegrat så många vuxna." Orden är Gunnar D Hanssons och uttalades när han mottog 1998 års Lars Ahlin-pris i Sundsvall. Sundsvallspubliken nickade förstås och såg en rad Lars Ahlin-barn dyka upp i minnet: Zackarias, Bengt, Kanelbiten, Hans… Alla märkligt överlägsna de vuxna. Men eftersom Sundsvall ligger i Västernorrland, dök kanske även andra barn ur den västernorrländska litteraturen upp i publikens minne. Var Ahlin-barnen verkligen så ”häpnadsväckande”? ⬇ Läs artikeln "Barnen ifrån Västernorrland" av Örjan Torell, litteraturvetare och författare.
Gruppbild av fyra barn. Två pojkar i likadana randiga dräkter med sjömanskrage och korta byxor. Två flickor i likadana rutiga klänningar med vita kragar.
Läs artikeln "Barnen ifrån Västernorrland"

 

”Något av det mest häpnadsväckande i Lars Ahlins författarskap är att han låter barn eller tonåringar hitta fram till möjliga förhållningssätt inför de livsproblem som deformerat eller besegrat så många vuxna.”

 

Orden är Gunnar D Hanssons och uttalades när han mottog 1998 års Lars Ahlin-pris i Sundsvall (men de finns också i Ärans hospital 1999, s 367). Sundsvallspubliken nickade förstås och såg en rad Lars Ahlin-barn dyka upp i minnet: Zackarias, Bengt, Kanelbiten, Hans… Alla märkligt överlägsna de vuxna. Men eftersom Sundsvall ligger i Västernorrland, dök kanske även andra barn ur den västernorrländska litteraturen upp i publikens minne. Var Ahlin-barnen verkligen så ”häpnadsväckande”?

Barn från Frostmofjället
Redan barnen i Laura Fitinghoffs En liten verld bland fjällen från 1885 är ju så pass häpnadsväckande att Eva von Zweigbergk i Den svenska barnboken 1750-1950 utnämner boken till ”Sveriges första moderna barnbok”. Det mest häpnadsväckande med de barnen är att de kom lika direkt ur Laura Fitinghoffs och hennes systrars liv som Ahlin-barnen kom ur hans (och som barnen i Bullerbyn ur Astrid Lindgrens, för att dra linjen vidare). När Laura Fitinghoff sedan låter Barnen ifrån Frostmofjället (1907) knacka på hos vuxna i olika stugor blir ju barnperspektivet nästan på Ahlinvis ett korrektiv till deformerat vuxenliv.

Men Laura Fittinghoff var barnboksförfattare, och det var inte Lars Ahlin. Hennes barn är motiv, hans är funktion. Tomas Lack i Ludvig Nordströms novellsamling Borgare 1909 kommer direkt ur Ludvigs eget Härnösandsliv och står i fokus på ett nästan barnboksestetiskt sätt – men han är fullfjädrad funktion på Ahlins vis. Han ska inte i första hand visa upp sig själv och sin barntillvaro utan vuxenlivets innersta hemligheter.

Från barnets horisont
I novellen ”Gud” visar han sin fars konkurs i ett mänskligt perspektiv. Eftersom pappa Lack lämnar ”en kanal av dysterhet efter sig” när han går omkring i hemmet (precis som Ludvigs pappa Anselm förstås gjorde vid sin konkurs), stämmer Tomas träff med Gud en kväll, ”så att jag får viska något till dig, som jag vill be dig om. Det är inte alls för mig, utan det är för pappa. Amen!” Den kvällen stormar det, telefontrådarna sjunger (som de senare ska göra i P O Enquists Hjoggböle-fiktion), Gud verkar vara på väg! En röst hörs. Tomas vågar titta fram över täckets kant. Men det är inte Gud som har nedstigit på Jorden i mänsklig gestalt, utan den allsmäktige patron Lack. Med huvudet i hustruns knä gråter han över sin olycka. En social prestigejägare har blivit människa. Det är ett väldigare under än om Gud hade dykt upp.

Nisse-Bigge, Härnösandsnovellisten Birger Sjödins alter ego, känner till ett under av samma väldighet. Han vet vad kärlek verkligen är, och det talar han för säkerhets skull om för lekkamraten Signe innan han låtsasgifter sig med henne (”Sommarmorgon”, Undret, 1910): ”Är det förmiddag, tidigt, så vattnar man blommorna men ser ingenting, så att vattnet rinner ner på foten och över golvet… Sen är det att sy, sy mycket, hela högar med spetsar på och röda kråkor... Och är det natt, medan alla sover, stiger man upp ensam i skjortan, går fram till fönstret och pressar näsan mot rutan och bara stirrar in i björken”.  Hur många vuxna som gifter sig på fullt allvar har förstått kärlekens väsen så bra?

Åke och hans värld
I Bertil Malmbergs Åke och hans värld (1924) hålls ett helt Härnösandsuniversum samman av barnet Åke. Redan 1911, i diktsamlingen Uppgörelse och löfte, står en ur-Åke i ett bibliotek (säkert farfar Frans Tertullianus Malmbergs ur-bibliotek i Väja) och smeker bokbandens guldsnitt med ”gossehanden”. Men han tittar också ut genom fönstren:  

Utanför de djupa fönstren rördes
trädfantomerna i spöklikt ljus,
och i risigt kala kronor hördes
svarta slagregns sagolika brus.

Scenen finns i mittdikten av sviten ”Vårt språk”. Barnet vet redan det som Malmbergs hela författarskap vill visa: att vuxenkulturens ombonade tankemodeller inte är heltäckande. 

Gunhild Tegen ställer i stället en flicka, Alfa, mitt i kulturen i En flicka växer upp (1932). Alfa hamnar mitt i den strid som i verkliga livet skakade hela Sundsvall inför premiären på urfeministen (och Sundsvallsbon) Frida Stéenhoffs drama Lejonets unge 1897. Alfas (och Gunhilds egen) älskade kristendomslärarinna på flickskolan driver kampanj mot pjäsen för att den så hårt kritiserar vuxenlivets konventioner! Uttrycket ”Barnets århundrade”, som Frida Stéenhoffs väninna Ellen Key sedan gjorde slagord av, myntades rentav i just den pjäsen!   
 
Ahlins ”barn” för traditionen vidare
Och så kommer då Lars Ahlin-barnen. De för traditionen vidare på sitt ”häpnadsväckande” sätt. De härstammar direkt ur det föräldrasvek som överskuggade hans egen barndom, med en mor som rymde hemifrån för alltid och en yvig handelsresande och kroggängare utan förmåga att skapa stadga i tillvaron till far.

Därför blir till och med den abstrakta romanen Om (1946) så outhärdligt verklig. När Pappa Peter och sonen Bengt i ständiga repriser söker en kvinna och mor, liknar de mest av allt ett absurdistiskt komikerpar som Estragon och Vladimir i Beckets I väntan på Godot – och ändå är verkligheten ständigt lika smärtsamt närvarande. Den Bengt som vill bli skolans bästa insamlare av pengar till välgörande ändamål blir verkligen ”Bengt som är du som är jag som är vem som helst”, när hans far i smyg lirkar ut två- och enkronor ur insamlingsbössas och ersätter dem med femöringar (kapitel 2).

Lika intensivt verkliga är slutscenerna i Sjätte munnen (1985). En stupfull fader (som nu heter Jerker) skjutsas på spark genom Sundsvalls centrum en nyårsnatt av en son (som nu heter Hans). De har ingenstans att bo. Längs gator, lika tydligt angivna som i Modianos rörelser genom Paris, far de till Skönsmon. Där bor Jerkers bror Melker i en etta med hustru Lisen och två barn. Hos dem måste de tränga sig på och be att få övernatta. När de har lagt sig viskar Hans några ord om morgondagen till sin far. ”Men Jerker hade redan somnat. Hans lade sin högra arm över Jerkers bröst. Han älskade sin far och var bunden till honom och skulle så förbli i åtskilliga år.”

Så slutar det. Hopplöshet – och ett barnhjärta som bultar av kärlek. Det är häpnadsväckande – och det ändras inte av att traditionen är nedärvd. Den verklighetsintegrerande estetiken garanterar att det fiktiva livet alltid känns unikt, nytt och starkt, eftersom fiktionen hämtas ur det egna verkliga livet, som ju alltid är garanterat unikt, nytt och starkt.

Barnen avslöjar kulturkrockarna
Att denna estetik uppstod just i Västernorrland har jag försökt utreda i en bok som heter Den osynliga staden (2008). Jag menar att det har att göra med den tidiga och genomgripande träindustrialiseringen av det glesbefolkade Västernorrland. Folkökningen var under 1800-talet landets största, främmande människor och värdemönster strömmade till från alla håll – och ända in i familjelivets kärna. Det blev en ny och aldrig tidigare beskriven livserfarenhet för ett antal litterära begåvningar som såg detta ske som barn.

Ett grovt åskådningsexempel: Engelskan Sarah Mary Parfitt kom till Härnösand, blev mor till Ludvig Nordström och ville göra honom till gentleman, vilket för henne var en man i rena kalsonger – om kostymen var fläckig spelade mindre roll. Ludvig såg en gång pappa Anselm ta på sig festkläder utanpå lindrigt rena kalsonger och skämdes så att han senare berättade det för hustrun Marika Stjernstedt (som förde det vidare i Kring ett äktenskap 1953: 161).

Så kolliderade värdemönstren i familjelivets allra hemligaste rum, och där registrerar barn vad som sker bättre än KGB. Författarnas barnspioner såg ”livet i hela des omfattning” – precis det som Ludvig Nordström ville komma åt. Det var en genial estetik som spred sig. Det började komma rapporter från alla håll, från prästungen i Sunne, från barn i Hjoggböle, i Vittula...  Hela tiden samma sak, varje gång absolut nytt… och häpnadsväckande!

Birger Norman lyfte fram Ådalen och det ångermanländska

Birger Norman lyfte fram Ådalen och det ångermanländska

MÄRIT NILSSON

SOM UTTOLKARE AV det ångermanländska språket och bruksorternas industrilandskap blev han folkkär med Utanikring och Speleka, diktsamlingar som slog försäljningsrekord. Utöver sin verksamhet som reporter, redaktör och samhällsdebattör skrev Birger Norman (1914-1995) lyrik, prosa och dramatik - han blev en reporter även i sin poesi och i den kortprosa som är så speciell för honom och är så lättsamt underhållande att läsa. Författaren och poeten från Svanö i Ångermanälven blev synonym med den bygd där han växte upp. ⬇ Läs artikeln "Birger Norman lyfte fram Ådalen och det ångermanländska" av Märit Nilsson, styrelseledamot i Birger Normansällskapet.
Svanö Sulfitfabrik
Läs artikeln "Birger Norman lyfte fram Ådalen och det ångermanländska"

 

Många av våra författare föddes 1914. Flera av dem har Parnass tidigare presenterat i temanumret om 1914 (nr 3 2014). En av dem som föddes 1914 var Birger Norman. Författaren och poeten från Svanö i Ångermanälven som blev synonym med den bygd där han växte upp. Som uttolkare av det ångermanländska språket och bruksorternas industrilandskap blev han folkkär med samlingarna Utanikring och Speleka.

 

Birger Norman föddes sommaren 1914 på Svanö. Fadern arbetade på sågverket och blev senare faktor. Familjen bodde i en av tjänstebostäderna intill sågen, timmerintaget och älven. Redan från vaggan kunde Birger insupa dofterna av älvvattnet, olika för var årstid och var väderlek. Han kände lukten av det sura timret när det lyftes upp ur vattnet, stråken av det torkande virket bort ifrån brädgården och sulfitlukten uppifrån massafabriken.

Man följde livet på älven: timmer som bogserades, båtar från andra sidan haven som lastade trä och massa, passagerarbåtar på det som var dåtidens transportled före biltrafik och broar över Ångermanälven.

I sitt författarskap rapporterade Birger Norman senare om vad han såg, hörde och luktade. Birger Norman blev en reporter även i sin poesi och i den kortprosa som är så speciell för honom och är så lättsamt underhållande att läsa.

I Svenska Turistföreningens årsbok 1969 med temat Ångermanland skrev Birger Norman en inledande essä ”Dubbelexponeringar”. Han beskrev den vuxne författarens relation till barndomsbygden. Där banade han för övrigt också väg för sina senare diktsamlingar på dialekt genom att beskriva den ångermanländska språkrytmen och synkoperingen i ord som músikkår, bógserbåt eller skomákar.

Det dubbla landskapet. Det som var mitt, bär jag med mig. Till det som är,
återvänder jag vart år. För att säga mig, att här kan jag inte vara, men hit måste
jag. Till kusten, den bergiga med fjärdar som är fjordar, brant och hög och med
ett ojämförligt ljus mellan Skeppsmalen i norr och Hemsö hatt i söder.

Bildningstörstande
Birger Norman var naturlyriker, reporter och samhällsdebattör. Skrivandet började med bildningstörst. Han har berättat om biblioteket i skolan på Svanö, hur han slukade böckerna. Han började på den nya realskolan på Vallen i Kramfors. Det var att ta färjan över Svanösundet på morgonen och cykel eller buss intill samhället.

Under småbarnsåren behövde Birger aldrig lämna Svanö. I ”Ön” 1963 beskriver han livet på ön som rymde allt: skola, affärer, fotbollsplan och kajer och bryggor att meta ifrån. Men visst tog familjen färjan över till fastlandet ibland om söndagarna, för där i Å bodde mormor och morfar och mammas syskon varav en blev den kände DN-kåsören ”Gustafsson med muntascherna”, Hadar Hessel.

Koncentrat av Ådalen
Svanö var ett koncentrat av Ådalens industrilandskap en bas för Sveriges utveckling under 1800- och 1900-talen. Birger Normans författarskap är en kugge i historieskrivandet, vad han själv skulle tycka om det ansvaret vet vi inte. Ibland tvekade han inför uppdrag som lades på honom. Det har han själv beskrivit i Björkå, en jubileumsskrift när skogsbolaget Björkå AB fyllde 100 år 1972.

Det kan tyckas märkligt att Björkås VD Per-Olof  Hedberg gav arbetarförfattaren Birger Norman uppdraget att skriva jubileumsskriften. I förordet säger Hedberg att en skrift, som inte är sifferspäckad och tung, utan bär författarens egen stil skulle vara mer lättillgänglig och lätt att läsa. Och det blev den också, en underbar liten skrift om vedermödan att ta sig an ett sådant uppdrag, om livet på Lugnviks sågverk men också om järnbruksverksamheten, som fanns i Björkås förflutna, och om livet på Holms säteri i Björkå.

Det var efter mötet med Jontha Hedberg, PO:s mamma, på Holms säteri och en promenad ner till älvstranden som Birger Norman ändrade sig ”Jag hade glömt hur vackert det är... Men innan vi tog adjö, visste jag att allt hade vänt. Nu ville jag skriva boken”. Birger Norman var då etablerad författare, 1968 gavs Ådalen 31 ut, boken om händelserna i Ådalen 1931 när fem människor dödades av militärens kulor vid en demonstration mot strejkbrytare i Lunde. Birger Norman skrev också en pjäs om händelserna ”Sol, vad vill du mig”. Den sattes upp av Dramaten 1971 i regi av Ingvar Kjellson. Man gästspelade på teatern i Kramfors med Margareta Krook, Max von Sydow och de unga Marie Göranzon och Hans Klinga med flera.

Uppbrottet
1930 när Birger var 16 år ändades allt. Sågen på Svanö brann. Sågverken drabbades ofta av bränder, men nu var det lågkonjunktur och man byggde inte upp igen. I stället fick fadern anställning i Väja, sågverken ingick i samma koncern. Birgers bild av den förödande branden hämtar vi ur Ön:

Uppe i julikvällen kretsade svalorna i skrikande, hemlösa ringar. Några dagar kunde man se dem, i mållös flykt över ön. Sen syntes de inte mer. De var de första som drog bort.

Det blev ett dubbelt uppbrott för 16-åringen, familjen lämnade ön och flyttade till Väja. Ett tydligt steg från barndomen till vuxenvärlden. Han vände sig inte om på färjan. Men som vuxen återvände han vart år och strosade omkring.

Efter realexamen blev Birger själv sågverksarbetare, först på loven och sedan några år på heltid fram till 1938. Dessemellan gick han två folkhögskolekurser, Wendelsberg i Västergötland och Hola i Ådalen. Birger blev livligt engagerad i Studiehemmet i Kramfors, blev föreståndare för ABF:s bibliotek i Väja liksom för NTO:s.

På 30-talet började Birger skriva, allt från sportnotiser i Nya Norrland, den socialdemokratiska dagstidningen i Ångermanland, till dikter i SSU: s tidning ”Frihet”. 1940 gifte han sig med Väja-flickan Anna-Lis Mattsson. De höll ihop resten av livet. och fick barnen Bo och Kerstin. 1942 flyttade familjen till Stockholm där Birger gick två år på Socialinstitutet. De bodde hela livet på Tengdahlsgatan på Söder.

Diktaren
Birger Norman blev ett känt namn i folkbildarkretsar som förlagsredaktör på Ehlins, senare KF:s Rabén & Sjögren, och var redaktör för ”Folklig kultur”.

Poeten Birger Norman verkade på deltid. Han fanns t.ex. med bland sex andra i Bonniers ”Ny lyrik” 1950. Med Sånger vid floden på KF:s förlag gjorde Birger sin riktiga debut som lyriker 1951. Många framhåller den diktsamlingen som en av hans viktigaste. Floden, vattnet är hans element från nu och framåt.

1958 började Birger Norman skriva krönikor i Metallarbetaren, Metallarbetareförbundets medlemstidning. Under rubriken ”Vinkelskott” betraktade han med granskande ögon, ofta kritiska, samhällsutvecklingen. I varje nummer i 28 år! Ofta var det socialdemokratin han gisslade, i besvikelse över utvecklingen i det parti han själv var en del av sedan ungdomsåren.

1959 sade Birger upp sin anställning för att bli fri skribent. Han var strängt disciplinerad och synnerligen produktiv, han skrev lyrik, prosa och dramatik, debattartiklar, recensioner och beställningsverk och han medverkade i en stor mängd radioprogram. Mellan debuten 1951 och den sista diktsamlingen 1988 gav han ut ett 40-tal böcker.

Ett par titlar sticker ut från den övriga produktionen: diktsamlingarna på ångermanländska utgivna av Charlie Wedin i Örnsköldsvik och CEWE-förlaget. Utanikring från 1976 och Speleka 1980 slog försäljningsrekord, 30.000 ex för en diktsamling! I ett nafs var Birger Norman folkkär och ångermanländska och andra dialekter nästan accepterade. Från Angermanlannsola i Speleka:

Tokroliola, ola uta språke, Ola som sätt sä på ändan å jär grimascha.
Ola som olöckes.
Ola å skratte åt.

Birger Norman var socialdemokrat, passionerad fotbollsälskare och osläckligt bildningstörstande. Han var också religiös, kristen i hela sitt liv och på slutet även i sin diktning som i ”Vägen längs sjön” från 1988. Ur den hämtades dikten ”På helig mark” till hans dödsannons 1995.

Lars Molin – en genuint älskad författare och filmskapare

Lars Molin – en genuint älskad författare och filmskapare

IRÉNE HOLMGREN

Döda Fallet i Värmland.
I ÅR ÄR DET 16 ÅR sedan den folkkäre författaren och filmskaparen Lars Molin avled i en hjärtattack men hans minne och produktioner lever vidare till glädje för alla Molinvänner och för de som ännu inte hittat dem! ⬇ Läs artikeln "Lars Molin - en genuint älskad författare och filmskapare" av Iréne Holmgren, ordförande i Lars Molinsällskapet.
Läs artikeln "Lars Molin - en genuint älskad författare och filmskapare"

 

Författaren och regissören Lars Fredrik Molin, föddes 1942 i Undersåker, Jämtland. Hans farfars bror var författaren och målaren Pelle Molin (1864-1896).

 

Lars Molin var född och uppväxt i Jämtland men efter att ha läst in en vägmästarexamen per korrespondens, flyttade han med sin familj söderut. 1965 kom han till Östhammar där han blev landets yngsta vägmästare. Det var också där som hans litterära bana startade.

Lars Molin har skrivit ett 10-tal böcker, varav hans skrönor är mest uppmärksammade. De första böckerna, Bomsalva, Pendlaren, Vild-Hussen, Lassas och Träkusten har sina berättelserötter hämtade ur den Jämtländska myllan. Några av böckerna blev film.

Mest känd för sina TV-produktioner
Mest känd för allmänheten blev emellertid han genom sina Tv-produktioner.  Hans första TV-film, Hon kallade mej jävla mördare kom 1970, men det var Badjävlar (1971) som blev det stora genombrottet och en svensk TV-klassiker. Inspiration till filmen hämtades från Östhammar, där han bodde och arbetade som vägmästare, innan hans författarkarriär tog fart.

TV-filmen Midvinterduell, även kallad ”Mjölkpallen” vann tv publikens hjärta. I filmen får vi följa en vendetta mellan småbrukaren Egon Lundin och Statens Vägverk rörande en, i deras tycke, olagligt byggd och utplacerad mjölkpall. Filmen har även uppskattats utomlands.   Därefter kom tv-serien Tre kärlekar, släktkrönikan från 40-talet som tar upp makt, släktfejder, romantik och erotik på ett intressant och gripande sätt. Kejsarn av Portugallien, Kunglig toilette, Potatishandlaren och Saxofonhalliken – alla nådde de en stor publik då de sändes i TV.

Bland det sista han gjorde var Den tatuerade änkan och Ivar Kreuger (1998).  Den tatuerade änkan är berättelsen om Ester, en kvinna i övre medelåldern med vanan att skämma bort såväl sin buffliga man som barn och barnbarn. Mitt i julfirandet dör Esters faster och det blir början på uppbrottet och ett nytt liv för henne. Filmen inbringade tre utmärkelser varav Emmy statyetten i Cannes var den mest prestigefyllda.

Femton inspelningsplatser i Östhammar
2010 tog Sällskapet fram en Molinsk turistbroschyr där man dokumenterat och märkt ut femton av de många inspelningsplatser i Östhammar som Lars Molin använde sig av i sina produktioner, Huset han själv byggde och bodde i är en av inspelningsplatserna.

På inspelningsplatsen i Långalma, strax utanför Östhammar står dessutom kopian av den mjölkpall som figurerade i filmen Midvinterduell som ett minnesmärke över Lars Molin och inspelningen av Midvinterduell. Samma år tog Lars Molin Sällskapet även fram en nyutgåva av hans bok Duell i gryningen och andra skrönor. En av skrönorna "Negern i Lumeå" finns återgiven på www.larsmolinsallskapet.se.

Lars Molin blev en genuint älskad författare och filmskapare. I år är det 16 år sedan han avled i en hjärtattack men hans minne och produktioner lever vidare till glädje för alla Molinvänner och för de som ännu inte hittat dem! I april utkommer dessutom en biografi om Lars Molin: Lars Molin - mitt i berättelsen på Piratförlaget, skriven av Gunilla Jensen, Lars Molins mångåriga kollega på SVT Drama.

Victoria Benedictsson – henne bör vi läsa!

Victoria Benedictsson – henne bör vi läsa!

NILS-ERIC SANDBERG


DET FINNS FLER LITTERÄRA aspekter på Victoria Benedictssons litterära gärning än den tragiska kärlekshistoria som i huvudsak intresserat litteraturhistorikerna - bl.a. hennes elegant lediga, ordknappa svenska som kan föra tankarna till Söderberg och Piraten. Hon hade inte mycket av formell skolning men var en stilistisk naturbegåvning, minst femtio år före sin tid. Vad kritikerna inte förstod, och inte uppmärksammade, var hennes självständighet; hon styrdes inte av de litterära modeströmningarna utan skrev helt efter sitt eget huvud, sina egna tankar. ⬇ Läs artikeln "Victoria Benedictsson – henne bör vi läsa!" av Nils-Eric Sandberg, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter som numera verkar som frilansskribent och föreläsare samt leder en studiecirkel för Folkuniversitetet om skånska författare.
Läs artikeln "Victoria Benedictsson - henne bör vi läsa!"

 

Viktor Rydberg skrev i sin Kantat till Uppsala universitets jubileum 1877 de kända raderna:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.

 

Litteraturprofessorn Olle Holmberg i Lund ändrade lite i dessa rader till:

Vad fel du tänkt, vad du i ondska vill,
vad dumt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd som undan honom bärgas,
ty det hör historikernas rike till.

Jag får detta i tankarna när jag läser – om och om igen – Victoria Benedictsson. Hon levde i ett olyckligt äktenskap med en mycket äldre man, postmästaren i Hörby. I ett försök att slita sig loss förälskade hon sig i tidens dominerande litteraturkritiker Georg Brandes. Det blev en helt hopplös, i huvudsak obesvarad kärlek. Han utnyttjade henne grovt, i flera avseenden. Till slut tog hon sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn.  Vi har alla läst om detta.

Benedictsson sorgligt nedvärderad
Det är denna tragik i hennes privatliv som i huvudsak intresserat litteraturhistorikerna. Och hon får inte mycket uppmärksamhet. E N Tigerstedt ger henne knappt en sida i sin Svensk litteraturhistoria, den klassiska textboken i universitetsundervisningen. Senare om nämner Göran Hägg henne med ett par hånfulla meningar i sin Den svenska litteraturhistorien: ”Inget [---] motiverar något intresse för henne som författare”. Vad som kallas författarnas litteraturhistoria, Den svenska litteraturen, med Lars Lönnroth som huvudredaktör, i sju band, nämner hennes namn på fyra ställen, men har inte en rad om hennes litteratur.

Det är inte bara Benedictsson som nedvärderas. I de här verken finns inte en rad om Elsi Rydsjö, Amelie Posse och Eva Waldemarsson. Var deras brist att de var kvinnliga författare?

Enligt min mening är Benedictsson sorgligt missbedömd och nedvärderad. Det finns fler litterära aspekter på hennes gärning än den tragiska kärlekshistorien. Jag gör ett viktigt och tydligt undantag för Nordisk kvinnolitteraturhistoria, ett hedersamt undantag från det mönster jag funnit.

Hennes böcker kräver närläsning
Hennes tre första böcker – Från Skåne, Folkliv och småberättelser, Berättelser och utkast – rymmer små noveller, ofta i mikroformat. De kräver en närläsning av den som vill upptäcka deras förtjänster. Handlingen har oftast den blandning av komik på ytan och svärta i botten som sedan främst Piraten har turnerat. Några av hennes berättelser är i ton och konstruktion så lika hans så jag undrar om han inte hittade inspiration hos henne – åtminstone till mönstren.  

Stilistisk naturbegåvning
Den största behållningen i de här berättelserna hittar nog den stilintresserade. Victoria Benedictsson skriver en elegant ledig ordknapp svenska som för åtminstone min tanke till Söderberg och Piraten. Hon hade inte mycket av formell skolning men var en stilistisk naturbegåvning, minst femtio år före sin tid. Den som likt mig yrkesmässigt följer dagspress och radioprogram och plågas av det usla språkbruket kan finna tröst i Victorias berättelser; där sitter bokstav exakt rätt, inte en för mycket.

Hennes första roman, Pengar, är en kritik mot äktenskapet som försörjningsinstitution, skriven med en lagom blandning av vrede och elegans. Den väckte viss sympati hos åttiotalsradikalerna. Men de sympatiska blev upprörda när hon i nästa roman, Fru Marianne, vänder på perspektivet och hyllar den uthålliga troheten. Vad kritikerna inte förstod, och inte uppmärksammade, var Victorias självständighet; hon styrdes inte av de litterära modeströmningarna utan skrev helt efter sitt eget huvud, sina egna tankar.

Georg Brandes, den som blåste hårdast på vindflöjlarna, hånade hennes bok Fru Marianne. Min egen tolkning av Brandes attityd är att han som litteraturkritiker var skicklig nog att inse att Victoria var en bättre skribent och författare än han. Det kunde han nog inte förlåta henne.

Dagboken hennes vän
Victoria skrev de sista åren en dagbok som hon kallade Stora boken. Den redigerades och publicerades av hennes vän Axel Lundegård efter hennes död. Dagboksskrivandet blev hennes sätt att fly undan den allt värre verkligheten. Dagboken blev hennes vän. Hon skriver utförligt och självutlämnande om allt, tydligt i avsikt att inget skulle publiceras så länge hon levde.

Även två så hårdhudade litteraturkritiker som Böök och Tigerstedt erkänner att hon skrivit kanske det mest gripande självporträttet i svensk litteratur. Jag ser det som en riktig bedömning. Synd bara att dagens litteraturhistoriker har så svårt att lära sig god svenska så att de inte hunnit uppfatta, och uppskatta, Victoria Benedictssons stilistiska mästerskap.

Och tänk om hon istället för Brandes mött en anständig man, som erkänt och respekterat henne – så många fler verk av hennes penna vi hade haft.

Annat av eventuellt intresse