Beställ detta nr

Nr 1/2017 Sara Lidman

MARGARETA LILJA-SVENSSON »Det tog några sidor att komma in i dialekten och rytmen men sedan...«
GÖRAN LARSSON Ett arkiv istället för brasa
Fakta om Sara Lidmans liv och produktion
ANNELIE BRÄNSTRÖM ÖHMAN Tjärdalen satte en hel generation i gungning
MALIN GRÄNDE En roman tar sig ton. Om Riksteaterns musikal Tjärdalen
ELISABETH RYNELL Saras ständiga språklycka är min tröst och törst. Utdrag ur boken Skrivandets sinne
ALBERT HERRANZ En lokal aktör på en global arena
ALBERT HERRANZ »Sara Lidman är Sveriges Gabriel García Márquez«. Intervju med dramaturgen America Vera-Zavala 
MIKAEL BERGLUND »Jag ser bara hennes rygg«
MARGARETA LILJA-SVENSSON Den lilla norrländska byn hamnar åter i centrum
MARGARETA LILJA-SVENSSON Saras egna ord om sviten Jernbanan
BIRGITTA HOLM Medkänslans poetik och politik - om Helga Henschen och Sara Lidman
BERIT SKOGSBERG Helga Henschen – för alltid rebell
Helga Henschen fyller 100 år – så firas jubileet
Landsbygdslitteraturen i går, i dag och i morgon. Om ett seminarium den 23 april
Litterär tävling med Parnass
MARGARETA LILJA-SVENSSON Populära poesikvällar i Det fria ordets hus
CATHARINA SÖDERBERGH Strindbergs gröna fingrar
LINA SAMUELSSON Tillgången till kritik har aldrig varit större
ALBERT HERRANZ Så förvandlas Karin Boyes dikter till spanska
Litterära notiser
Boktips
Litterära evenemang landet runt
Förteckning över DELS sällskap 2017

»Det tog några sidor att komma in i dialekten och rytmen men sedan...«

MARGARETA LILJA-SVENSSON


SARA LIDMAN, EN AV DE stora svenska 1900-talsförfattarna, blev aktuell i höstas när Riksteatern satte upp hennes debutroman Tjärdalen som musikal. När jag läste Tjärdalen för första gången som ung fascinerades jag av språket. Det tog några sidor att komma in i dialekten och rytmen men sedan drogs jag med in i händelserna i denna västerbottniska lilla by på 1800-talet. När jag nu läser om boken förstår jag varför.

DEN YTTRE HÄNDELSEN om tjärdalen som förstördes av en hämndlysten vettvilling fick konsekvenser för byborna som får läsarna att fundera och reflektera. Moral, religion och vad som anses vara ett anständigt beteende sätter gränser för byborna och deras handlande. Samma sak gäller Jernbanan där människornas livsvillkor och handlingar sätts in i ett moraliskt och ekonomiskt sammanhang. Dessutom skildras hur järnvägens byggande till Norrland påverkade människorna där, på ett sätt som historieböckerna inte kan. I ett dokument som tidigare inte varit publicerat berättar Sara Lidman på sidorna 20-21 med egna ord om Jernbanan.

I ÅR ÄR DET 100 ÅR SEDAN konstnären och författaren Helga Henschen föddes. Det firas bland annat med utställningar av hennes konst i Tensta konsthall och på Thielska Galleriet i Stockholm. I höst kommer också Birgitta Holms biografi om Helga. Birgitta Holm, som skrivit den stora biografin om Sara Lidman, skriver om skillnader och likheter mellan två stora personligheter.

Om detta och mycket mer finns att läsa i detta nummer. Ta gärna en extra titt i kalendern över litterära händelser under våren. De litterära sällskapen är en livaktig rörelse!

Saras egna ord om sviten

Saras egna ord om sviten Jernbanan

MARGARETA LILJA-SVENSSON


I SARALIDMANARKIVET HAR MAN hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet. ⬇ Läs artikeln "Saras egna ord om sviten Jernbanan" av Margareta Lilja-Svensson.
Läs artikeln "Saras egna ord om sviten Jernbanan"

 

I Sara Lidman-arkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet.

 

Mariannes tre frågor till Sara, som just avslutat den femte och sista delen av sin svit om Järnbanan, Didrik, Anna-Stava och det övriga Lillvattnet i Västerbotten

1) Vad tror du själv att dina böcker handlar om?
- Om lifsvilja - från de ofödda barnens tid och in i gräset - en lust att leva. En lust som är mera bitter än söt. Älskande kämpar för att "få" den utvalda - men att bli lycklig är det aldrig tal om. Jag har förvånats över läsarbrev som tagit parti än för Didrik och än för Anna- Stava. Han är en frisk och rolig skit - varför ska han behöva dras med det helgonet Anna-Stava! har någon skrivit. Andra har sett Didrik som en simpel bedragare och Anna-Stava som en "lurad kvinna" som hade förtjänat en bättre äkta man!

För mig handlar det inte om hur detta äktenskap skulle kunna vara lyckligt eller inte. Som man och kvinna och livslång gåta är de prisgivna åt varandra. Lycklig är i denna tids och trakts ordförråd något man blir som död... förhoppningsvis? Att leva är bara kamp, förvåning, förtvivlan, ett skämt och mirakel.

Didrik och Anna-Stava är inte bara motparter i kärlek. Deras liv handlar om så mycket annat. Didrik är i viss mån en folksagans gosse som skulle uppsöka kungen för att framlägga ett bekymmer hemifrån byn. Didrik tänker i begrepp som ära/skam.

Anna-Stava däremot är upptagen av existensen på ett primitivare sätt. Födans pris är ständigt närvarande för henne. Där Didrik alltid känner sig oskyldig där är Anna-Stava i all sin mildhet ett vredens barn, " med synd född jämväl sedan..."

2) Tror du att den här miljön berör folk som aldrig varit i Norrland?
- De flesta och bästa läsarbreven får jag från norrlänningar som rekryterats till södra Sveriges industrier. De återser sitt ursprung, känner igen något nästan glömt.

A andra sidan är ju tvångsrekryteringen till städerna något som hänt och som pågår över stora delar av världen. Överallt frågas det "hur var det i min födelsebygd medan den befolkades? innan den blev en avfolkningsbygd?

Om min krönika från Västerbottens inland kännas träffande för dalkullor och hallänningar som flyttat till Australien eller Stockholm så är det naturligtvis roligt. Om den å andra sidan kallas "hembygdsroman av begränsad räckvidd" behöver den därför inte vara värdelös. Nornan är en synnerligen lokalt rotad växt, av värde ehuru sällsynt och svårtillgänglig. Det finns botanister som med glädje tar sig genom snårskog och kråkris för den enda nornans skull...

(jag tvekar om denna bild bör få kvarstå då den är tämligen anspråksfull... Anna-Stava fäller ögonlocken och rodnar på mina vägnar - medan Didrik säger Låt stå! Vi hava ock en orkidé i dessa träskmarker!)

3) Tror du att språket i de här romanerna stöter bort många läsare?
- Oh ja ! Men det beror inte så mycket på dialekten, den är sparsamt förekommande numer och har ordlista. Motståndet beror av att press och massmedia i raskt tempo håller på att lägga ned svenska språket. Det mesta som skrivs ser ut som dåliga översättningar av engelskt material. När en gymnasist måste fråga vad ett ur-svenskt ord som förmoda betyder då måste ju den mesta svenska skönlitteraturen te sig svår, ja frånstötande.

 andra sidan: många människor bryr sig inte om ordens värld. De talar och svarar med andra känselspröt - med dans, gester, blickar, dofter, färger, musik - de har inte krossat bokstävlarna därför att de aldrig väntat sig något av dem.

Men för oss som är besatta av språket, där gäller det inte bara raka besked, påståenden, åthutningar. Där är själva språket en del av handlingen, i bästa fall "mer spännande" än frågan " fick dom varann?"

Men naturligtvis kan man aldrig inbilla sig att den text man gjort ska tilltala alla. De flesta befinner sig i en annan skog - och gör rätt i att vägra läsa om någon säger åt dem "detta är en bok som du måste läsa!" Vägra - åtminstone tills du kunnat göra tremenings-provet!

4) Vad innebär det?
- Det tillgår så att man slår upp en bok varsomhelst på tre ställen och läser den mening som kommer för ögonen. Om ingen av dem förvånar en det minsta behöver man inte den texten. Om två av de tre meningarna får en att le eller våndas kan man ströva vidare.

Om det står något i en bok som man inte visste förut men gärna vill nosa på ska man kunna läsa den från sista sidan och baklänges till mitten och därefter om den är hemskt bra  en och annan sida i den första halvan.

- En bra bok är inte en läxa utan ett strövområde.

Spara

Spara

Spara

Medkänslans poetik och politik - om Helga Henschen och Sara Lidman

Medkänslans poetik och politik - om Helga Henschen och Sara Lidman

BIRGITTA HOLM


AVVÄPNANDE. BETVINGANDE. OEMOTSTÅNDLIGA. Det är ord man kan använda på båda deras insatser i kampen. Helga Henschen ställer sig vanligen mitt i den svenska vardagen, USA-imperialismen bekämpas vid matbordet. Sara Lidman rör sig över hela världen, och under krigets tio år finns det inte en skiftning i händelseförloppet som hon inte följer och bevakar. Skärpan och precisionen sviker aldrig. Samtidigt finns det något lekfullt och familjärt i tonen, en retsamhet eller mjukhet, en upprördhet som är det tillitsfulla och skarpögda barnets. ⬇ Läs artikeln "Medkänslans poetik och politik" av Birgitta Holm, professor em. i litteraturvetenskap som bl.a. skrivit Lidmanbiografin Sara - i liv och text och i höst utkommer med en biografi om Helga Henschen.
Läs artikeln "Medkänslans poetik och politik"

 

Två så skilda världar är svårt att tänka sig i samma land och ungefär vid samma tid. Helga Henschen i en villa på Djurgården, huvudstadens burgnaste område. Sara Lidman i ett överbefolkat hus i Missenträsk i Västerbottens inland, Sveriges avlägsnaste och fattigaste landsända. För Anna Helga som det fulla namnet lyder låg allt inom räckhåll, hyllorna i huset dignade av böcker och släkt på alla håll och kanter kring henne bar upp den svenska kulturen sedan generationer. Sara Adela hade Missenträsks B-skola och tillgång till Barnbiblioteket Saga om hon gick hem och diskade hos lärarinnan Doris. När Helga i de övre tonåren var väl hemmastadd i Europas alla kulturländer hade Sara inte varit söder om Skellefteå.


Och ändå. I de lägre skolåren ägnar de sig båda två, var på sin kant, åt att försöka rätta till livets orättvisor. Helga gjorde det när hon hade gått och lagt sig på kvällen. ”Jag bygger, jag bygger. jag bygger”, skriver hon. Det hon bygger är en farkost av järn som ska ta hand om alla sårbara och hotade. Den är minutiöst uttänkt med sikte på att vara både säker och komfortabel, på insidan fodrad med plysch och på utsidan avslipad alla kanter och utbuktningar som skulle kunna ge upphov till törnar. Problemet är bara att skaran av hjälpsökande inte har något slut. Helga sitter i förarhytten och styr. Stannar hon upp och plockar upp en, står snart någon annan där istället: ”Ja, det kröp fram överallt ut mörkret, det myllrade av små ensamma barn och små våta katter och ekorrar och fågelungar och bortsprungna hundar. Jag lyfte in den ena efter den andra men det tog aldrig slut. Jag arbetade och arbetade men så fort jag stängt dörren stod där en liten till och grät.”

Arbetet är oändligt. Saras plats är farmors kammare i huset i Missenträsk. Dit kom de i trakten som befann sig i själanöd, hästplågare och hustruplågare och sådana som kände sig ha fallit ut ur Guds nåd. Farmor var en förebedjare i byn, den som man vände sig till för att få sin sak framlagd inför Gud. En del av böneuppdragen gav farmor vidare till Sara. Andra fångade Sara upp själv när hon satt under bordet i kammaren och tjuvlyssnade. Farmor la ibland till rätta, menade hon, slätade över. Saken i hela dess vidd måste kunna läggas fram för Gud och fås att ses i relation till den utsatthet som människan befann sig i. Ett outtömligt uppdrag även det.

Det är skilda utgångslägen. Helga kunde fantisera om plysch, medan Sara väl knappast ens visste vad det var. Men det är samma ansvar. Helga ritade, målade, skulpterade och skrev. I Vägen till Rebella uppger hon att det var först vid femtio, efter en kurs på det socialdemokratiska Bommersvik, som hon visste hur hon skulle sätta in alla sina uttrycksformer i den sociala kampen.

Sara hade ordet. I tonåren skriver hon till sin vän från sanatoriet i Hällnäs, Martina: ”Jag vill studera människor. Skriva om dem; hata, älska, förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten – ja jag vill skriva.” Vända på blicken hos människorna. En urupplevelse av en blick – den koloniala – berättar Sara om på ett par ställen. Det var i köket i Missenträsk, då veterinärfrun från stan bjöds på kaffe och Sara noterade hennes blick: ”Hur damens ögon flög runt köket i strålande förvåning ’att folk kan bo så här …’”

Helgas arv var snarare det motsatta, kolonisatörens blick. Morfadern var Ernest Thiel, bankir och konstmecenat och en stor exploatör som under sin entreprenörstid slog under sig bland annat Malmfälten i Norrbotten. På Fjärdlång i Stockholms södra skärgård härskade han över en hel arkipelag, och han hade i Helgas ögon något av övermänniska över sig, ”med ett dolt förakt för medelmåttor och vanliga obegåvade människor”. Skakad men i grunden mest häpen skriver hon själv i ett brev till mamman i tjugoårsåldern, efter ett besök i slummen i London 1938: ”Att folk kan leva så är ofattbart. Aldrig visste jag förr vad fattigdom vill säga. Det är inte människovärdigt.”

Sara Lidman höll sitt första Vietnamtal hösten 1964, inte långt efter att USA hade släppt sina första bomber över Nordvietnam. Hon trädde in i en period på tio år av agitation, innefattande en överväldigande mängd av kunskapsinhämtande, tidningsskrivande, debattdeltagande och kringkuskande för tal och appellmöten. Snabbheten i hennes reaktion och uthålligheten i hennes engagemang kom ur den omedelbara inlevelsen. Världens största militärmakt som utan att skämmas inför öppen ridå gav sig på ett litet småbrukarland på andra sidan havet. ”Bakom USA”, skriver jag i min bok Sara – i liv och text, ”kan man ana både skollärarens övergrepp [inte Doris, min anmärkning för Parnass] mot de fattiga bybarnen i Missenträsk och veterinärfruns utdömande blick i köket.”

Helgas uppvaknande på Bommersvik ägde rum midsommaren 1967. Världen och Vietnam hade funnits tidigare. Men det är nu hon kan se det i ögonen. ”Fasansfulla scener rusar förbi. Förödda landskap, plåga, tortyr, brutalitet. Sönderbombade byggnader, flyende människor och djur, skövlade skogar, översvämningar, jordbävningar, bränder.” Hela hennes palett av uttrycksformer – inte minst hennes kanske mest säregna skapelse pratbubblorna – kunde träda ut ur sina gömmor i gallerier och veckotidningarnas matspalter och ta sin plats i den politiska offentligheten: ”Äntligen kunde jag använda mitt eget arbete, mina egna teckningar och pratbubblor i kampen.”

Avväpnande. Betvingande. Oemotståndliga. Det är ord man kan använda på båda deras insatser i kampen. Helga ställer sig vanligen mitt i den svenska vardagen, USA-imperialismen bekämpas vid matbordet. Sara rör sig över hela världen, och under krigets tio år finns det inte en skiftning i händelseförloppet som hon inte följer och bevakar. Skärpan och precisionen sviker aldrig. Samtidigt finns det något lekfullt och familjärt i tonen, en retsamhet eller mjukhet, en upprördhet som är det tillitsfulla och skarpögda barnets. Helgas motståndsblick personifieras så småningom i Rebella, det omutliga barnet med jättekeps och stripigt hår. Från början var Rebella avskild från sin syster i anden Gerilla genom att ha krulligt hår, som på färglagda bilder också var rött som Helgas eget. Som en etapp i utvecklingen fram till att även Rebella får stripigt hår kan man se de två i ett samtal inspirerat av Vietnam i Min gröna dröm är röd.

Svärdet och leendet, de två polerna i den vietnamesiska befrielsekampen, finns också i den kamp som Helga och Sara för. Under decennier, fast utan större direkt beröring med varandra, fungerar de i offentligheten, ömsom med bitande ironier, ömsom med älskliga leenden. ”upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten”, skrev Sara Adela. Tända ett ljus i mörkret, säger Helga, eller: ”Konsten är ett sätt att kämpa, att hålla oss medvetna och vakna.” En stöt för hjärtat ger de oss båda, och kraften i den kommer från barnet som inte kunde släppa ansvaret för världens orättvisor.

Annat av eventuellt intresse