Beställ detta nr

Nr 2/2018 Litteratur om natur

JONAS MODIG Tiveden och Vättern var Folke Dahlbergs naturliga hem
MATS JANSSON De egna teckningarna blir omslag
HANS MALMSTEN Hans Lidman mycket mer än fiskeförfattare
OWE NORBERG Albert Viksten förstod tidigt naturens värden
MARGARETA LILJA-SVENSSON Intervju med Staffan Söderblom om naturgenren
JONAS ELLERSTRÖM Litteraturvärlden ur ett fågelperspektiv
MARGARETA LILJA-SVENSSON Vitterhetsakademien hyllade Anna Rydstedt
PEHR OLOF PEHRSONN Dikter som håller modet uppe
CARINA STRÖMBERG Om Johan Nordlander
BARBRO HEDVALL »Krönika om en akademi som fungerar«
ÅSA MORBERG Debatt om litterär kanon för skolan
ANDERS OLSSON Om vårt kulturella minne
MARGARETA LILJA-SVENSSON Rönnells håller igång med hjälp av sina vänner
BO G HALL Ett antikvariat med framtiden för sig - om Röda rummet
GÖRAN WESSBERG Bokrecensioner
SORIN MASIFI Ahmed Arif - kurdisk poet med kultstatus
ÖPPNA DÖRRAR Till författarhem och författarmiljöer
Litterära notiser

En naturlig utveckling av litteraturen

MARGARETA LILJA-SVENSSON


UPPENBARLIGEN har det hänt något med naturgenren. Naturen har börjat göra sig påmind i litteraturen på ett nytt sätt. På senare tid har yngre författare intresserat sig för skogen och djuren i skönlitterära verk som hyllas på tidningarnas kultursidor, I det här numret uppmärksammar vi några av alla de naturskildrare som skrev om människors förhållande till naturen under 1900-talet, en tid då genren levde i skymundan.

ATT NATURSKILDRINGARNA inte bara tog upp vetenskapliga fakta och jakttriumfer utan också sade något om människan och hennes samspel med naturen gick många litteraturkritiker förbi. Många av 1900-talets naturskildringar är värda att upptäckas, läsas om och kanske omvärderas.

PARNASS önskar alla läsare en skön och litterär sommar!

"Den nedsättande attityden är förbi"

Intervju med författaren Staffan Söderblom om synen på naturgenren

"Den nedsättande attityden är förbi"

 

Naturgenren har länge haft låg status i den litterära världen. Undantaget är naturlyriken men skildringarna av natur, jakt och fiske har länge inte ansetts vara ”riktig” litteratur. I en intervju med författaren Staffan Söderblom försöker Parnass reda ut naturgenrens historia och status. 

 

 Först kom Carl von Linné och några på 1800-talet. Men de stora naturskildrarna därefter är ett 1900-talsfenomen enligt Staffan Söderblom. Som poet, författare, kritiker och översättare har han fördjupat sig i naturgenren hela sitt yrkesverksamma liv. Han nämner en rad betydelsefulla författare i genren: Bengt Berg (den äldre inte att förväxla med den nu levande Bengt Berg i Värmland), Sven Barthel, Björn von Rosen, Folke Dahlberg, Gunnar Brusewitz. Dit räknar han också Erik Rosenberg som skrev handboken Fåglar i Sverige som utkom första gången 1953.

 

-          Den har format generationer av naturskildrare. Rosenberg var inte bara fågelskådare utan också en språkkonstnär utan like. Artbeskrivningarna i Fåglar i Sverige citeras ofta, berättar Staffan Söderblom.  

 

En gren av naturskildringarna har med naturvård att göra. De pekar på människans förbrytelser i naturen som hotar utrotning av djur och växter. Rachel Carsons Tyst vår, som visade på konsekvenserna av människans ingrepp i naturen, fick stor uppmärksamhet när den kom 1962.

 

Sedan finns det de författare som inte drar någon gräns mellan människa och natur. En av dem är Sven Rosendahl, som Staffan Söderblom anser står i en klass för sig och som var före sin tid.  Sven Rosendahl verkade som författare under drygt femtio år – från 1932 till 1985 – och skrev mer än 40 böcker.

 

-          Sven Rosendahl skrev om både natur och människor utan att dra några gränser, han skildrade det existentiella, om själen, i mötet med naturen. Han talade om ”våra fauniska relationsbanor”. Det är sådant vi skriver om i dag men det gjorde man inte då.  

 

Naturgenren är starkt mansdominerad. Hos dessa författare fanns något i grunden asocialt beteende, säger Staffan Söderblom. De rymde till skogs och ingick inte i sociala system. De var nördiga och löjliga som sprang ut och tittade på fåglar. De var obegripliga för andra.

 

Man kan ändå tycka att det borde finnas fler kvinnor som är naturskildrare. Men på frågan varför det är så har han inget svar.

 

-     Jag vet inte. Sven Rosendahl framhöll att Sigge Stark var en stor naturskildrare. Han tyckte om folk som såg bortom ytan och han ansåg att Sigge Stark såg in i djuret och det som människan har gemensamt med djuret och kunde skildra det.

 

I din bok om Sven Rosendahl tar du upp den nedsättande synen på naturgenren. Varför har man sett ner på den?

 

-     Det kan finnas fler svar på det. En av de stora naturskildrarna var Bengt Berg. Han var den störste och stod modell för författare och fotografer inom genren före andra världskriget. Men han uttalade sig gynnsamt om Tyskland och efter kriget blev han onämnbar. Detta drog hela genren i smutsen och människosynen i naturskildringarna framstod som fascistoid. Detta förstärkte oförståelsen för genren bland akademikerna som inte förstod poängen med älgar och talgoxar. Att det gick att komma åt själen via naturen föresvävade dem inte.

 

Staffan Söderblom lyfter också fram en annan orsak till genrens låga status. Länge handlade naturskildringen enbart om naturvård, om människans framfart i naturen som lett till utrotning av djur och växter.

 

-     Dessa författare har sett förändringarna i naturen, sett hur utdikningar och kemisk ogräsbekämpning påverkade växligheten och djurlivet. De pekade på sådant som ingen ville se. I tider av expansion betraktades de som reaktionära.  

 

Staffan Söderblom lyfter fram Harry Martinson som en av de stora naturskildrarna i svensk litteratur och som han menar tidigt såg förändringarna i naturen. Men även Martinsons naturskildringar kunde behandlas lite styvmoderligt.

 

-     I Erik Hjalmar Linders bok Fem decennier av nittonhundratalet skriver han mycket kortfattat om Harry Martinsons böcker om naturen. De nämns i petitstil på några få rader. De var inte så viktiga, säger Staffan Söderblom.

 

Harry Martinsson skrev själv om naturskildringen som genre så här i boken Utsikt från en grästuva 1963:

 

”Av goda naturskildringar finns många slag och dess bättre finns inga bestämda regler för hur naturen skall skildras. Ett av många goda sätt är att se naturen som allestädes närvarande, central och universell, se den kosmiskt. Naturskildringen kan då bli den mest centrala av alla litteraturgenrer.”    

 

Synen på naturgenren håller på att ändras, tror Staffan Söderblom, och att den nedsättande attityden mot naturskildringarna är förbi.

 

-     I dag är det så uppenbart att natur och människa hör ihop. Det som håller på att hända nu i litteraturen är att kroppen flyttar ut i naturen, inte minst hos poeterna. Ett exempel är Aase Bergs bok Hackers.  

 

MARGARETA LILJA-SVENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Annat av eventuellt intresse