Beställ detta nr

PARNASS NR 2 2020 – Maria Sandeltema

REDAKTÖREN   Upp ur den skuggade skrevan

CHARLOTTA KÅKS RÖSHAMMAR   Daniel Östersjö lyfter Elsie Johanssons dolda melodier

EFTER 33 ÅR   Stig Dagermansällskapet tackar för sig

TEMA MARIA SANDEL   En pionjär som satt spår

EVA BERGDAHL   Maria Sandel lyfte köket som samhällsarena

LENA TALLBERG   Kära Maria Sandel – hälsning från 2020

EVA BERGDAHL   Bevarade brev vittnar om talang och mod

MINIINTERVJU   Folkbildare förlägger arbetarnoveller 

INTERVJU   Lena Kallenberg om Ivar Lo-priset

MARIA NILSON   Sparre och Söderholm med nya ögon

REPORTAGE, IDA NILSING   Litterär vandring vid Ångermanälven

AMI LÖNNROTH   Om inte katastrofen skett ...

BOKRECENSIONER   Hur bra är vårens biografier om Elin Wägner?

DAGERMANPRISTAGARE MAGDA GAD:   "Vi har båda berättat mycket om döden"

KALENDARIET   Litterära evenemang landet runt

ÖPPNA DÖRRAR   Annonser från författarhem och litterära miljöer

Upp ur den skuggade skrevan

Jag är led vid att halvdöd leva lik en växt i en skuggad skreva. Jag vill vara en solbränd sjöman där gungande vågor gå. I höst är det 100 år sedan Dan Andersson dog. Är det något den här våren har visat är det hur odödlig litteratur kan vara. Hur tid och plats och känsloläge påverkar läsningen. Hur livet plötsligt blir en skuggad skreva. Eller hur kusligt aktuell en efterkrigsroman kan kännas. I Albert Camus Pesten från 1947 sätts staden Oran i karantän på grund av pesten. ”Det fanns inte längre några individuella människoöden, endast en kollektiv historia”, skriver Camus om invånarna som allt mer anpassar sig till sjukdomens framfart. Och till den obarmhärtiga ensamma döden, utan ett sista farväl från nära och kära. Inte konstigt att den hyllade klassikern legat på nattduksbord den här våren eller att Stockholms stadsbiblio­tek drar igång en digital läs- och skrivcirkel kring romanen (anmälan öppen oavsett bostadsort, med löfte om teknikhjälp för den ovana). Förutom diskussioner ska det bli en samling nya berättelser: "Corona: Stockholm 2020". Den 7 mars hade vi release för årets första nummer av Parnass på Stadsbiblioteket i Göteborg. – Vi tar väl inte i hand, sa bibliotekarierna. För det här var när normaliteten stod och vippade. Precis innan ”inställt” blev vårens kulturord. Innan vi vande oss med mer eller mindre lyckade försök att uppleva kultur genom datorskärmar. Nya lösningar är välkomna när inkomstkällor försvinner. Men litteraturen och författarna behöver också mer stöd i dessa kristider (och snälla Stockholms bibliotek, återinför reserveringsfunktionen!). På kort tid har vi förlorat tre av våra stora svenska författare. Men PO Enquists, Kristina Lugns och Maj Sjöwalls litteratur kommer att leva vidare. Det kommer inte minst landets engagerade läsare att se till. För Maria Sandel tog det ett tag. Men sedan snart tio år har hennes sällskap arbetat aktivt för dra upp henne ur den skuggiga skreva där hon fallit i glömska och återupprätta henne som en av våra allra första, viktiga arbetarförfattare.

Daniel Östersjö hittar Elsie Johanssons dolda melodier

Musikern Daniel Östersjö har tolkat Tranströmer, Ekelöf och Dagerman. När han tonsatte Elsie Johanssons dikter fick han författaren på fall: ”Jag hulkade och grät”. Nu kommer gemensamma albumet Fönsterspringan. Det började med Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf. Och en bror som visade vägen till Miles Davis. Daniel Östersjö skrev egna texter men tonsatte också sina tonårs husgudar i en genre som för tankarna till visa men som han själv tycker ligger närmare jazzen. För några år sedan upptäckte han så författaren Elsie Johanssons verk. Och hörde artisten och körledaren Gina van Dams tonsättningar av hennes lyrik. – Jag blev alldeles i gasen och tänkte att det här vill jag också göra. På några veckor skrev han musik till nio dikter, från Johanssons debut Brorsan hade en vevgrammofon från 1979, samt ur Dikterna till min mamma (Tidlösa) och Tigerfrukost från 1987 respektive 1989. Sedan gjorde han en skiva på franska med poeten Bengt Söderhäll och de åkte på Europaturné. Försöken att kontakta Elsie Johansson rann ut i sanden. Men så råkade han stöta på författarens goda vänner, som bjöd hem dem båda till sitt torp vid Vendelsjön, hennes barndomstrakter. – Jag spelade alla mina nio sånger för henne och hon blev alldeles tagen, berättar Daniel Östersjö. Och Elsie Johansson bekräftar i konvolutet till deras gemensamma album Fönsterspringan hur han bröt ner all hennes inneboende skepsis: ”Jag som trodde mig förtorkad, hulkade och grät”. – Det var alldeles fantastiskt. Hans sätt att sjunga, hans melodier, hans val av texter, det var precis rakt in i hjärtat. Det var exakt den ton som finns i min diktning, säger Elsie Johansson från karantänen hemma i Uppsala. – Det small till, säger hon som också fick energi till skrivandet och nu utlovar en berättelsesamling inför 90-årsdagen nästa år. Daniel Östersjö har svårt för musik som ”knör in” text, som gör våld på betoning och betydelser. – Jag letar efter textens naturliga melodier och bygger vidare på dem. Det här med att diktraderna inte är lika långa är inget som helst problem för mig. Jag skriver sådana texter själv, där jag låter melodin få ändras lite så att de passar orden. Man är förtjust i att Elsie Johanssons lyrik är vardaglig men djup. – Jag tänker på ett ställe där hon skriver ”jag vill vara i din jordvärme”. Ett tekniskt vvs-ord, så långt ifrån en kärleksdikt man kan komma. Men hon har humor och glimten i ögat och själva ordet är ju vackert, jord och värme, och när man använt det på det nya sättet kan man inte prata om jordvärme utan att tänka på de poetiska aspekterna av ordet. Musikern och författaren har fler gemensamma nämnare än en äldre bror med skivspelare. Han bor i ett missionshus i norra Uppland, nära Elsie Johanssons litterära universum och känner igen hennes miljö­beskrivningar från gärdet utan­för gården. – Och jag hittade till hennes dikter när jag var i samma del av livet som hon när hon skrev dem, säger han som i år fyller 50. En musikerkollega påtalade likheterna i deras diktande. I ”Alla sover” från Brorsan hade en vevgrammofon diktar Elsie Johansson: Inte ens hunden rör sig / trots vetskap om kylskåpsbesöket // Jag står med mitt mjölkglas i handen / och vet. Medan Daniel Östersjö i sången ”Black box” sjunger om hur känslorna kapar hans kropp när han står ”här vid kylen och ska göra mig en macka”. – Den situationen, att man är i sin vanliga miljö men på natten, när det är lugnare, mer magiskt, har samma funktion i min låt som i "Alla sover". Från deltidsjobbet med systemutveckling på en firma i resebranschen är Daniel Östersjö nu korttidspermitterad. Turnén är förstås inställd. Planen var att också Elsie Johansson skulle läsa dikterna på scen. – Kanske, kanske kan det bli ”Elsievänliga” spelningar i höst, säger han. Charlotta Kåks Röshammar

Annat av eventuellt intresse