Beställ detta nr

Nr 2-3/2015 Carl Michael Bellman

CATHARINA SÖDERBERGH Möt Bellman i det gröna - en livs levande 275-åring!
OLOF HOLM Vem är Bellman?
Om Bellman – med kärlek. Dikter av Lars Huldén
HASSE NILSSON »Jag sjöng för dem – om döden«
CATHARINA GRÜNBAUM Bellmans språk gör honom ständigt aktuell!
MARTIN BAGGE Bellman – än sirlig än burlesk
OLOF HOLM Stockholm på Carl Michael Bellmans tid
LARS HULDÉN Bellman i Finland
Bellmansällskapet
SÖREN SÖRENSEN Danmark – Bellmans andra hemland
BO G. HALL Bellmans Minne först
Kring Bellman, Bellmanhuset och Par Bricole
CARINA BURMAN Bellman: Dubbelt öl ger gott humör
JENNIE NELL Bellmans samlade verk online
Carl Michael Bellman 275 år
MALIN GRÄNDE En rysk, en tysk och en Bellman
CATHARINA SÖDERBERGH Hur skulle Bellmans texter låta med dagens sound?
Öppna dörrar till författarhem och författarmiljöer
Litterär salong:
AGNETA PLEIJEL och GÖRAN GREIDER Tomas Tranströmer i våra hjärtan
ELIN JÄRNEMO Malin Biller vänder och vrider på Birger Sjöberg
INGEBORG NORDIN HENNEL Alfhild Agrell: »Det är dumt och fräckt att döma i en sak man icke i grunden känner«

Möt Bellman i det gröna - en livs levande 275-åring!

CATHARINA SÖDERBERGH


INGEN SOMMAR utan Bellman! Bjud in vännerna, packa picknickkorgen och vandra ut i naturen och sjung av hjärtats lust: Bellman!

Det är 275 år sedan Bellman föddes och 220 år sedan han dog, utarmad och eländig. Men hans dikter lever och sjungs som aldrig förr. För svenskarna är han vad Shakespeare är för den engelskspråkiga världen – alltid närvarande, ständigt citerad. På den svenska litterära Parnassen är han den ojämförligt den störste. Alla har vi en personlig relation till Bellman och hans visor. Tre sällskap: Bellmans Minne, Bellmanssällskapet och Par Bricole har tagit till sin uppgift att se till att Bellman följer med tiden. Nu finns alla hans dikter t.o.m. på Internet.

BELLMAN ÄR ÖVERSATT till snart tjugo språk och är i ett internationellt perspektiv världens främste rokokopoet, enligt internationella forskare. Samtidigt skriver han i en epokövergripande tradition med namn som Villon, Caveaupoeterna, Vysotskij, Brel, Brassens, Vreeswijk, Biermann, Carlos Gardel, Bessie Smith, Omar Khayyam och dansken Benny Andersen. De skriver om livet i den stora staden, om kärlek och sex, livsglädje och ångest, vin och ruelse, förfall och död i ett häftigt tempo. Och Bellmans figurer är knutna till Stockholm och Mälarlandskapet så att de inte kan tänkas utan varandra. Oscar Levertin menade att Bellman och hans figurer är de svenskaste man kan tänka genom sin pendling mellan hög livsbejakelse och förgängelsedrift – och när vintern ger vika för sommaren förstår vi så väl vad han menar.

DET ÄR INTE BARA BELLMAN som lever upp på sommaren. Det gör många andra av våra författare också. Runtom om i Sverige visas ett antal författarhem och författarmiljöer. Flera av dem presenterar vi och deras sällskap i Parnass!

Bellmans språk gör honom ständigt aktuell

Bellmans språk gör honom ständigt aktuell!

CATHARINA GRÜNBAUM


VAD ÄR DET SOM GÖR att Carl Michael Bellman är känd och levande hos en stor allmänhet ännu 275 år sedan han föddes? Hans samtida skaldebröder och därtill generationer av efterkommande uppskattas i dag mest av litteraturvetare, i den mån de över huvud taget läses. ⬇ Läs artikeln "Bellmans språk gör honom ständigt aktuell!" av Catharina Grünbaum, språkvetare och redaktör för Bellmanssällskapets medlemsblad Hwad Behagas?
Bellman med tår i ögonvrån när han författar ett sorgekväde över stupade svenskar vid svenska flottans utbrytning från den ryska blockaden i Finska viken 1790 (det s.k. Viborgska gatloppet). Oljemålning av Pehr Hilleström
LÄS ARTIKELN: Bellmans språk gör honom ständigt aktuell

 

Vad är det som gör att Carl Michael Bellman är känd och levande hos en stor allmänhet ännu 275 år sedan han föddes? Hans samtida skaldebröder och därtill generationer av efterkommande uppskattas i dag mest av litteraturvetare, i den mån de över huvud taget läses.


Melodierna gör förstås sitt till. De passerar intellektet och går direkt till känslan. Men det är inte på musiken ensam det kommer an. Den är ju dessutom inte Bellmans egen, utan lånad från hans samtids operaarior, marscher, visor, danser och konsertstycken – verk som sannerligen inte tillhör dagens örhängen. De Bellmanska varianterna däremot är välbekanta, vare sig de skrålas på fester eller framförs i körarrangemang, som orkesterpotpurrier eller av unga trubadurer som för egen del nyupptäckt diktaren. Bellman sjungs till gitarr, som blues, som rock.

Men Bellmans melodier skulle i dag förmodligen vara rätt glömda om det inte vore för orden. "Aldrig ännu voro skaldekonst och tonkonst mera systerligt förente", skrev Johan Henrik Kellgren i sitt företal till utgåvan av Fredmans Epistlar 1790. Bellmans musikalitet visar sig i både ord och toner.

Varje tid har sin Bellmansbild, och varje generation tolkar Bellman efter sina förutsättningar. Man plockar upp vad man själv känner igen och gillar. Och Bellman bjuder på så mycket – det är bara att ta för sig av vin och vänner, glam och ståhej, kärlek och kättja, skönhet, elände, natur, livsglädje, förgänglighetskänsla och död. Somliga dyrkar sin Carl Michael i 1700-talsdräkt och peruk, andra i punkmode.

Men hur man än tar Bellman till sig är det inte svårt, trots att hans språk är 250 år gammalt. Ingen annan diktare för oss så direkt tillbaka i 1700-talet som Bellman i Fredmans Epistlar och Fredmans Sånger (1791).  Visst möter man en hel del okända ord – sedan 1700-talet har naturligt nog en rad företeelser försvunnit. Vi kallar inte längre usla krogmusiker för birfilare och yrken som namnsdagsblåsare, taffeltäckare och bensvarvare utövas inte i dag. Modedetaljer som girandoler, dykränger, falbolaner, klippingshandskar, skinnkarpuser och schäferhattar är föråldrade eller okända. Det vimlar av termer inom dans, musik, kortspel och annat som utgjorde den tidens nöjesliv. Ska man verkligen förstå allt vad som sägs i epistlarna och sångerna – och övrigt av Bellmans hand – måste man läsa en kommenterad utgåva.

Dessbättre är det nu envar förunnat att kunna göra detta, med hela den tryckta Bellmanska produktionen tillgänglig på nätet.

Men alla enskilda ord och uttryck till trots: Bellman talar genom ett par hundra år direkt till oss i sina visor. Och då är det verkligen fråga om tala. I Fredmans Epistlar är varje stycke ett litet skådespel, en totalföreställning där Fredman dukar upp miljön för oss åhörare och däremellan ger sig in i replikskifte med de deltagande personerna. ”Solen glimmar blank och trind / vattnet lik en spegel”, börjar epistel 48, där Ulla Winblad tidigt en sommarmorgon färdas på vattnet in mot Stockholm. Man möter andra båtar och ropar till deras besättningar: ”Olle, du, vad kostar tjurn? / Lyssna vad de svara. / Hör var är ni hemma ni?” Så kommer svaret: ”Ifrån Lovön komma vi / med grönsaker, selleri, / mjöl och äpplen klara.” I 21 verser skildras stränderna på väg in till Stockholm, hela tiden med avbrott för utrop till sällskapet ombord. ”Ulla Winblad, skratta sjung … Nös du? Prosit lilla vän!”, ”Morgonsupen, Movitz går; / ljuvligt böljan svallar; / ser du Ekensberg? Gutår!”

Litteraturvetaren Staffan Björck har beskrivit huvudpersonen Fredman som en konferencier, en som ser och hör och gör sina medfigurer uppmärksamma på vad som händer genom ständiga uppmaningar och kommentarer, och här möter vi talspråket, utan tyngande fullständighet i satsbildningen: ”Ödmjuka tjänare, si fader Berg! /Valthorn av mässing med bulor och ärg.” ”Rak i livet, Ulla!”, ”Tjänare Mollberg, hur är det fatt?”, ”Rött vin i gröna glas!”, ”Era markattor stå där inte i fenstret! Hut! och kika, / bjud opp och nig.”

Mästerstycket är Epistel 33, ”Stolta stad”, som inleds med en lång prosaskildring under ett kortspel på Skeppsbron, den som börjar ”Was ist das?” Ge rum vid roddartrappan. Undan birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser!  – Hurra! …”

Det är i episteldiktningen vi möter den ”moderne” Bellman med det lediga talspråket. Det greppet var något nytt under den genrebundna gustavianska tiden (jag bortser nu från Olof von Dalins roliga återgivningar av olika samhällsklassers språkbruk i ”Den svenska Argus”), och när Fredmans Epistlar stod inför sin utgivning snyggades de – med Bellmans goda minne – här och där upp av medutgivarna samtidigt som herrarna fann det nödvändigt att försvara dessa texter som trotsade alla vedertagna litterära stilar. Kellgren betonade i sitt förord deras särart ”alstrade … i en stormande glädjes virvel”, ”icke … anlagde på en övertänkt plan, icke för vers bildade, sammansatte, polerade; men ögnablicks-skapelser, men tjusnings utbrott, men foster av sann ingivelse …”

Senare tiders forskning har omvärderat Bellmans diktning. Epistlarna anses inte längre vara ”ögna-blicks skapelser” men ”väl anlagde på en övertänkt plan”. Bellman var själv väl förtrogen med den gustavianska retorikens stilideal, byggd på fransk-klassicismens, och i andra verk, som Bacchi Tempel och i dikterna till Gustav III visar han att han behärskar konstgreppen, inte minst den mer invecklade syntaxen och det utarbetade bildspråket.

Vad är det då som karakteriserar episteldikters språk? Först ska det sägas att samlingen Fredmans Epistlar inte är en enhetlig diktcykel. De första epistlarna från 1760-talets slut är anlagda som bibelparodier, och till den änden utgick Bellman från den vid hans tid föråldrade Karl XII:s bibel från 1703 (i mycket identisk med Gustav Vasas bibel 1541), med delvis riktiga, delvis skämtsamt konstruerade eller felaktigt använda ordformer: ”Skåder glasenom på bordenom i Krogenom; betraktom stopenom på hyllomen inom skåpdörrenom.” (Ep.1.)  Sällskapet på krogen  – gutårinter och ölefeser (Bibelns korinthier och efeser) – tilltalas som en kristen församling: ”Käraste bröder, systrar och vänner, med hälso och frid.” Denna överflyttning av predikospråket till krogen, templet där Bacchus och Venus dyrkas och där deras profet kallar sig Sankte Fredman med läran ”supa dricka och ha sin flicka”, måste ha varit sanslöst rolig för den samtida publiken, och det går oss i dag lätt förbi.

När Fredmansförsamlingen väl är etablerad släpper Bellman anknytningen till Bibeln och vänder sig till den yttre miljön: livet i gränderna och på krogarna, och de nöjen som erbjuds där: baler, erotik, fylla och slagsmål – en bild av den slutande frihetstiden med dess politiska, ekonomiska och sedliga kaos.

”Krogepistlarna” i sin tur blir färre när Gustav III genomfört sin statsvälvning 1772 och den gustavianska epoken inleds. Bellman dras in i en högborgerlig-aristokratisk kultursfär, och det återspeglas i episteldiktningen. Synfältet vidgas, berättarförmågan utvecklas. Nu skildras utflykter, kägelspel, konserter, måleri, barnsöl och begravningar. Under 1780-talet ligger episteldiktningen praktiskt taget nere, men när det står klart att epistlarna ska samlas och ges ut skriver Bellman de mer lyriska och förfinade så kallade Djurgårdspastoralerna (71, 80 och 82).

Detta är en summarisk sammanfattning av epistelsamlingens karaktär.  Visar sig denna utveckling också i språkbehandlingen?

I hela episteldiktningen vimlar det av talspråk. Bellman skriver oftast krögarn, svarvarn, klockarn, bägarn, sällan krögaren, svarvaren, klockaren, bägaren. Han skriver glasena, fatena, vädrena omväxlande med glasen, faten, vädren. Han använder pluraformen blan för blad: i Ep. 65, ”Om styrmansdottern Gretgens död på fabriken” nyttjas den som rim: ”Dess hand för en frisk tulpan; / skada att dess blan / lukta lite tran.” Han använder för det mesta talets imperfektformer: kasta’, blunda’: ”Ulla snarka, / frös och sparka ” (Ep. 36). Han skriver böxer och torstig – så lät hans eget språk.

Det är emellertid lätt att falla i en anakronistisk fälla och betrakta former som vi i dag anser som vardagliga eller rent av dialektala som utslag av Bellmans strävan att återge naturligt talspråk. 1700-talets poetiska språk medgav nämligen en del talspråksformer även i högre stil, beroende på att de bättre lämpade sig för metern, inte minst det alexandrinska versmåttet. Sålunda är det fritt fram för former som sångarn, och den formstränge Leopold kallar sin stora lärodikt Predikarn.  Former som dörrn, pinn (pinnen), saln (salen) ansågs som lediga men inte lågspråkliga. Böxer, torstig, körrgårn var normalformer.

Bellman själv använder talspråks-och skriftspråksformer om varandra, alltefter meterns och rimmens behov. Men talspråksformerna ger han företräde.

Den riktiga talspråkligheten, den åstadkommer han ändå med andra medel. Genom ordvalet, naturligtvis:

”Hugg’en i skallen, vrid opp truten” (Ep. 53, slagsmålet nedanför Dantobommen), ”Vad sad’ jag dig om gumpen? / Gumpen in …” (Ulla får en danslektion i Ep. 69), ”Tvi tocka hasor!” (Ep. 23), ”Mollberg han damp av stoln” (Ep. 80).

Invektiv och svordomar haglar: ”Fan till korpral!” (Ep. 26), ”Din bäljhund … (Ep. 15), ”Kanalje! Hundsfott! Kanalje!” (Ep. 33), ”Satans alarm!” (Ep. 26.)

Liksom vi i dag späckar vårt språk med engelska lånord använde 1700-talets överklass franska inslag i umgängesspråket. I den högre litterära stilen var emellertid fransyska ord och vändningar bannlysta – Gustav III:s Svenska akademi hade ju till uppgift att verka för svenskans höghet, renhet och styrka. När så den Fredmanska världen tar till prestigespråket blir effekten både familjär och dråplig: ”Håll din trut, ma chère” (Ep. 51), ”Hör jag skall säga dig, pauvre ami, /aldrig på baler dra fram jalousie” (Ep. 13), ”Skål, Madam Wingmark, allons! / Det var en sup som var bon.” (Ep. 63), ”Si tocken amfojö, Susanna, med en markatta på axeln och en säckpipa i mun” (en förvrängning av envoyé ’sändebud’, syftar på en kringvandrande musikant, Ep. 33).

Den riktiga känslan av att vi får möta genuint talspråk, den skapas framför allt genom syntaxen, meningsbyggnaden. I episteldiktningen finns det huvudsakligen ett tempus och ett modus: presens och imperativ. Händelserna utspelas i nuet. ”Står du och gråter? / Valthornet hör det låter. / Lustig och kåter, / blås Fader Berg, det låter bra …”(Ep. 20). Imperfekt används återberättande, som hos Mollberg, när han åkt på stryk i en ordväxling om Polens affärer: ”Jag satt och spelte, nykter och sur / drottningens polska i Polen, G-dur”.

Ibland saknas verbet helt, och det bidrar till intensiteten: ”Hit en sup” (Ep. 24), ”Fram brännvinsflaska” (Ep. 1), ”Dörrn upp” (Ep. 31), ”Hej menuett!” (ep. 17), ”Undan ur vägen” (Ep. 38).

Till talspråket hör också bruket av ett inskjutet överflödig pronomen: ”Jergen Puckel han drog nu en rök, / med pipan han på stopet knacka./  Gubbarna gjorde på ölet försök, / och drucko så svetten han lacka.” (Ep. 18.) ”Han där med långa böxerna står / han fick bra stryk i går. (Ep. 11.) Hela konstruktionen ”han där med långa böxerna står” är för övrigt genuint talspråklig, liksom den berusade Fredmans syntaktiska kullerbytta ”Men till att säga vad sort som jag söp, / det kan jag just intet säja” (Ep. 77).

Korta meningar med huvudsatser kännetecknar också talspråket: ”Aber hur är det fatt? / Du är svullen och matt, / Mollberg du har slagits i natt; / se huru näsan är platt” Ep. 41).

Men Bellman hanterade också, som nämnts, den pseudo-klassicistiska stilen, och drag av den visar han upp i sina sista epistlar, där tonen förfinats, om än inte Fredmanssällskapets uppförande. Hela den inledande versen – en enda lång och lite snirklig mening – i Epistel 80, ”Liksom en herdinna” är en liknelse som fullföljs först i vers 2 – uppbyggd efter mönster av den fransk-klassiske poeten Boileau.  I denna sena epistel använder han för stilen typiska, talpråksfrämmande participkonstruktioner: ”Gärdsgårdars krökta led”, ”Pärlors strimmande sken”, ”Torpets höjda gräs”, ”Nymfens kjortel, knappad i vidd”.

Och i den sista episteln, nr 82 ”Vila vid denna källa”, får valthornen, som genom hela episteldiktningen har skrålat, gnytt, brakat, pruttat och kräkts i, bilda ett skönt ackompanjemang till frukosten i det gröna: ”Hör våra valthorns klang, Cousine.”

Till Bellmans storhet som diktare hör hans förmåga att röra sig mellan olika stilar utan att stilbrott uppstår. Epistel 82, ”Märk hur vår skugga” rör sig med en rad abstrakta begrepp inom den genre som benämns dödsbetraktelse: tiden och döden, lyckan och avunden. Men platsen är Maria kyrkogård i Stockholm med multnande plankor, gulnade rosenblad, en berusad kantor och skrålande korgossar samt en änkling, grälmakar Löfberg ”långhalsig och smal”.  Här förenas litterär kyrkogårdselegi och en detaljrik skildring av en underklassbegravning: den som ägnas episteln var krogvärdinna, lika torstig som alla i Fredmans värld.  Ett tankeinnehåll som inom reflexionlyriken oftast ter sig tämligen blodfattigt får i Bellmans dikt en suggestiv konkretion.

Epistel 82 är i dag yngre sångares favorit. Carl Michael Bellman ständigt drabbar nya generationer. Han skildrar sin tid, men vi har mirakulöst nog inga problem med att förflytta oss till den – eller förflytta den till oss. Det måste ha med hans språk att göra.

(Stavningen av Bellmanscitaten har normaliserats för att dessa inte ska uppfattas som ålderdomligare än de är. Standardupplagan på nätet har originalstavning.)

Annat av eventuellt intresse