Beställ detta nr

Nr 2-3/2016 Povel Ramel

CATHARINA SÖDERBERGH Povel Ramel - Flugighetens mästare
JOHANNA BROMAN ÅKESSON Povel och brunnskulturen
INGEMAR PERUP Povel och mamma Dagmar
LENNART ANDREASSON Povel på Parnassen
TOBIAS RYDÉN SJÖSTRAND Povel Ramel och det roade tillståndet
POVEL RAMEL Konsten att skriva artiklar
STINA ELG Povel Ramel och rätten att uttrycka sig fritt
POVEL RAMEL Frida i förklädnad
LENNART ANDREASSON Povel Ramel, en »scensation«!
Povel Ramel-sällskapet
JAN BRUÉR Povel Ramel och jazzen
BO C HALL Möte med Povel
Povel som brevskrivare
LENNART ANDREASSON Vet ni vad F.F.F.F. innebär?
MAGDALENA RIBBING Povels goda ord
Povels priser
KURT MÄLARSTEDT Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!
ANDERS LUNDQUIST Povel som tecknare
CATHARINA SÖDERBERGH Några snabba puckar med Mikael och Lotta
Öppna dörrar till författarhem och författarmiljöer
Litterär salong:
MARIA GULLSTAM Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige
EVA HÄUSNER Sverige i världen!
ROLF ERIK SOLHEIM Med Gustaf Fröding i Kosmos
STAFFAN SÖDERBLOM Bengt Anderberg - min idol!
Notiser
GUNNEL STENQVIST Fredrika Bremers budskap
Litterära evenemang landet runt
Sommarläsning
De litterära sällskapen

Povel Ramel - Flugighetens mästare

CATHARINA SÖDERBERGH


SOMMARNUMRET AV PARNASS är en Povel Ramel­special. Därmed sällar sig Povel till den skara litterära storheter som tidigare varit föremål för tidningens temanummer som till exempel Birger Sjöberg, Britt G. Hallqvist och senast Carl Michael Bellman.

BORTÅT TUSEN LÅTAR har Povel komponerat och/eller skrivit text till. Naturbarn, Sorglösa brunn, The Gräsänkling Blues, Ta av dej skorna och många andra nummer är välkända och tillhör den svenska kulturskatten. Povel Ramel är helt klart en del av vår samtidskultur, men också redan en del av vårt kulturarv. Som tolvåring fascinerades jag av killen som sjöng om exotiska saker som kokosnötter och det var otroligt spännande att vuxna kunde bete sig som i Gräsänkling Blues!

DET FINNS SÅ MYCKET i Povels musik och texter som man kan relatera till sig själv. Jag kan till exempel inte låta bli att undra om min egen farmor någonsin åkte skridskor på Nybrovikens is. Kanske gjorde hon det som ung?

SENARE I LIVET har jag hört och sett Povel flera gånger på Cirkus i Stockholm. Povel Ramel har nydanat vårt språk och är förebild för så många under lång tid, på samma sätt som Taube, Bellman och andra. De tillhör alla vår kultur och vår litterära kanon! Det är roligt att Povels barn Mikael och Lotta Ramel fångat upp hans flugighet som Ramels Naturbarn, som vi kan höra runtom i Sverige i sommar!

Povel och brunnskulturen

Povel och brunnskulturen

JOHANNA BROMAN ÅKESSON

ATT HITTA DEN mångfacetterade povelska stilens kvintessens i ett enskilt verk är kanske dömt att misslyckas, men finns det ett verk som kommer i närheten så är det Sorglösa brunn. I både detaljer och som helhet, i såväl ämne som stilistiskt hantverk, finns här några av Povels mest typiska drag: glädjens och musikens tematik, de stilistiska greppen att koncentrera och kontrastera samt hans mångtydiga parodi­ och pastischkonst. ⬇ Läs artikeln "Povel och brunnskulturen" av Johanna Broman Åkesson, fil. dr. i musikvetenskap och författare av bl.a. Povel Ramel och musiken (2007) och Med gårdagens dörr på glänt – Povel Ramel och melodins epok (2009/2014).
Läs artikeln "Povel och brunnskulturen"

 

Att hitta den mångfacetterade povelska stilens kvintessens i ett enskilt verk är kanske dömt att misslyckas, men finns det ett verk som kommer i närheten så är det Sorglösa brunn. I både detaljer och som helhet, i såväl ämne som stilistiskt hantverk, finns här några av Povels mest typiska drag: glädjens och musikens tematik, de stilistiska greppen att koncentrera och kontrastera samt hans mångtydiga parodi­ och pastischkonst.


Sorglösa brunn
utspelar sig vid en brunnsort kring sekelskiftet 1900. Till Loka, Ramlösa, Medevi och liknande orter reste vid denna tid förmöget folk inte bara för att dricka av det, som man ansåg, hälsobringande vattnet utan kanske framförallt för att förlusta sig, njuta av god mat, vacker musik och parkens sköna omgivningar – ett nöjesparadis för både kropp och själ. Just dessa ingredienser – sällskapsliv, musik, god mat, natur, ro och njutning – råkar också vara ett koncentrat av den epikureiska tematik som går som en röd tråd genom Povel Ramels konstnärskap. Titeln Sorglösa brunn skulle kunna stå som överskrift till den aldrig sinande brunn av glädje som hela hans produktion utgör.

Stilistiskt har Povel utformat verket till en idyllisk stämningstablå, mättad av sinnesintryck, detaljer, ord och företeelser förknippade med brunnsortens atmosfär och sekelskiftets tidsanda.

Varje ord känns valt med omsorg för att passa in i tablån. Här finns de konkreta platserna: parken, lilla paviljongen, caféet, trädgårdsgången. Tidsmarkörer som polisong, pickelhuvor, flacong, wienermaräng, plymer och lornjett förstärker intrycket. Solen gassar, vinden smeker, allt rör sig, lever, doftar och glänser. Hör! Se!

Den idylliska tablån har dock små, små sprickor i fasaden. Med få men skarpa drag avslöjas det sociala spel som pågår under ytan i den konventionstyngda miljön. Mot caféets personal har man en överlägsen ”blick som är blasé bak snip­pincené”, men mot förnämiteterna bugar man lojt och ler stelt mellan tuggorna. En verklig celebritet förgyller skvallret. Den mytomspunna sångerskan Kristina Nilsson, sedermera grevinnan de Casa Miranda, var vid denna tid en välbekant gäst på brunnsorter som Lannaskede och Loka. Så det undras ”via mången höjd lornjett” vem ”som ”bakom flor och vita plymer döljer sej” – är det ”Casa eller ej”. Längre ner i den sociala hierarkin kämpar brunnsoktettens musiker i värmen, frammålade som grovarbetare vilka ”röda som oxkotlett, under möda och svett tutar horn och klarinett”. Men i den immiga flacongen väntar mödans lön, punschen. I denna lilla musikhierarki står ”den flotte dirigenten, extravagant och trind” högst i rang. ”Smekt av basunens vind” låter han ”taktbatongen till och från” vina över oktettmedlemmarnas pickelhuvor. Att musiken sedan efter pausen klingar mer tunt reagerar ingen nämnvärt på. Den luttrade svanen blir en symbol för hela överklassen som ”döv och van” glider omkring ”i dammen hela dan”.

Det finns alltså en ambivalens i Ramels bild av sekelskiftets brunnsort – han både beundrar den och tar avstånd ifrån den. Ramels förhållande till den äldre tiden och dess traditioner reflekteras av sångarna på den kända inspelningen av Sorglösa brunn (Povel Ramel och Brita Borg) som medelst både texten och sitt framförandesätt hoppar in och ut ur tavlan. Stundom lever de sig romantiskt in i miljön, påklädda ”paletån och den långa kjolen”, och i nästa sekund distanserar de sig från hela teatern och registrerar nyktert dess hyckleri och tillgjordhet.

Samtidigt sällar sig Sorglösa brunn till en lång traditionslinje inom svensk litteratur. Carl Michael Bellman (Epistel nr 63: Fader Bergström, stäm upp och klinga, 1773), Anna­Maria Lenngren (Vauxhallen, 1796), Elias Sehlstedt (Sommarfesten, 1893) och Birger Sjöberg (Dansbanan, 1922) har alla skrivit liknande stämningstablåer, som med satir och parodi skildrar olika former av sociala miljöer och sällskapsliv. Alla har de använt liknande stilistiska grepp som Ramel, där den impressionistiska stämningen fångas genom ett rappt nutidstempo, korta fraser, myllrande detaljer och sinnliga intryck, förstärkta av utrop och imperativ. Hos alla dessa författare förekommer också musik som en påtaglig stämningsskapare. Varken Bellman eller Sjöberg kommer dock i närheten av Ramels avancerade pastischteknik i den konkreta musiken.

Musiken till Sorglösa brunn är uppbyggd som en regelrätt marsch med kontrasterande delar i repris. Utan att något är en imitation hör man reminiscenser från kända marscher som Tomtarnas vaktparad och Wien bleibt Wien. Den obligatoriska triodelen går som brukligt i subdominantents tonart med en sångbar, lite sentimental prägel, vilket frammanas genom en musikalisk parafras på Alpens ros (som också omsjungs i texten). Kontrasterna mellan de pompösa, synkoperat dansanta och sentimentala delarna speglar något av sekelskiftets musikvärld i miniatyr, då marscher, polkor och skillingtrycksvisor fick sällskap av nyare tongångar från amerikansk twostep. Samtidigt lurar genom hela verket ett typiskt povelskt karaktärsdrag – det lekfulla sättet att “jazza upp“ traditionen. Povels omsorgsfulla sätt att pastischera en tradition kombineras alltid med en busig iver att få sätta traditionen i gungning, bokstavligen och bildligt.

Till sist får hela kärnan i hälsobrunnstraditionen ett litet, men ack så raffinerat, stick, som kanske dock framförallt fångar Povels starka tilltro till musikens kraft: ”Man kan diskutera vattnets mirakulösa makt, men till musikens takt tillfrisknar hela konkarongen”.

Povel på Parnassen

Povel på Parnassen

LENNART ANDREASSON

KANSKE VAR CARL JONAS Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga! Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag växte upp på 50-talet låg jag med örat intill radioapparaten och insög hans ordekvilibrism och snitsiga melodislingor. Han var för mig musik- och språkgeniet nummer ett. ⬇ Läs artikeln "Povel på Parnassen" av Lennart Andreasson, Povelentusiast sedan 50-talet och en av grundarna av Povel Ramel-sällskapet 2008.
Läs artikeln "Povel på Parnassen"

 

Kanske var Carl Jonas Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga!

 

Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag växte upp på 50-talet låg jag med örat intill radioapparaten och insög hans ordekvilibrism och snitsiga melodislingor. Han var för mig musik- och språkgeniet nummer ett.

Povelintresset avlade så småningom av sig till ett bredare intresse inom litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet. En fokusering på Povels specialgenrer, parodi, pastisch, spex och ädeltrams, har dock alltid hängt med. I kretsen Carl Jonas Love Almqvist, Gunnar Ekelöf, Falstaff, fakir och några till hör Povel hemma, åtminstone oftast!

Vad är t ex Underbart är kort om inte en ”Songe” i Almqvists anda? Och nog skulle nedanstående dikt passa in både bland Ekelöfs ”Strountes” och i Fakirens humoralster:

Oi, porkoa, Paris!
En fåfäng stad, min flicka.
Å, lala, Paris!
Nu har jag visst fått hicka.
OOOMPH, parfätt, Paris!
Champagnen smakar myrra.
Umpedi-umpedi-iii, Paris!
Jag går på alla fyrra.
Vollevoar, Paris!
Jag orkar inte leva.
Årövoar, Paris!
Här dimper gamla Eva …

Dikten skrev Povel i tonåren, via sitt alter ego Eva Sophie Drömmington. Den ingår i den outgivna Ramelska skriften ”Povels Svarta Bok, Reflexioner av Ung Författare med Glasögon”. Ett annat alster som plitades ner i samma veva, och gavs ut 1945, var ”Från Asar till Wasar”, historieboken som innefattar ”från allra uråldrigaste tid – fram till så långt man orkar läsa i boken”. Flera recensenter begrep den inte, men Aftonbladet renderade Povel epitetet ”den nya Falstaff, fakir”. Drygt 10 år senare,1957, var det sedan dags för hans nästa och bästa skrift, ”Min galna hage” (med åtskilliga Drömmingtondikter medtagna), och 1987 kom ”Min ordkynniga penna” med bl a den sugande och crazyartade novellen Hemliga Henderson.

Läste Povel mycket? När han fått frågan i intervjuer har han nämnt favoriter som P.G. Wodehouse och Fritiof Nilsson Piraten, d v s humorister och första klassens språkbehandlare precis som Povel själv. ”Jag läser sakta och suger på eleganta formuleringar” har han också nämnt ”, ”och parkerat dem i minnesbanken”, skulle jag vilja tillägga. Hur skulle han annars få till alla dessa litterära alluderingar, parodier och stilimitationer i sin stora produktion.

Allt startade tidigt. Redan 1947, i radions ”Fyra kring en flygel”, gav han sig på Nils Ferlins och Lillebror Söderlundhs Får jag lämna några blommor. Denna vackra dikt parodierades till Får jag lämna dessa plommon, och utvecklades och hördes sedan mycket i de Ramelska pianoshowerna på 70-talet. Nils Ferlin log säkert åt denna förvanskning; i hans dagboksanteckningar går att läsa berömmelser om Ramel.

Andra svenska skalder som utsattes för de Ramelska parodi- och pastischerna var Gunnar Wennerberg, Erik Axel Karlfeldt, Pär Lagerkvist och Carl Snoilsky. Wennerberg fick en Ramelsk ”fuskglunt” komponerad och skriven i radioserien om ”Herr Hålms öden och angantyr”, 1950, Ack huru lugnt i det Knutssonska tjället. Karlfeldt utsattes för sabotage när det gäller dikten Dina ögon äro eldar; den omformade Povel till ett potatispoem med det självklara namnet Dina ögon äro elva. Lagerkvists utsökta Det är vackrast när det skymmer blev en dikt om kärlek med reservation när baronen tog hand om den, Du är vackrast när det skymmer. Och min skoltids historieskald, greve Carl Snoilsky, fick sin Stenbocks kurir omstöpt till Gottisbudet. Ramels förvanskning inleds så här:

Vem är den sege ryttarn
på sockerlöddrig skäck?
Ur huset tittar häxan
med undran och med knäck.
I luften snasket sprätter,
tabletter, fler och fler,
praliner, kokosbollar –
En kolans officer!

Ett Povelnummer med hög litterär kvalitet är den kända Birth of the gammeldans som ingick i hans kanske främsta revy ”På avigan”, 1966-67. Povel ger där sin egen bild av hur gammeldansen föddes, hur allt växte fram genom skogarnas sus, timrets trillande, fiskebåtens dunkande, mjölkstrilandet i hinkar etc. I Povelpoesin anar man inspiration från både Harry Martinsons Dragspelets historia (ur ”Cikada”, 1953) och Gustaf Frödings Den gamla goda tiden (ur ”Nya dikter”, 1894).

Det verkliga beviset för Povel Ramels unika plats i skaldekonsten är dock hans pastischer på Carl Michael Bellman och Birger Sjöberg. Ramels stilimitationer är suveräna både musikaliskt och diktmässigt. Vi får i Torstigste bröder vara med om en Stockholmsvandring, 1960, där Bellman och hans vänner letar krogar i ett Stockholm som inte längre är 1700-tal. Och Sjöbergpastischen Sommartrivialiteter är lika elegant hoptotad med 60-talets småstadsmiljö och attiraljer, diskmaskin, dammsugare, TV och stereo.

Evert Taube har Povel parodierat i Balladen om Eugen Cork i revyn ”Denna sida upp”, 1954-55. Taubes sjömansvisor karikeras grovt och vänligt, med både pirater och surströmming i Rameltexten. Visans final kolliderar med Taubes Möte i monsunen, med den skillnaden att när Taube sjunger ”22 vita segel på den blåa ocean” så vränger Ramel till det med ”72 blanka (surströmmings)burkar på den gråa ocean”. Allra roligast är Ramels vers om segeltermer:

Vi slörade för fyra famnars hals.
Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals.
När vakten hyvat tott, signalera han twi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsarn gå i krås.
Passaden pina tvärs när vi slog kos,
Slöfocken sprang och vi fick kajka nos.
Stora bamsingen låg slak,
Vi drog späck och prygla bak.

Har Povel Ramel fått det erkännande inom vitterheten som Göran Palm efterlyste i en uppmärksammad DN-artikel, 1977? Jo, till och från! I Lars Lönnroths och Sven Delblancs moderna litteraturhistoria har Povel fått sin rättmätiga plats. Vidare har Svenska akademien prisat honom med Litteris et Artibus, 1978. Enskilda akademiledamöter har också i olika sammanhang, t ex i vänböcker, visat sin uppskattning, Olle Hedberg, Lars Forssell, Johannes Edfelt, Sture Allén, Knut Ahnlund m fl. Den sistnämnde, Ahnlund, lyckades t o m utreda vad ”Turion” är, ett begrepp som ingår i Povels folkloreparodi ”Turion, turion, turion”. Det är en sorts björnbär, har Ahnlund konstaterat i en skrift. Så långt i utredandet kom aldrig Povel!

Mycket mer Povelaktigt finns givetvis att skriva. Hans musik, som givit honom beteckningen ”populärmusikens Mozart”, har i långa stycken utelämnas i denna text, och många verk har förbigåtts Nämnas i korthet kan den Hellsinginspirerade barnviseparodin Lingonben, sammanfattningen av brunnslivet i Sorglösa brunn, evolutionslärans egen signatur, Digga Darwin, miljövisor som Grisälven och Till havsbandet. Dessutom de Ramelska schlagermorden under alla år, t ex i radioprogram som ”När schlagern dog” och ”Schlagertippen”. Den verksamheten medförde att ordvändarkollegan Tage Danielsson kallade Povel den verklige revolutionären i svensk revy, och fortsatte:

Povels musikaliska härnadståg mot cynisk idiotmusik och dålig kvalitet är ett kulturpolitiskt storverk. (Tage Danielsson i boken ”Artister”, 1979).

Doktor Povel Ramel kan han också kallas, en titel som långt ifrån alla vederfarits inom vitterheten. Både Stockholms universitet och Nordiska högskolan har promoverat honom. Så narren bland de folkhemske under efterkrigstiden (myntat av professor Per Rydén i Lund), hör idag givetvis till kulturens yppersta elit! Povel På Parnassen!

Povel Ramel och det roade tillståndet

Povel Ramel och det roade tillståndet

TOBIAS RYDÉN SJÖSTRAND

DET FANNS EN FRÅGA som Povel Ramel ständigt fick höra: ”Var får du allt ifrån?”. Ganska snart hittade han på ett standardsvar: ”England”. Det låg en del sanning i det, han hade besökt London som sjuttonåring och sedan dess utvecklat en kärlek till engelsk underhållning. Men framförallt var det korthuggna svaret ett sätt att avfärda en omöjlig fråga. Hur förklarar man en kreativ skaparprocess? ⬇ Läs artikeln "Povel Ramel och det roade tillståndet" av Tobias Rydén Sjöstrand, filmarbetare vid Högskolan Dalarna med ett långvarigt intresse för film samt svensk underhållningshistoria, i synnerhet Povel Ramel och Hasse & Tage.
Läs artikeln "Povel Ramel och det roade tillståndet"

 

Det fanns en fråga som Povel Ramel ständigt fick höra: ”Var får du allt ifrån?”. Ganska snart hittade han på ett standardsvar: ”England”. Det låg en del sanning i det, han hade besökt London som sjuttonåring och sedan dess utvecklat en kärlek till engelsk underhållning. Men framförallt var det korthuggna svaret ett sätt att avfärda en omöjlig fråga. Hur förklarar man en kreativ skaparprocess?


Vad som är tacksamt med fallet Povel Ramel är just att det är tämligen väldokumenterat hur han förhöll sig till sitt arbete. Med över 900 visor registrerade hos STIM, och mängder av revyer, shower, filmer, tv­serier, böcker och radioprogram så är det inte konstigt att det finns en del fakta om hur han jobbade fram dem.

Vad man kan konstatera är att det inte alltid var lätt att vara kreativ. Att stå på scen och framföra var bara roligt. Det svåra jobbet var att skriva.

Povel trodde inte på inspiration och den naiva föreställningen om konstnären som sitter i väntan på någon form av gudomlig ingivelse. Istället pratade han om att ”försätta sig i ett roat tillstånd”. Förhoppnings ledde det till en icke­forcerad arbetsdisciplin som resulterade i ett och annat dagsverk. När han skrev musik började han i regel med att sätta sig vid pianot och klinka. När det kom till att skriva sketcher hjälpte det att sitta och bolla idéer med en Martin Ljung, en Sten Kärrby, eller en Hasse Ekman. När Knäppupp­eran var slut och Ramel skrev sina revyer och shower på egen hand kunde han sakna spånandet med andra. Hasse hade Tage, Magnus hade Brasse, men Povel hade Povel. Att skriva ensam kunde vara motigt, det fick han erfara inför premiären på Knäppupp III – Tillstymmelser 1956. Det var en mörk höst; det var Suezkrisen och Ungernrevolten och till råga på allt hade Povels vän författaren Olle Strandberg precis dött i en drunkningsolycka. Premiären närmade sig men Povel drabbades av skrivblockering. Tillsammans med ett gäng idésprutor bestående av Martin Ljung och Yngve Gamlin, med flera, isolerade han sig därför på Grand Hotell i Saltsjöbaden. Bland annat skrev Povel den sekelskiftsidylliska Sorglösa brunn som en nostalgisk kontrast mot det rådande världseländet. Och under vad som måste anses vara en av de mest välsmorda skaparnätterna i hans karriär totade han ihop både Fat Mammy Brown och Naturbarn. Det var överdådigt bland smörgåsborden och drinkarna, det skulle inte minst den nervöse Knäppupp­direktören Felix Alvo få bevittna med egna ögon när han besökte idékläckarna, men en revy blev det till slut.

Inför sista Knäppupp­produktionen De sista entusiasterna 1968 hyrde Povel in sig i Villa Gatouniere i Mougins utanför Cannes, tillsammans med medförfattaren Beppe Wolgers. Wolgers och Ramels olika kreativa förfaringssätt ställdes på prov när något de båda älskade, nämligen mat, satte käppar i hjulet för samarbetet. Wolgers kunde under det mest lyckade skrivarflödet lämna jobbet för att äta lunch, något Povel var oförstående inför. Själv arbetade han helst tills något var färdigt, om det så blev ett par timmars övertid. Oregelbundna arbetstider var inget ovanligt för honom. I ett veckotidningsreportage från tidigt 50­tal berättas att han går upp för att äta frukost när resten av familjen äter middag.

Povel var envis och sin egen största kritiker, samtidigt som han arbetade bäst under tidspress.

Det finns många exempel på verk av honom som kommit till i sista minuten. Mastodontnummer som Den gamla restauranttrion blev klar långt in i repetitionsperioden på Knäppupp I – Akta huvet 1952 och Håll musiken igång! var knappt färdigskriven på genrepet av På avigan 1966. När hans Föreningen För Flugighetens Främjande producerade radioprogram i slutet av 1940­talet var det inte ovanligt att han kunde komma med lappar med nya sångtexter till de övriga artisterna mitt under inspelning.

Förläggaren Rolf Janson, som gav Povel i uppdrag att skriva kåserier till serietidningen Blondie i början av 50­talet, minns hur svårt han hade att få ur sig något han själv var nöjd med. Povel dök upp på Serieförlagets kontor på Birger Jarlsgatan och försågs med ett eget rum med skrivmaskin och obegränsad tillgång till papper. Där kunde han harva i tre timmar för att sedan lämna in sin text och försvinna nedför trapporna. Kvar på golvet låg hopknycklade papper kring en överfylld papperskorg.

Sätten han handskades med sina skaparvåndor var ibland lika Povelska som hans texter. En hjälp var anteckningsböckerna. Man kunde aldrig veta när en genial idé kunde dyka upp i skallen, och då gällde det att skriva upp den snabbt innan den glömdes bort. Men att gå och kånka på block var inte alltid optimalt, varför han placerade anteckningsblock lite varstans i hemmet – bland annat i kylskåpet.

”Det är sant att jag genom åren har fått mina bästa idéer i badrum”, sa Povel Ramel i intervju 1992. ”Där står man och sysslar med triviala ting, nämligen sig själv och sin egen kropp, tvättar sig och borstar tänderna och har sig, och då blir man på något sätt nollställd. Och där kommer då bra idéer”. När han och hans fru Susanna lät bygga ett eget hus på Lidingö passade han på att installera just ett badkar i arbetsrummet. Doppen blev få i praktiken, tre gånger sammanlagt hade han badat i karet, men det fungerade som inspiration och påminde om den nollställda morgon­ och kvällsmiljön som var fruktsam för skaparglädjen.

Vid pianot kunde han sitta och nöta i en hel dag tills han hittade ett tema han trodde på. Han började gärna med att spela andras melodier, gärna dåliga schlagers, för att känna att han kunde bättre själv. De stora klassiska mästarna vågade han inte röra, då hade istället mindervärdeskomplexet kommit fram. Hans vän Sven-­Bertil Taube har berättat om hur Povel tacklade sina vedermödor vid tangenterna: När det gick segt hände det att han ställde sig upp, tackade en imaginär publik för applåderna, varpå han satte sig ned för att försöka igen, i hopp om att ha försatt sig i – just det – ett roat tillstånd.

Konsten att skriva artiklar

Konsten att skriva artiklar

POVEL RAMEL

OCH SÅ SITTER MAN här igen med fingrarna på skrivmaskinstangenterna. Det medför på något sätt alltid samma tjusande känsla av förväntning. Man tittar spänt på det vita arket, ger klarsignal till fingrarna och drar igång den slamrande kommoden, varefter man med stigande förvåning läser vad som framkommer på papperet. ⬇ Läs texten "Konsten att skriva artiklar" ur Povel Ramels Min galna hage (1957).
Läs Povel Ramels "Konsten att skriva artiklar"

 

Och så sitter man här igen med fingrarna på skrivmaskinstangenterna. Det medför på något sätt alltid samma tjusande känsla av förväntning. Man tittar spänt på det vita arket, ger klarsignal till fingrarna och drar igång den slamrande kommoden, varefter man med stigande förvåning läser vad som framkommer på papperet.


I det sammanhanget kommer jag osökt att tänka på mitt första försök i artikelgenren. Det gällde en liten spalt för en aftontidning, och jag skulle skriva om swing och jazzmusik. Cirka tre timmar hade använts åt att skriva vad jag själv tyckte var ett grandiost bidrag inte bara till jazzhistorien, utan till Litteraturen överhuvudtaget. Jag skulle just sätta mig till att renknacka mästerverket då min kritiske bror inträdde i rummet och med våld ögnade igenom artikeln.- Duger inte! sa han. Du skriver alldeles för onödigt långt!
- Hurså? frågade jag stilla.
- Ja, du kan ta bort en hel del ord, och meningen framgår ändå klart och tydligt. Folk får inte
belastas med massor av onödiga ord! Tag till exempel bara rubriken: Povel Ramels Jazzspalt.
Den innehåller mycket onödigt. För det första behöver det inte stå Povel Ramels, det räcker med Povels, ty dom som läser den här spalten vet att du heter Ramel i efternamn.
- Är det så säkert det, inföll jag försiktigt.
- Ja, och i varje fall finns det ingen mer i den här branschen som heter Povel och då behöver inte efternamnet stå. Så har vi jazzspalt. Jazz kan lugnt tagas bort, ty man ser ju av artikelns innehåll vad den handlar om. Det är sockerkaka på sockerkaka! Och spalt, det är det ju, det förstår man, så det behöver inte heller stå. Återstår alltså Povels, varav genitivformen är onödig, ty det begriper man ju att spalten är din, eftersom namnet står ovanpå. Vid närmare eftertanke kan man ju ta bort Povel också, ty du skriver ju ditt namn under spalten sedan. Hela rubriken är följaktligen onödig!

Ett ganska egendomligt sätt att skriva artklar på, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men hur som helst, vi fortsatte på samma sätt. På ett ställe hade jag skrivit: Benny Goodman framträdde i filmen med flera fina solon och åstadkom en intensiv jazzstämning med sin berömda klarinett.

Denna mening var jag själv mycket nöjd med, men min kritiske bror tycktes inte gilla den lika högt.

- Floskler, utropade han, stora otäcka floskler! Och så satte han igång igen, med samma ångvältsteknik: - Benny Goodman är onödigt! Räcker gott med Benny, ty alla som läser artikeln känner till honom väl.

- Ja, och egentligen är väl Benny onödigt också, sade jag som nu gripits av strykfeber, ty han står ju nämnd i förra meningen.

- Javisst, triumferade min kritiske bror, och så har du skrivit framträdde i filmen. Det är ju totalt onödigt, ty man framträder ju alltid i filmer, det är ett axiom! Det stryker vi. Och så var det - med flera fina solon. Analysera det: Det är ju klart han framträdde MED solona; han kunde ju inte gärna ha framträtt UTAN dem. Det stryker vi!

- Vi stryker, upprepade jag automatiskt. Men så ryckte jag upp mig och tillade att jag vid en hastig överblick tyckte manuset såg lite mystiskt ut.

- Det blir VETTIGT i alla fall, svarade min kritiska bror lugnt och fortsatte: Flera fina solon - ja, att det var flera det kan ju vilken tok som helst begripa, ty han spelar ju inte bara ett solo i en film där han har huvudrollen. Och att solona var fina, det förstår var och en som hört Benny Goodman.

- Som hört Benny! rättade jag.

- Så återstår då ordet solo, och det får vi nog behålla, är jag rädd, ty det har vi inte haft med förut någonstans.

- Verkligen? undrade jag, kanske med någon ironi i tonfallet, men det gick min kritiske bror förbi.

Av den övriga meningen: och åstadkom en intensiv jazzstämning med sin berömda klarinett, fick vi bort:

Åstadkom: Det förstår man av fortsättningen att han gjorde.

Intensiv: Onödigt ord. All jazzstämning är intensiv.

Jazz: Det måste ju gälla i en sådan film.

Stämning: Man får förutsätta att det blev stämning när det spelades jazz.

Med: Det är ju klart att han åstadkom med, inte utan.

Klarinett: Man får ju anta att han inte spelade xylofon eller harmonium.

Sin: Det är klart han spelade på sin klarinett och inte på Woody Hermans.

- Du glömde ett ord sade jag efter att ha läst igenom ”meningen”. Du glömde ordet en! Det är ju givet att han åstadkom endast en intensiv jazzstämning, inte flera!

- Nu är du onödigt grinig, sade min kritiske bror, det kan mycket väl hända, så det ordet låter vi stå kvar!

På detta sätt tragglade vi igenom hela manuset och efter avslutat arbete hade vi fått fram en artikel som lät ungefär så här:

Benny var som en. I filmen solo. Povel. Då körde jag ut min kritiske bror.

Povel Ramel och rätten att uttrycka sig fritt

Povel Ramel och rätten att uttrycka sig fritt

STINA ELG

ÅRETS FÖRSTA NUMMER av Parnass handlade om att tryckfrihetsförordningen har 250 år på nacken. På nacken? Ja, alltså fyller 250 år. Det där med ”på nacken” betyder ålder, det har vi kommit överens om. Språket är en överenskommelse. Med ord och uttryck beskriver vi världen för varandra och blir ense om vad land, från familj till familj. ⬇ Läs artikeln "Povel Ramel och rätten att uttrycka sig fritt" av Stina Elg, låtskrivare, visartist, manusförfattare, frilansjournalist, formgivare, redaktör, författare och tonårsmorsa.
Läs artikeln "Povel Ramel och rätten att uttrycka sig fritt"

 

Årets första nummer av Parnass handlade om att tryckfrihetsförordningen har 250 år på nacken. På nacken?


Ja, alltså fyller 250 år. Det där med ”på nacken” betyder ålder, det har vi kommit överens om. Språket är en överenskommelse. Med ord och uttryck beskriver vi världen för varandra och blir ense om vad land, från familj till familj.

Lotta Ramel har berättat att hon hann fylla 30 innan hon förstod att kalops inte var en fågel. I mitt hem kunde pappa slå upp en biltidning och säga: ”Här ska du se – en pillerburk med dass.” Alltså en Opel Astra med husvagn.

Om pappa i sin ungdom beställde en slang med halka sidovagn i korvkiosken, fick han en korv med bröd.

Idag finns inga korvkiosker, men du vet vad bjarne är för sås på pizzan, eller hur? När ettaplättarna blir ledsna för att deras plattor laggar har det inget med plättar att göra, de vill bara levla upp. Det är deras sätt att uppleva livet.

Povel Ramel snappade upp samtidens talspråk – ”schysst salt skönt fränt maxat”, lade till egna uttryck och lekte med orden så skickligt att lyssnaren förstod vad som antyddes redan innan överenskommelsen var gjord.

När vi leker med orden utvecklas språket. Nu i april meddelar Svenska Akademien vilka nya ord som får plats i SAOL och vilka ord som sparkas ut över budgetstupet. Se där – ett av årets nya ord. Ättestupan har nog redan förpassats till bildkryssen och korsorden, ordens sista anhalt innan de faller i glömska.

Om jag säger ”de aderton”, vet du att jag menar just Svenska Akademien. Men det kunde ju lika gärna vara en förskoleklass med arton barn, eller hur? Eller alla ungdomar som just blivit myndiga. Som fått 18 år på nacken.

Jag fick en gång en så fin komplimang från dramaturgen och författaren Carsten Palmaer. Han sa att jag inte stack ut hakan, men nacken när jag skrev. Kanske gjorde Povel detsamma. Visade sin egen sårbarhet istället för att försöka såra andra. Ordlek på fullt allvar.

Det är inte svordomarna som är de starkaste kraftuttrycken. ”Det är dom små, små detaljerna.” Det visste Povel Ramel, trots att han inte räknas till dem som skrev politiska visor. Han visste att det är farligt att vara en ”i­skitare”. Att det kan förstöra en hel generation.

Så, jag ber dig – var uppmärksam på allt du läser och skriver. Var rädd om vårt fria uttryck. Det är upp till var och en att välja sina ord och sin beskrivning av världen. Men det är du och jag som kommer överens om betydelsen.

Povel Ramel, en »scensation«!

Povel Ramel, en »scensation«!

LENNART ANDREASSON

SJUTTONÅRINGEN SATT på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömnig serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant. ⬇ Läs artikeln "Povel Ramel, en "scensation"!" av Lennart Andreasson, Povelentusiast sedan 50-talet och en av grundarna av Povel Ramel-sällskapet 2008.
Läs artikeln "Povel Ramel, en 'scensation'!"

 

Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömning serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

 

Povels artistkarriär fortsatte raskt, via radiotokigheter, flängande i folkparker och nyårsrevyer i Stockholm och Malmö fram till mötet med före detta svajmastartisten Felix Alvo, 1951. De arrangerade ”Ramelbuljong” tillsammans, en sorts flugiga scengalor tillika embryon till vad som komma skulle. Herrarna beslöt slå ihop sina påsar. ”Jag tar hand om allt tråkigt”, sa Felix och menade bruna kuvert och annat stök. Povel fick allt roligt på sin lott, skriva, komponera och agera. En ny revyform och ett dominerande nöjesbolag väntade bakom hörnet.

”Inte revy men Knäppupp!”. Povel kom på ordet vid morgonens påklädning!  Just så skulle den planerade scenföreställningen kallas. Det låg en poäng i det, då den skulle hålla sig över alla bälten med råge. Snusk och plumpt var bannlyst liksom sega politiska poänger. I stället skulle Ramelska adelsmärken som musikalitet, pastisch, parodi och ordekvilibrism fira triumfer.

Den 10 oktober 1952 var det premiärdags på Cirkus i Göteborg. ”Akta huvet” hette knäppuppen, vilket var välmotiverat med tanke på allt crazyartat som hände. Och Povel gjorde entré på stållina över publikens huvuden. SUCCÉ blev det! Povel ansågs ha lanserat något så genialt som en revy som drev med revyn. Det konstaterades att ”genom att förlöjliga det vi tycker om kan Povel lära oss vad vi inte ska tycka om”. Nummer som Den gamla restaurangtrion och parodin på orerande jazzdocenter, Jazzkåsören, fick stormande applåder.

På nyåret flyttade knäppuppen till Folkan i Stockholm, och kommande sommar blev det turné runt Sverige i ett inköpt tält. Det köades, jublades och applåderades överallt där tältet gjorde nedslag. Så skulle det förbli ytterligare 15 somrar!

Knäppupp var nu etablerad. Men Povel hade inte tänkt bli någon evighetsmänniska på scenen. Han beslöt ransonera sig, scenjobb ena året och rekreation och ”leta idéer” det andra. Mellanåren fick andra ta hand om! På det viset gjorde han ”come back” vartannat år!

Det blev nya knäppupper åren 1954-55 och 1956-57, ”Denna sida upp” respektive ”Tillstymmelser”. Povels revykonst höjdes till skyarna. På skolgårdar gastades det ”inte saaaant” när Povels oblyge vårpoet i Siskorna i björken imiterades. Alla som hade råd köpte Knäppuppskivor med Alla har vi varit små och Balladen om Eugen Cork från ”Denna sida upp” och Naturbarn, Sorglösa brunn och Fat Mammy Brown från ”Tillstymmelser”.

Någon fjärde knäppupp fick publiken inte se. Nej, Povel ville annat när en ny scengrej skulle till1958-59. Musikal skulle det bli, och ”Funny boy” skulle den heta. Tillsammans med Hasse Ekman skrev Povel librettot och själv stod han för musik och vistexter. ”Funny boy” (egentligen Jonathan Blake) var en avdankad TV-stjärna, spelad av Povel, som gjorde resor bakåt i tiden till spökhus, sjörövarkrog och sagorike. Musikalen blev lång, alltför lång, och kritiken halvdålig. Komprimerad och mer ”funny” blev den däremot en fullträff i tältet sommaren 1959. Flera klassiska Povellåtar fanns med, styvt arrangerade av Bengt Hallberg, Tänk dej en strut karameller, The Purjolök Song, Svarta Malin, Banne mej, Skratt.

Sextiotalet kom och Povel ville åter pröva något nytt. Nu blev det en revy i det mindre formatet, 1960-61. ”Alla 4” fick den heta då enbart ”järngänget” Ramel/Borg/Ljung/Bergkvist stod på scenen. Till sommarturnén anslöt Hasse Alfredson varför namnet då ändrades till ”Semestersångarna”. Povel berömdes stort för sina pastischer på Birger Sjöberg, kallad Sommartrivialiteter, och Carl Michael Bellman, kallad Torstigste bröder. I revyn skrattades det även åt en pensionerad stins, Karl Nilsson, som tradigt berättade om sitt ointressanta liv.

”I tio år jämnt har vi flyttat vårt tält”! Att fira jubileum hör till och 1962-63 fyllde Knäppupp 10 år. Det blev ”Jubileumsknäppuppen Dax igen” på Idéon och i tältet. Några nummer, bl a den gamla pangsuccén Den gamla restaurangtrion, kördes ånyo, samtidigt som Brita Borg skojade med exporten av schlagersångerskor till Tyskland i Die Borg. Povel själv var magplågad Mallorcaresenär i Liten turistflamenco.

Povel hotade efter 10-årsfirandet med att lämna scenen för att enbart skriva, men turligt nog fick han så småningom abstinensbesvär. Det samarbete han hade med Beppe Wolgers åren 1964 och 1965 medförde i alla fall att hans lyriska ådra stärktes, vilket främst märktes i den fina hyllningen till Darwin och utvecklingsläran i revyn ”Ta av dej skorna”. Däremot blev revyn ”Ryck mej i snöret” en flopp och fick omarbetas. Detta hade åtminstone det goda med sig att Povelvisan Varför är där ingen is till punschen tillkom, med en social text värdig Ivar Lo.

Så återkom Povel till scenen 1966 i en av hans mest snillrika produktioner, ”På avigan”. Povel geniförklarades än en gång, och revyn betecknades som ett underhållningskonstverk. Revyn innehöll tre nummer som betecknas som de främsta han skrivit, den vemodiga Den sista jäntan, tolkad av Monica Zetterlund, hyllningen till musikens mästare, Håll musiken igång, och folkviseeposet Birth of the gammeldans.

I det samhällsklimat som rådde när 60-talet nalkades sitt slut tycktes så hela Knäppuppepoken vara till ända! En rivningshysteri stod för dörren och i Stockholm var det dags för omstöpning av hela nedre Norrmalm. Husen runt Brunkebergstorg skulle bort och då även Knäppupps hjärtpunkt, Idéonteatern. I denna miljö totade Povel Ramel och Beppe Wolgers 1968 ihop Knäppupps svanesång, ”De sista entusiasterna” (”Sommarentusiasterna” i tältet). Det blev en värdig avslutning med debut för norska yrvädret Wenche Myhre. Det suveräna titelnumret De sista entusiasterna, som hon och Povel sjöng, är klassat som ett av Povels främsta.

En nöjesteater gick således i graven 1968. Givetvis sörjdes det och visst fanns planer på att åtminstone resa runt i tältet. Dessa dog definitivt när Felix Alvo hastigt avled 1974.

Povel fortsatte nu med scenarbeten i både det mindre och större formatet. Det blev två shower ihop med Wenche Myhre 1969-70 och 1974, med natur och kärlek som teman, ja ni minns väl rappen Jag diggar dej! ”PoW-showerna är bland det bästa Povel gjort” påstår somliga. Andra placerar hans pianoshower med ”Sven Olsons trio” högst. I dessa kunde han använda sig av en minirepertoar som måhända inte passade någon annanstans och dessutom visa upp sitt virtuosa pianospel.

Jubileumsåret 1972 blev det stor och bejublad show på Berns, KaRAMELlodier och 1981 en revymusikal, Minspiration, på samma scen. Den sistnämnda fick först dålig kritik, men stöptes om varpå publiken tog den till sig. Och musiken var som vanligt formidabel, Den allra bästa musiken kommer självmant.

På ålderns höst blev det även nya revyer, några i retrospektiv anda. Povel och Hasse Alfredson satte upp Tingel Tangel på Tyrol ihop 1989, där miljön och människans livsvillkor stod i centrum. Själv återkom Povel med Knäpp igen, 1992, och Kolla klotet, 1996, där han jobbade ihop med yngre artister. Han började så smått gå mot de 80 men förtröttades inte. Som om inget hade hänt blev det konserthusturné 2000 med just detta namn; Wenche Myhre och Putte Wickman var hans scenkamrater. Och de sista åren av sitt liv blev det artistisk sammanfattning i pratshower, först utan musik och sedan med. De fick namnen Pratstund med Povel respektive Povel à la carte. Den sista showen gick av stapeln i London i april 2007.

Ett ”scensationellt” långt artistliv tog slut 5/6 2007. Räknat från scendebuten 1939 blir det nästan 70 år långt. Povel älskade sin publik, och den älskade honom, scengiganten, perfektionisten, kompositören, pianisten, ordlekaren, parodikern m m. ”Jag är i grunden en oerhört loj person”, sa han om sig själv. Nervositeten föll av honom redan 1939. Han behärskade konsten att vila i sitt eget uttryck. Hur många artister kan det idag?

Povel Ramel och jazzen

Povel Ramel och jazzen

JAN BRUÉR

SITT SISTA OFFENTLIGA FRAMTRÄDANDE gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz. ⬇ Läs artikeln "Povel Ramel och jazzen" av Jan Bruér, fil. dr. i musikvetenskap och musikproducent som samarbetat med Povel Ramel om skivproduktioner sedan slutet av 70-talet och även skrivit böcker om Putte Wickman och jazzens historia tillsammans med Lars Westin.
Läs artikeln "Povel Ramel och jazzen"

 

Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz.


Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,

kom lyss till Östermalmsgatans Fats Waller!
Sen visa' jag min mästarklass,
en ball synkop i vänster tass,
och tyckte därvid att det uppstod jazz.

I plugget där man snärjer barn
med idrottens förförargarn
blev jag i stället fångat av ett bass.
Vi satte rubbet på ett kort,
spelte högt och hårt och fort,
och tyckte därvid att det uppstod jazz.

---

(Vers 2 och 3, av 4, ur Povel Ramels nya text till den gamla standardlåten I can't believe that you're in love with me komponerad av Jimmy McHugh)

Hade Povel ett olyckligt kärleksförhållande till jazz? Han påpekade då och då att han aldrig betraktat sig som jazzartist, han tyckte att hans pianosolon var lite väl enkla i förhållande till flera av våra främsta jazzmusikanter. Men det var många i publiken som betraktade honom som en av landets svängigaste pianister. Och var går gränsen mellan jazz och inte jazz?! Povels ödmjuka attityd visade att han högaktade jazzmusiker.

Hans förhållande till jazz var inte olyckligt - kärleken var besvarad!

För ett mindre antal år sedan var han, ovanligt nog, en av huvudartisterna på Ålands jazzfestival - med en så positiv publikrespons att han själv blev förvånad och glatt överraskad. Därefter dök han under sina sista år upp på det ena jazzevenemanget efter det andra, Skansens Blue Monday-jazz, Sandviken Big Bang osv.

Det var en självklarhet att en stor del av jazzpubliken uppskattade hans sätt att leka med melodier, rytmer och ord.

Fats Waller var alltså en av barndomsidolerna, det märktes ofta i Povels sätt att sjunga och spela piano. Många av hans låtar hade direkt jazzkaraktär, ibland något skruvat pastischartat, eller till och med parodiskt:

Invitation to a jumpy session party (en av hans få låtar med engelsk text)
The big juleblues
En trumpet, en klarinett och en gammaldags bas, reviderad till Den busiga basunen (en högst egen text till Jazz me blues)
One Hundred per cent All American, skriven - på svenska! - för Alice Babs
Min lilla bebopknopp,  också den skriven för Alice Babs
Sjung jazz, ett ledmotiv i en Knäppuppfinal, som artade sig till en lustfylld Jazz At The Philharmonic-variant, med Brita Borg i svängnumret Fat Mammy Brown
liksom en annan jazzsvit ur 90-talets show Kolla Klotet, som innehöll nummer som Buddy Bolden-anspelningen Tack Kung Karneval och den modernistiskt förföriska En blå ton (”I tonernas gråzon”), skriven för Anne-Lie Rydé.

Som improviserande jazzpianist kunde han ibland överraska med ett rivigt solo, till och med i den gamla Ernst Rolf-schlagern Min vår är din vår (finns bevarad från en Berns-show 1979). Men som den Ramel han var drog han sig inte för att också göra parodiska framträdanden. Exempelvis i radioprogrammet Jazzmikroskopet i början av 50-talet då musikgenrens eterpresentatörer fick sig en tung känga i form av ett kåseri om (fiktive) saxofonisten Cooleridge Candy, där Povel, lätt förklädd till fnösktorre jazzdocenten Waldemar Eriksson Häpen, hade letat fram kuriösa musikillustrationer ur sitt mest undangömda skivarkiv.

Povel hävdade alltid att ingen parodi blir lyckad om man inte samtidigt har någon sorts kärleksfullt förhållande till det utsatta objektet. Och det är klart att han, liksom vi alla, diggade Cooleridge Candy - till max!

I hela sitt liv samarbetade han med våra främsta jazzmusiker. Povel, 19 år, och Arne Domnérus, 17 år, skivdebuterade med Embassy Sextett i Povels Vårt eget Blue Hawaii 1942, och samma låt spelade de in ungefär 50 år senare, i en än mer svängig version på CD:n Återbesök i holken (1991).

På samma skiva finns Underbart är kort, där Povel sjunger till Red Mitchells bas i förgrunden och Anders Eljas stråkar i bakgrunden. Några dagar före denna inspelning träffades Povel och Eljas hemma i Reds våning på Artillerigatan för att göra ett upplägg. Red och Povel intygade varandra ömsesidig uppskattning. Inte så konstigt, eftersom båda hade ett högt utvecklat sinne för hur ord bäst kan kombineras med toner och ackord. Det kändes som samarbetet skulle kunna ha fortsatt, men Red lämnade oss och jordelivet kort efteråt.

Den låten, Underbart är kort, har blivit en svensk standard, inte minst i Monica Zetterlunds version, med läckert pianospel av Povels egen favorit Leif Asp. Men bäst tyckte nog Povel om Monicas tolkning tillsammans med Bengt Hallberg vid pianot i ett Club Jazz-program på 80-talet – hoppas den finns sparad i radioarkivet!

Samarbetet med den mästerlige arrangören Bengt Hallberg var Povel lycklig över. Det började på 50-talet då Bengt av kontraktsskäl fick kalla sig Bent Hall på skivomslag och etiketter och fortsatte med geniala orkesterarrangemang till flera av de stora revyerna, Funny Boy, Ta av dej skorna, På avigan, De sista entusiasterna etc. Sinatra hade sin Nelson Riddle, Povel höll samma klass med Hallberg vid dirigentpinnen.

Det var 30-talets gladjazz han ständigt återvände till. Men det hände att han uppsökte mer sentida jazzuttryck. Vid ett New York-besök omkring 1960 blev han starkt berörd av Charles Mingus lösgjorda musik på en klubb. Märktes det i hans produktion? Nja, knappast, även om Birgitta Andersson i sketchen Nötskalet påminner Povel om att hon inte fått tillbaks en utlånad Mingus-platta. I den klart jazziga revyn På Avigan (1966-67) sjöng Gals & Pals en rivig låt, OK, hit med stålarna, som mycket väl skulle kunna vara inspirerad av Mingus, typ Boogie Stop Shuffle.

Det förekom att Povel inte bara var lättsamt underhållande, ibland pekade han på företeelser med en bekymrad glimt i ögat, men på sitt eget underfundiga sätt. De sista två verserna ur Droppen från New Orleans får avsluta också dessa minnesord över den älskade jazzartisten Povel Ramel:
---
Numer glöden från Södern
som värmt oss i moll och i dur,
den tycks ha avgått med döden
och kvar står lyssnar’n döv och dårad
sen musiken hans är spårad ur –

Nu råder rocken, disco-dunken och punken!
De’ e’ bara ljudnivån som inte är sjunken!
Av ursprungsjazz är sista klunken utslunken –
Tomt i bunken!
Nån jäkel har druckit opp’en
.

Vet ni vad F.F.F.F. innebär?

Vet ni vad F.F.F.F. innebär?

LENNART ANDREASSON

ETT F INGEN SKADA GÖR, och även två F går ni lugnt förbi. Vid tre F, så se Er för, och är det fyra bör Ni vettskrämd bli! Vet Ni vad F.F.F.F. innebär? Jo, Föreningen För Flugighetens Främjande är här! Väl mött till en tokig träff hos en förening som har fyra stora F – F.F.F.F.! Den 10 maj 1946 hördes denna radiosignatur för första gången - och Povel Ramels radiostörningar tog sin början. ⬇ Läs artikeln "Vet ni vad F.F.F.F. innebär?" av Lennart Andreasson, Povelentusiast sedan 50-talet och en av grundarna av Povel Ramel-sällskapet 2008.
Läs artikeln "Vet ni vad F.F.F.F. innebär?"

 

Ett F ingen skada gör, och även två F går ni lugnt förbi.
Vid tre F, så se Er för, och är det fyra bör Ni vettskrämd bli!
Vet Ni vad F.F.F.F. innebär? Jo, Föreningen För Flugighetens Främjande är här!
Väl mött till en tokig träff hos en förening som har fyra stora F – F.F.F.F.!

 

Den 10 maj 1946 hördes denna radiosignatur för första gången - och Povel Ramels radiostörningar tog sin början. Ja, visserligen hade han sjungit ”Johansson” i radions Månadens magasin, 5/11 1944, och varit gäst i Per Martin Hambergs radioserie ”Över flygellocket”, 7/10 1945, men med F.F.F.F. fick han börja göra ”egna” program.

Tredje F:et stod från början för ”Fånighet”. Föreningen var en skojförening runt Povel, som samlades i ”Din egen röst”-studion på Regeringsgatan i Stockholm. Alice Babs, en av Povels spexkompisar, har berättat att ”en dag ville Povel att vi skulle vara en skola och en annan dag ett ålderdomshem”. Denna improvisationshumor bannlystes av underhållningschefen Hamberg när gänget nådde radiovärmen, liksom ordet ”Fånighet”. Povel döpte då om föreningen och valde ”Flugighet” som tredje ”F”, varvid allitterationen bestod. Dessutom fick han sätta sig ner och skriva nytt.

Flugighetsprogrammen blev åtta stycken, utsträckta på åren 1946 – 1951, med tyngdpunkt på 1946 och 1947. De spelades in inför publik, och oftast i Stockholms Konserthus. Artiststommen utgjordes, förutom av Povel själv, av Alice Babs och Brita Borg. Flickery Flies deltog sporadiskt och vännerna från ”Fånigheten” fick också plats, som Christin Reinius, Martin Kåge m fl. Martin Ljung kom med efter det att han ”upptäckts” av Povel, 1947. Olika gästartister medverkade, som Birgit Lennartsson,

Lisbeth Bodin, Calle Reinholdz, Irma Burgman och Sigge Fürst. Kapellmästaren hette oftast Allan ”King” Johansson, men någon gång William Lind. Flera jazzprofiler deltog till och från, som Arne Domnérus och Carl Henric Norin. Per Martin Hamberg regisserade de 6 första programmen och Roland Eiworth de 2 sista.

I sändningarna svärmade både speflugor, swingflugor och eldflugor. Det flödade av gags, monologer, störande telefonsamtal, besynnerliga lekar, knasiga föredrag, dramastycken som inte ville sig, parodier på andra radioprogram m.m. Allt blandades med sång och musik. Åtskilliga Ramelnummer uruppfördes i radiostörningarna, innan de blev stenkakor. Mest känd är väl premiären av ”Titta det snöar”, 24/1 1951, med inbyggd matkontroll. Ja, nog kan man säga att F.F.F.F. var Knäppupp i vardande!

Sex av de åtta F.F.F.F.-sändningarna finns bevarade i sin helhet, vissa med mycket dålig ljudkvalitet. För programmen nr 5, Vinterzurr, 5/12 1947, och nr 6, Bland flugor och zebror, 20/4 1948, finns enbart manuskript att tillgå. Helt nyligen har dock drygt 9 minuters ljudfragment hittats från Bland flugor och zebror, via en forskarinsats; det programmet bestod av en kavalkad över Povels melodier fram till 1948, men en av dem, Köp inte en zebra, hade döpts om till Köp inte en flodhäst.

Dessutom passade Povel då på att köra sin allsångsparodi, Agaton. Smakprov från de åtta programmen finns med på LPn ”Ramels Radiorariteter 1946-53” från 1979

(SRLP1311).

Nedan följer en resumé över främst musiknumren i de 8 radiosändningarna. Men innan dess gör vi en avsignatur:

Ett F ingen skada gör, och även två F går ni lugnt förbi.
Vid tre F, så se Er för, och är det fyra bör Ni vettskrämd bli!
Vet Ni vad F.F.F.F. innebär? Jo, Föreningen För Flugighetens Främjande är här!
So long nu till nästa träff hos en förening som har fyra stora F – F.F.F.F.!

Musikalisk radiostörning, sänd 10/5 1946
Whose Got The Other Half Of Heaven, Alice Babs
Jazzen anfaller, Povel Ramel
Alla säger att jag ser så ledsen ut, Brita Borg
En vår utan dig, Christin Reinius
Köp inte en zebra, Alice Babs m fl
En schlager i Sverige, Povel Ramel och Brita Borg
Aclutti Busch Boosch Bumpa Albertina, Povel Ramel

Höstflugor, sänd 14/9 1946
Om man lever på ett klot som går runt, Alice Babs
Skogsviol, Brita Borg
Nu så skall vi dansa, Povel Ramel och Bengt Widner
I've Got An Invitation To A Jumpy Session Party, Alice Babs
Skutan i Halmstad, Ivan Berg
Här kommer Jinson, Povel Ramel m fl

Julflugor, sänd 26/12 1946
En rytmisk visa utan ord, Lisbeth Bodin och Alice Babs
Plingelingeling hej, Povel Ramel m fl
Har du hört vad som hänt med Johanna Kristin, Povel Ramel och Martin Kåge
The Big Juleblues, Povel Ramel, Alice Babs och Martin Kåge
Det regnar på vår kärlek, Brita Borg
Proffe, Lisbeth Bodin och Povel Ramel

Sol- och vårflugor, sänd 2/5 1947
Twelve O'Clock In The Night, Alice Babs
Vad innebär flugighet, Calle Reinholdz
Fåglarna har fel, Brita Borg
En oharmonisk visa, Alice Babs och Povel Ramel
Dom små små detaljerna, Povel Ramel och Irma Burgman
Funstret, Flickery Flies m fl

Vinterzurr, sänd 5/12 1947
Tjo vad de' va' livat i holken, Sigge Fürst
Jag visste ej vad kärlek ville säga, Brita Borg
Nalens lucia, Alice Babs
På denna bio nästa måndag, Alla
Coffee Calls For A Cigarette, Alice Babs

Bland flugor och zebror, sänd 20/4 1948
Johanssons boogie woogie vals, Povel Ramel
Mitt eget Blue Hawaii, Alice Babs
Min junimelodi, Brita Borg
Agaton, Povel Ramel
Ridi Up Ray, Alice Babs
Aclutti Busch Boosch Bumpa Albertina, Povel Ramel och Flickery Flies
Nu så skall vi dansa, Povel Ramel och Martin Ljung
Alla säger att jag ser så ledsen ut, Brita Borg
Köp inte en flodhäst, Alice Babs och Flickery Flies
Dom små små detaljerna, Povel Ramel och Brita Borg
Tjo vad de' va' livat i holken, Povel Ramel + ensemblen

BZZZZZZZ. Ett radioztörande vårzurr, sänd 29/3 1950
Sjung om fru Svenssons lyckliga karl, Povel Ramel m fl
En liten Bebopknopp, Alice Babs
Pulle Pulle Pulle, Brita Borg
Vatten, Povel Ramel, Alice Babs och Martin Ljung
Är det nån som har en våning åt mig?, Povel Ramel

Ragabangzingbom, sänd 24/1 1951
I vår lilla vrå, Povel Ramel och Brita Borg
Chicombo Safari, Povel Ramel m fl
Selfäjarna, Povel Ramel, Nisse Blücker och Casper Hjukström
Disharmonier, Brita Borg
Titta det snöar, Povel Ramel, Brita Borg, Martin Ljung m fl
Den franska biljetten, Povel Ramel m fl

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!

KURT MÄLARSTEDT

PÅ TRE AV DE LÅTAR som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna Susanna, som är barnbarn till miljonären och konstmecenaten Ernest Thiel (1859­-1947), dotter till arkitekten Ragnar Östberg (1886-­1945) och som just fyllt 96. ⬇ Läs artikeln "Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!" av Kurt Mälarstedt, journalist med ett långt förflutet på Dagens Nyheter, författare och vice ordförande i Söderbergsällskapet.
Läs artikeln "Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!"

 

På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna Susanna, som är barnbarn till miljonären och konstmecenaten Ernest Thiel (1859­1947), dotter till arkitekten Ragnar Östberg (1886­1945) och som just fyllt 96.

 

Om det regnar på vår kärlek,
vad gör det dej och mej.
Den har livstids garanti och krymper ej.

Så sant. Kärleken höll. Äktenskapet varade, i nästan 60 år, till Povel Ramels död 2007. Det finns en liten blinkning till deras romans också i ”Dom små små detaljerna”, som spelades in vid samma tillfälle. En man (Povel) kommer in i en uraffär för att köpa en klocka. Expediten (Susanna) beskriver en viss klocka som ”ett gediget arbete” varpå mannen förstås undrar om hon inte är ett gediget arbete själv, när allt kommer omkring.

Den tredje låten heter ”Gullet” och handlar om en matte och en husse som gullar löjligt med sin hund. Susanna Ramel gör helt klart att hon inte alls uppskattar denna låt, till skillnad från de två övriga.
-Jag tyckte inte att den var rolig. Jag tyckte att den var gräslig, helt enkelt, säger hon.

Vi talar om detta och annat på en terrass till det korttidshem på Lidingö där hon vistas efter att ha fallit och brutit lårbenshalsen. Hon formulerar sig underhållande, ofta drastiskt och med en timing som inte döljer hennes komiska begåvning.

Har du förlikat dig med ”Gullet” nu?
-Nej, varför skulle jag göra det?

Romansen mellan Susanna Gillgren och Povel Ramel började inte helt komplikationsfritt. När de träffades var hon gift med konsthantverkaren och silversmeden Sven Arne Gillgren. (Det var för övrigt han som började kalla Stockholms stadshus ”Ragges stuga”, inte Povel Ramel, som ofta hävdas.) Paret hade två små döttrar.

Namnet Ramel uppmärksammade hon våren 1945. Hon var då gravid med dottern Marianne och hade tagit en paus i sitt engagemang i baletten på Södra Teatern vid Mosebacke torg, där hon varit verksam sedan början av 1940­talet. I stället arbetade hon i Svala & Söderlunds musikaffär i Konserthuset i Stockholm. Povel Ramel hade just slagit igenom med ”Johanssons boogie­woogie vals”.

- Jag jobbade några timmar per dag. Jag hade Marianne i magen – och jag var så trött på att sälja den där vidriga ”Johanssons boogie­woogie vals” – det var det enda de frågade efter. Då kände jag inte Povel Ramel, men jag framförde vissa kommentarer om honom. Jag tyckte vissa saker var märkliga. För det första kan man inte heta så, det går bara inte att heta Ramel, sa jag. Han heter i alla fall så, och han är väldigt rolig, tyckte Sven Arne. Så han försvarade ju Povel.

Några år senare hade Povel Ramel blivit kapellmästare för orkestern på Södra teatern – och han spanade in Susanna Gillgren som den sötaste flickan i baletten. Dessutom sjöng hon ibland, och balettmästaren Aage Larsen gav henne gärna solon om det fanns plats för sådana i baletten.

Jag fick göra egna piruetter, men jag var ju ingen operadansös precis. Jag var underhållningsdansös, noterar Susanna Ramel nu.

Det började med att Povel Ramel följde henne till porten, hon bodde i Gamla Stan. Så småningom insåg de att de blivit kära i varandra. Det var både roligt och besvärligt och förväntansfullt och tråkigt, allt på en gång, sade hon i en intervju i Dagens Nyheter i höstas. Komplicerat alltså. Situationen löste med att paret Gillgren skiljdes. Så småningom flyttade paret Ramel in i ett stort hus på Lidingö.

Vad hos Povel Ramel föll du för?
- Det är en fråga som är väldigt svår att besvara. Men vi skrattade väldigt mycket åt samma saker. Och jag var intresserad av den slags musik som han företog sig. Vi spånade lite ihop, även om jag inte var med i något radioprogram eller så. Det dög jag inte till.

Tyckte han att du inte dög?
- Förmodligen. Annars hade han väl satt in mig där. Eller också gjorde han det inte med hänsyn till familjeomständigheterna.

Redan sommaren 1948 hade Susanna och Povel blivit ett par, om än inofficiellt, och hon följde honom, Martin Ljung och Crazy Carlsson på en folkparksturné, berättar Staffan Schöier och Stefan Wermelin i sin utmärkta bok ”Yrke Povel Ramel. Inte en biografi” (2011):

- Susanna var inte helt förtjust i turnélivet. Visst hade de kul, och Povel och hon fick vara tillsammans, men hon ville hellre vara med barnen som passades av hennes mamma. Lyckligtvis tog det inte så lång tid innan den nya relationen var etablerad och Povel togs emot av Susannas familj.

I januari följande år föddes parets son Mikael. Sedan de hade gift sig i oktober samma år började Povel Ramel på allvar skapa för scenen, Knäppupp­revyer och mycket annat. Jätteroligt och jättespännande, meddelar Susanna Ramel.

Var du med i själva skapelseprocessen?
- På sätt och vis, vissa saker spelade han ju upp när han ansåg att hans alster var lyssningsbara, men andra saker ville han inte spela upp för att de inte var färdiga. Och jag lyssnade verkligen.

Självklart sa hon alltid vad hon tyckte.

Och vad sa han om du inte tyckte att det han skrivit och komponerat inte var så bra?

- Jag tror inte att han gick ned för räkning, precis. Han tyckte bara att det var roligt om man kunde förklara varför något inte var bra.

Var han intresserad av idéer som du kunde ha?

- Han snappade väl upp både det ena och det andra. Han var mycket beroende av att höra annan musik. Om det inte var klassisk, förstås. Han ville inte höra för mycket av klassisk musik, för då skulle han tycka att hans egen musik inte var värd att över huvud taget framträda med.

Susanna Ramel sticker inte under stol med att hon ogillade ”Den sista jäntan”, som Povel Ramel skrev för Monica Zetterlund 1967 – den som handlar om Pål i Backen, Krumme Nicka, Tjuvsta-Jon och Vallentin i Gnet, Skröppeltorparn, Måns med läppa ock så han vars namn jäntan inte känner.
- Jag tyckte att den var lite ekivok. Kan du tänka dig! Jag sa till Povel vad jag tyckte om, men jag tror inte att han ändrade något. Ett sånt mähä var han verkligen inte...

Tycker du fortfarande att den är ekivok?
- Nej, det tycker jag verkligen inte. Jag har väl själv utvecklats en del också, faktiskt. ”Den sista jäntan” är väl en av hans finaste låtar.

Det var ”ganska lätt” att leva med Povel Ramel, säger Susanna Ramel. Det framgår att upptågen ofta fortsatte från yrkeslivet in i privatlivet.

- Han var oerhört generös. Han spelade till exempel gärna även på fester, han var full av musik som han gärna ville dela med sig av. Han tyckte mycket om att prova viner. Han skulle inte kalla sig själv för vinkännare, men han kanske var vinförståsigpåare lite grand. För varje utlandsresa frågade han om jag inte ville följa med, men det ville jag inte. Jag ville inte lämna så många barn, jag hade ju i alla fall fyra stycken och jag var inte så road av långresor. Men han var lite äventyrlig, han ville rida på noshörningar och sådant.

Men Susanna Ramel berättar också med värme om de resor de gjorde tillsammans på kryssningsfartyget ”Sea Cloud” i Västindien – Povel Ramel fick resan betald genom att han uppträdde – och om de kortare resor de gjorde tillsammans i Europa, framför allt ”lilla rundan” till Paris och London och den sista resan till Sevilla året innan han dog.

Och apropå ”Tjo vad det var livat i holken”:

- Han var mycket intresserad av fåglar, men han hade inte tillräckligt mycket tid för att lära känna dem närmare. Tyvärr.

Susanna Ramel lämnade balettkarriären när hon hade gift sig med Povel, men hon fortsatte att ägna sig åt kroppsrörelser och undervisade i dansrytmik i Astrid Gössels anda.

- Gössel­rytmiken bygger på att göra människan medveten om muskler som i allmänhet ligger i sin linda och som man inte vet om att man har. Jag slutade väl när jag var om kring 70, men jag tror att det är dens förtjänst att jag är så pass rörlig som jag ändå är.

Jag tog sånglektioner tidigt, berättar Susanna Ramel. ”Det hörde ihop med min levnad på något sätt”.
Hon fortsatte också att sjunga romanser, framför allt av Schumann och Schubert, i kyrkor och på Thielska galleriet, som morfar byggde.

På den omöjliga frågan vad hon minns mest av Povel Ramel svarar hon enkelt:
- Hela han.

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige

MARIA GULLSTAM

ÄNDA SEDAN FÖRFATTARINNANS egen tid har kritikerna tvistat kring om Anna Maria Lenngren var ironisk eller inte i dikter gällande kvinnors rätt till vitterhet och upplysning. Rader från ”Några ord...” så som ”Med läsning öd ej tiden borrt, / Vårt Kön så föga det behöfver; / Och skal du läsa, gör det korrt, / At saucen ej må fräsa öfver” har vänts ut och in gång på gång, i försök att avgöra hur många lager ironi som gömmer sig under versernas fyndiga formuleringar. Snarare än att lösa dessa frågetecken, är avsikten med denna artikel att skissa konturerna av den verklighet som Lenngren som skrivande kvinna i 1700­-talets Sverige möttes av, i ett försök att teckna Lenngrens ironi som strategi. ⬇ Läs artikeln "Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige" av Maria Gullstam, ordförande i Lenngrensällskapet och doktorand i teatervetenskap vid Stockholms universitet.
Läs artikeln "Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige"

 

Anna Maria Lenngren (född Malmstedt, 1754­-1817) var en av upplysningstidens främsta fackelbärare i Sverige, vilket tydligt finns markerat i hennes signatursigill där hennes initialer, en lyra och en bok återfinns tillsammans med just upplysningens fackla. Hennes träffande epigramdikter, vackra idylliska verser och vassa satirer i Stockholms Posten var ytterst uppskattade av samtiden och än idag kan många litteraturintresserade citera några rader från hennes mest kända dikter så som ”Pojkarne”(1797) och ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon” (1798).


Ända sedan författarinnans egen tid har kritikerna tvistat kring om hon var ironisk eller inte i dikter gällande kvinnors rätt till vitterhet och upplysning. Rader från ”Några ord...” så som ”Med läsning öd ej tiden borrt, / Vårt Kön så föga det behöfver; / Och skal du läsa, gör det korrt, / At saucen ej må fräsa öfver” har vänts ut och in gång på gång, i försök att avgöra hur många lager ironi som gömmer sig under versernas fyndiga formuleringar. Snarare än att lösa dessa frågetecken, är avsikten med denna artikel att skissa konturerna av den verklighet som Lenngren som skrivande kvinna i 1700­-talets Sverige möttes av, i ett försök att teckna Lenngrens ironi som strategi.

Talangfull översättare
Mamsell Malmstedt hade minst sagt ovanliga förutsättningar under sin uppväxt i 1700­talets Sverige, vilket tillät henne att bli en upplyst och lärd kvinna. Hennes far, Magnus Brynolf Malmstedt, blev på grund av sin herrnhutiska tro avstängd från sitt arbete som docent i latin vid Uppsala universitet. Därefter började han undervisa i hemmet, som med öppna dörrar tog emot en mängd studenter. Mamsell Malmstedt fick delta i faderns undervisning av bröderna, och blev därmed väl förtrogen med bland annat romersk litteratur och kultur, latin och franska. För 2010­talets läsare är Lenngren främst berömd som poet, men i sin samtid gjorde hon sig som den unga mamsell Malmstedt känd som talangfull översättare av franska operor och latinska dikter.

Lucile (1776), med musik av André Grétry och fransk text av Jean­-François Marmontel, var inte bara mamsell Malmstedts första operaöversättning utan även den första opéra­comique som sattes upp på svenska. Det är anmärkningsvärt att en endast 22 år gammal kvinna vid denna tid stod för översättningen som med stor succé sattes upp på Kongl. Svenska Theatren, på uppdrag av kungahuset. Företalet till Lucile har kommit att bli känt som något av Lenngrens mest explicit uttryckta åsikter om kvinnors rätt till vittert arbete – exempelvis skriver hon:

Jag bör med skäl vänta mig de obilligaste omdömmen af dem, som bestrida Fruntimren all rätt, at deltaga i Vittra Öfningar, och derföre kanske tycka, at jag, genom detta företagande, öfverskridigt den gräns man egenvilligt satt för mitt Köns Snille (...) Men jag hoppas tillika, at uti en GUSTAF Den Tredjes uplysta Tidehvarf, denna ej mindre än många andra fördomar, som ännu fjättra våra begrep, lyckeligen få sin bane, och Fruntimren äfven vinna mera utrymme för själens förmögenheter, än man hittils velat unna dem.

Ett brev skrivet av Mamsell Malmstedt 1779 – då hon hunnit med ytterligare två framgångsrika operaöversättningar – har skapat förbryllelse hos eftervärlden. För trots succén som översättare, skriver hon:

At bland den vittra flock hvars altar sjelf ni hunnit,
Jag svag och oförtjent har äfven burskap vunnit,
At jag med rädda steg till denna boning gådt,
Der jag med klena svar min qvinlighet förrådt.
[...]
Jag går till min Natur och könets gräns tillbaka.
Af hjernans toma gräl man ingen föda får.
I toffsar, flor och bjaffs vår lycka nu består.
I gyckeldockors här, jag gillar ert exempel,
Ifrån Parnassens höjd jag flyr till Smakens Tempel,
Men skall då jag med sorg från Pinden afsked tar,
Behålla några rim till vänners nöje qvar.

Perfekt och dygdig hustru
Många forskare har tolkat det som att hon senare levde upp till dessa ord. Året därpå är hon gift med Carl Petter Lenngren, medarbetare i och senare medredaktör för Stockholms Posten tillsammans med Johan Henric Kellgren. Som gift gör hon sig känd som den perfekta hustrun som stolt sköter hushållet till punkt och pricka, allt som hon skriver i Stockholms Posten publiceras anonymt och hon gör inga större översättningsarbeten. Men vad menar den blivande fru Lenngren egentligen med att hon sin ”qvinlighet förrådt”? Var i ligger sveket? För att kunna besvara dessa frågor, eller för att åtminstone kunna förstå den position som författarinna skriver utifrån här behöver vi närma oss ett begrepp som idag är sedan länge utdaterat men som på 1700-­talet var högst aktuellt, nämligen, dygd.

Dygden spelade en minst sagt stor roll i såväl samhälle som litteratur i Malmstedts/Lenngrens samtid. Svenska Akademiens ordbok förtäljer att begreppet ’dygd’ utvecklades genom 1700-­talets flitiga användande ”till ett sammanfattande uttryck för etisk idealitet o. människans sträfvan efter fullkomlighet i sättet att lefva.” Anne­Marie Mai skriver ”...jag älskar att höra dig tala” i Nordisk kvinnolitteraturhistoria om dygdebegreppet hos skrivande kvinnor under 1700­-talet, och hon uttrycker att det verkar som att man i litteraturen har försökt att förena kvinnlighet och dygd i ”en stående retorisk figur.

Överallt i den kvinnliga 1700­-talslitteraturen talas det om dygd, och man behöver inte leta länge bland samtidens uttalanden om kvinnliga författare och skribenter förrän man stöter på yttranden som att dygden är det enda som ger en kvinna rätt att skriva och att dygden är syftet med hennes verksamhet.

Mai skriver vidare att dygdebegreppet under denna tid börjar förändras genom att det ersätts av ett oskuldsbegrepp i och med influenser från bland andra Goethe och Rousseau, och att vi i Lenngrens dikter kan se hur detta nya oskuldsbegrepp växer fram och ersätter dygden som kvinnans viktigaste egenskap. En konsekvens för kvinnan av att oskulden blir så framträdande, påpekar Mai, är att hon ”förlorar i värde” när hon mister sin oskuld, och samtidigt förlorar dygden sin ställning som medel. Men vilka betydelser kan då begreppet oskuld ha i detta sammanhang? Det är intressant att här notera att SAOB påpekar att begreppet dygd genom romantiken förlorar ”sin dominerande plats inom litteraturen” och att det i samband med detta mer och mer används i betydelsen ”ärbarhet i könsligt hänseende, kyskhet; ofta eufemistiskt för: jungfrulighet”. Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma att ’oskuld’ inte bara har med mödomen att göra, utan från början handlar om att helt enkelt ”vara utan skuld/synd”. Oskuldsbegreppet är vidare, enligt SAOB, betecknande för naturlighet, anspråkslöshet och barnets renhjärtade ursprungstillstånd.

Smyckad med myrten men inte lager
På vilket sätt påverkade detta uppfattningen om kvinnors rätt att skriva? Låt oss konsultera Olof Rönigks Första bokstäfwerne af en christelig dygde­lära (1763) och dess syn på kyskhet:

Hvaruti består denna dygden? I et upriktigt beflitande, at wara tuktig /i/ tankar, blygsam i ord, och åthåfwor, at afhålla sina lemmar ifrån alt det som strider emot Kyskheten, och at undfly all anledning och tilfälle til okyskhet. (Min markering.)

Tidigare under 1700-­talet kunde kvinnor alltså genom och tack vare dygden tillåtas att ägna sig åt vittert arbete. Men i och med att oskulden liksom ”sväljer” andra delar av dygden, verkar kvinnorna riskera att vara förpassade till Rönigks kyskhet, som inte enbart berör sexualitet, utan också kräver att man är "tuktig/i/tankar" och "blygsam i ord".

Det är intressant att undersöka sambandet mellan en kvinnas oskuld och rätt att skriva i Lenngrens texter. Ett bra exempel är Lenngrens dikt ”Til mamsell S – – – ”(1783), eftersom det där finns indikationer på vad som anses hända med vittra flickor. Diktjaget är en kvinnlig uppfostrare som säger: ”Nej min Salime, jag må bekänna, / Jag häldre ser uti din hand / En bandsöm än en penna”. Hon fortsätter: ”Vet du Salime hvart dig din dårskap lockar?”, och besvarar sedan själv sin fråga:

Hvar gång du snillets blommor plåckar,
Förgås en ros utaf din hy.
Hvar gång som du din lyra tager
Du kärleken förtörnad gör;
Salime ack nej, det är ej lager,
Men Myrten som dig pryda bör.
Tro ej den drift som dig bedrager,
Var med din sälla oskuld nögd;
Sök ej at Pindens spetsar skåda,
Vet min Salime, på denna högd,
Är man med kjortlar uti våda. (Min markering)

Vitterheten gör alltså Salime ful och hon riskerar därmed att bli utan kärlek, men varför kommer hennes oskuld in i resonemanget? Modern vill att Salime smyckas med myrten, inte lager. (Myrten är en symbol för kärlek och äktenskap, men också för jungfrulighet, medan lager hör vitterheten till.) Diktjaget verkar uppfatta vitterheten som oskuldens motsats: ”Tro ej den drift som dig bedrager, / Var med din sälla oskuld nögd”. Den enda drift hos Salime som vi har vetskap om, är hennes intresse för att skriva, och detta utgör uppenbarligen ett hot mot hennes jungfrulighet.

I detta sammanhang är det tänkvärt att notera hur Atterbom 1823 skriver följande rader om Anna Maria Lenngren i Svensk Litteratur-Tidning:

Fordrar man framför allt känsla, och en av känslan behärskad inbillningskraft till könbeteckning av sann kvinnlighet, i poesien liksom i naturen: så var fru Lenngren (nämligen i sin egenskap av författarinna) snarare ett slags väsende av manligt kön. På alla bladen i hennes skrifter tilltalar oss en ande, som är långt mera förståndig än känslofull. Utan att påstå, det kvinnan bör vara oförståndig, tillstår dock recensenten uppriktigt, att han hos detta kön älskar se hellre hjärtats än hjärnans övervikt.

Atterbom backar visserligen i ett senare uttalande, men oavsett är ovanstående citat ett mycket talande exempel för den verklighet som Lenngren som skrivande kvinna möttes av. I ljuset av dygde­/oskuldsbegreppens utveckling, Salimes hårda verklighet och Atterboms förolämpande uttalande får ironin i dikter som ”Några ord till min k. dotter...” ytterligare en dimension.

Diktjaget, en skrivande kvinna, talar till sin fiktiva dotter – en yngre version av henne själv – när hon säger: ”En Lärd i stubb (det är et rön) / Satirens udd ej undanslipper, / Och vitterheten hos vårt kön / Bör höra blott til våra nipper” (min kurs.) Gång på gång upprepar diktjaget pronomen som vi, oss och vår – den äldre versionen talar till sitt yngre jag som ännu inte stött på den bistra verkligheten: ”När sig en qvinna nitisk ter / Att staters styrselsätt ransaka, / Gud vet, så tycks mig att jag ser/ En skäggbrodd skugga hennes haka."

Och märk väl, att även om Lenngren utåt sett gick tillbaka till ”könets gräns” efter ovan citerade brev skrivet 1779, fortsatte hon att skriva dikter under hela sitt liv och i sina texter gjorde hon så gott hon kunde för att tänja på denna gräns – bland annat genom den ironi som fortfarande beundras av och förbryllar omvärlden.

Annat av eventuellt intresse