Beställ detta nr

Nr 2/2001 Sonja Åkesson

ANDERS HALLENGREN Ordlust
GUNILLA BOËTHIUS Hon måste gå sin egen väg
MAGNUS RINGGREN Sonja, Gotland och det moderna
EVA LILJA Kannibalernas samliv. Några goda recept
LARS ELLESTRÖM Vem förtrycker vem i Sonja Åkessons »Äktenskapsfrågan«?
GUNILLA BOËTHIUS Min barndoms trädgård
PER RINGBY Sonja Åkesson – en virtuell dramatiker
SONJA ÅKESSON Utdrag ur Sammanhang eller Diamonologsamtal (med handgripligheter) ang. klickstänkares svårigheter m.m. eller För tummens skull eller Pussss in i...
Sonja Åkesson Sällskapet
BJÖRN SAHLIN »Som om döden förlorat sin udd«. En skildring i brev av Gunhild Bjerres begravning på Vårstavi i Advent 1925
AMI LÖNNROTH Litterära hus
HENRY OLSSON »Mitt hjarte vart tog dä' vägen?« (kåseri)
Vad händer i sommar?

Ordlust

ANDERS HALLENGREN


MEDAN DAGENS UPPSATTA DIKTARE en efter annan sjunker in i skymningslandets solrök ligger några texter av Sonja Åkesson (1926–1977) kvar inför oss och fortsätter beröra och bita med oförminskad kraft. De är egendomligt oförändrade, liksom lösgjorda ur tidsflödet och den kropp som skapade dem.

DET FINNS EN SKOLÖVNING som skärpt den poetiska hörseln hos mig liksom många andra: dikten ”Julminne” med elva ord utelämnade. I varje enskilt fall lämnas eleven med fyra goda alternativ. Jag kan inte minnas någon som fått elva rätt, men efteråt har alla varit ense om originalets överlägsenhet. En oförglömlig lektion i ordens konst.

DENNA DIKT ÄR OFÖRNEKLIGEN fylld av tidsbestämningar – ånglok, julklappar, importerade apelsiner… vilka för framtida läsare sätter bestämda gränser i tiden för dess tillkomst. Tingen semaforerar att platsen befinner sig någonstans i inbrytningsskedet av den era vi på 1900-talet ännu kallade den moderna. Men den konstnärliga moderniteten befinner sig på ett annat, mer ovanskligt plan: upptäckten att det rätta ordet finns bland de oväntade orden. Samtidigt är allt på landsortsperrongen om vinterkvällen sett med det väntande barnets blick, som intensivt observerar ankommande tåg från storstadens fjärran:

Fromsinta lokdjur med tindrande svansar
hoade som ugglor i kvällningen,
stånkade småningom in på stationen,
avbördade sig främmande med pudervippor, glanspapperspaket
och en söt rök av apelsiner.


FLICKAN FRÅN BUTTLE for till Stockholm 1951 och debuterade med diktboken Situationer (1957), följd av Glasveranda (1959). Hon producerade originella texter i flera andra genrer, såsom romanen Skvallerspegel (1960), småstycken på prosa i Leva livet (1961), novellsamlingen Efter balen (1962), satirisk folkhemsdiktning i Husfrid (1963), och texter skrivna för scenen — vi publicerar ett utdrag ur ett återupptäckt Pistolteatermanus. En tid undervisade hon i haikupoesi, en koncentrerad form som bland annat gav avtryck i Sagan om Siv (1974). Överallt återfinns hennes sprakande ordfyrverkeri, mitt i tristast tänkbara tillvaro där hon talar för många tystade.

Hon måste gå sin egen väg

Hon måste gå sin egen väg

GUNILLA BOËTHIUS


HON TILLHÖRDE DEN GRUPP NYENKLA poeter som framträdde i början av sextiotalet och ville göra upp med den tidigare poesins snåriga och symbolmättade språk. Men medan de andra var unga män med akademiska examina så hade Sonja Åkesson helt andra livserfarenheter. Hon drog in de nedpissade hallmattorna, de daskande brösten, aborterna och livmoderframfallen i de poetiska finrummen. Men hur kom det sig att en kvinna med sjuårig folkskola var den som revolutionerade det poetiska klimatet i Sverige? ⬇ Läs artikeln "Hon måste gå sin egen väg" av dramatikern Gunilla Boëthius.
Läs artikeln "Hon måste gå sin egen väg"

 

Det måste förmodligen gå ett antal år efter en författares död innan man kan bedöma storheten mer objektivt, bortom tidsklimat och modesvängningar. I år skulle Sonja Åkesson ha fyllt 75 år, men hon dog 1977 i levercancer, 51 år gammal. Men fortfarande kommer hennes dikter ut i nya upplagor.


Ändå var Sonja på många sätt kongenial med sin tid, en ovanligt aktiv och engagerad poet som reste runt på fängelser och bibliotek. Kvinnorörelsen tog henne till sitt hjärta. Står hon sig verkligen idag? Kan hon läsas bortom den tid hon levde i?

Ja, märkligt nog är det först nu man på allvar börjar upptäcka vilken oerhört originell och nyskapande poet hon var, både till form och innehåll. Själv upplever jag hennes dikter mer och mer drabbande ju äldre jag blir. Sonja Åkesson har ett absolut gehör för smärta. Genombrottet kom 1963 med diktsamlingen Husfrid. Den innebar en revolution i svensk poesi. Aldrig tidigare hade någon skrivit så på en gång starka och lättillgängliga dikter!

Men Sonja var inte ensam om sitt nya sätt att skriva. Hon tillhörde en grupp nyenkla poeter som framträdde i början av sextiotalet och ville göra upp med den tidigare poesins snåriga och symbolmättade språk. Man rörde sig i höga sfärer, högt över kvinnornas triviala vardag. Med sextiotalet kom en ny frihet. Man skrev om vardagliga iakttagelser på rak, ren svenska, talspråk blev ett viktigt inslag. Poeterna ville inte längre bara tala, utan samtala med läsarna.

Men medan de andra var unga män med akademiska examina så hade Sonja Åkesson helt andra livserfarenheter. Hon drog in de nedpissade hallmattorna, de daskande brösten, aborterna och livmoderframfallen i de poetiska finrummen. Men hur kom det sig att en kvinna med sjuårig folkskola var den som revolutionerade det poetiska klimatet i Sverige? Tiden spelade henne i händerna – förmodligen också hennes extrema känslighet, som under årens lopp skulle övergå i depression och ångest. Det gjorde hennes liv till ett helvete men gav dikterna en sällsam intensitet. Hon orkade inte göra sig till och försöka verka annorlunda än hon var. Hon måste gå sin egen väg.

Redan som barn var Sonja en rund och rödhårig, men ovanligt nervös liten flicka. Pappan var stins i Buttle på Gotland där Sonja föddes 1926. Fem år senare flyttade familjen till stationshuset i Havdhem. Bara elva år gammal förlorade hon sin oskuld till en sjuttonårig dräng som hon förälskat sig i. ”Så skadad blev jag, inte av upplevelserna med min pojke”, skrev hon senare, ”men av ljugandet, skvallrandet, vissheten om att det var något brottsligt, skräcken för uppfostringsanstalt …” Man kan säga att det tidigt uppstod en spänning mellan den ”moderna” Sonja och hennes konservativa hembygd. Det födde ett uppror inom henne och relationen mellan Sonja Åkesson och Gotland förblev sårig. Med det nybildade Sonja Åkessonsällskapet på Gotland kommer såren äntligen att läkas.

Sonja fick inte läsa vidare efter folkskolan, trots fina betyg. Tretton år gammal började hon som servitris på Löfstedts kafé i Hemse. De kommande åren prövade hon en lång rad olika yrken innan hon i slutet av fyrtiotalet flyttade till Visby, gifte sig med snickaren Nils Westberg och födde barnen Anki och Hasse. Hon gjorde ett heroiskt försök att leva ett normalt kvinnoliv. Men den inre oron drev henne vidare. Uppbrottet blev dramatiskt. 1951 kom hon till Stockholm i ett bedrövligt tillstånd. Hon hade rymt från familjen och väntade barn med en gift man som inte ville veta av henne. Sonjas föräldrar hade efter faderns pensionering flyttat till en tvåa på Hägerstensåsen. Dit tog hon sin tillflykt. Hon planerade att göra abort men ångrade sig i absolut sista ögonblicket. Sonen föddes, en allvarlig och ljuslockig liten pojke som döptes till Rolf.

Åren som följde blev tunga. Alltför många människor trängde ihop sig i föräldrarnas lilla lägenhet. Sonjas mamma drev ett kafé i Hammarbyhöjden där Sonja ibland hjälpte till. Så inträffade den stora katastrofen. Plötsligt började den tvåårige Rolf få stora blåmärken över hela kroppen. Han hade leukemi och skulle inte leva mer än högst ett halvår till. Förmodligen var det upplevelserna kring sonens död som fick Sonja att börja skriva. Hon anmälde sig till en cirkel i modern lyrik. Varför visste hon inte riktigt själv. Hon var knappast någon bokläsare.

”Men jag förstod ögonblickligen vad jag gått miste om”, skrev hon senare. ”Det fanns alltså nycklar. Det fanns människor! Nu hade jag endast att med feberaktig iver ta skadan igen.” Året därpå anmälde sig Sonja till en annan studiecirkel: ”Skriv vad du vill!” Där lärde hon känna flera personer som skulle få stor betydelse för hennes kommande liv, bl. a. författaren PC Jersild och hennes blivande man, forskaren och författaren Bo Holmberg. De gifte sig 1956 och fick sonen Mikael.

1957 debuterade Sonja med diktsamlingen Situationer. Genombrottet kom 1963 med Husfrid. Där finns den berömda dikten ”Självbiografi”:

Jag lever ett lugnt liv
inne på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa
[…]
Mag-oro.
Jag vilar.
Jag har varit med.
Jag har knegat runt
med mitt lilla liv.
Jag har gläntat på fel dörrar.
Jag har sett en samvetsöm våldta ett mejeribiträde.
Jag har sett en kokerska
tappas på blod
över en slaskhink.
Jag har hört mitt döende barn fnittra
främmande
under min främmande hand.
[…]


Det här var något helt nytt! Plötsligt öppnar sig en tidigare dold och föraktad kvinnovärld. Sonja Åkesson låter en trist vardag samverka med ett underbart lyriskt språk. Efter Sonja Åkesson har det uppstått en kvinnlig lyrisk tradition och kvinnor skriver dikter som aldrig förr. Det är som om Sonjas dikter gett kvinnorna tillåtelse att skriva lyrik utan att behöva ta omvägen över det manliga tänkandet.

I mitten av sextiotalet tog äktenskapet med Bo Holmberg slut. Gång på gång livet igenom driver plötsliga förälskelser Sonja Åkesson att bryta upp ur låsta positioner. Nu hade hon förälskat sig i poeten och konstnären Jarl Hammarberg. De möttes när han satt på golvet i ett konstgalleri och läste högt ur Damernas Värld till ackompanjemang av ett piano. Sonja blev fascinerad av denne man som gjorde allt efter sitt eget huvud. De gifte sig och 1966 föddes dottern Gertie.

Sonja och Jarl bestämde sig för att försöka leva på sin penna. Några år av intensivt skapande följde. De deltog med liv och lust i sextiotalets öppna explosiva kulturklimat. Sonja åkte ut till skolor, bibliotek och arbetsplatser och mötte en ny publik. Hennes poesi tog nya intryck.

Men i början av sjuttiotalet började Sonja må allt sämre. Hennes äktenskap knakar i fogarna. Hon och Jarl beslutar sig för att flytta till ett kollektiv, kanske är det lättare att leva tillsammans där? Men Sonja vantrivs. Det är nu hon på allvar börjar missbruka alkohol och tabletter.

Hon bosätter sig i Halmstad för att få vård av en berömd psykiater. Men ingenting hjälper. På psyket lär hon känna alkoholister och andra plågade människor. De blir hennes vänner. Man kan tycka att hon borde vara för nedgången och deprimerad för att uppfatta omvärlden – men tvärtom är det nu som hon skriver några av sina allra starkaste dikter.

Men tiden är utmätt. Vintern 1977 börjar hon kräkas blod. Hon har långt framskriden levercancer. På våren blev hon snabbt allt sämre, men fysiska smärtor hade aldrig berört Sonja Åkesson särskilt mycket. Det var själen som var hennes Djävul och plågoande. Den sista tiden släppte äntligen ångesten. Hon dog den 5 maj 1977.
Strax efteråt utkom hennes sista diktsamling Hästens öga. Där står några av hennes bästa dikter:

Ja tack
En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isiga tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Annat av eventuellt intresse