Beställ detta nr

Nr 3/2001 Martin Koch och Ivar Lo-Johansson

ANDERS HALLENGREN Koch & Lo
LARS FURULAND Martin Koch – en grindstolpe i svensk proletärlitteratur
INGEMAR ALGULIN »Jag är och förblir röd«. Martin Koch och de socialdemokratiska politikerna
JERKER ENGBLOM Guds vackra värld
Ivar Lo om Martin Koch
OLA HOLMGREN Ivar Lo-Johansson 1901-1990
OLA LARSMO Moderat och Hötorgsestetiken. Ivar Lo-Johanssons sammansatta realism
HANS LAGERBERG Föränderlig och oföränderlig. Ivar Lo och historien
MAGNUS NILSSON Det sakliga och det äckliga. Om stilen i Traktorn
ANDERS HALLENGREN Fru Edgrens räddade ärbarhet. Dr. Munthes roll i Anne Charlotte Lefflers liv
ANDERS HALLENGREN Nationalbiografi på fall. Om Svensk Litteraturvetenskaplig Bibliografi
LARS JÄRNEMO CD-skiva istället för medlemsbok
TV-film ger ökad utlåning

Koch & Lo

ANDERS HALLENGREN


DET MODERNA GENOMBROTTET på 1880-talet öppnade perspektivet mot s.k. vanligt folk samt folk som hade det ännu sämre än de. Men de radikala författarna var inte brukshjon, backstugusittare och fiskare utan hörde nästan alla till borgerligheten. Den allmänna skolplikt som införts 1842 ledde inte till en breddning i den litterära produktionen förrän ett halvsekels industrialisering, urbanisering och klasskamp skakat om det gamla samhället i dess grundval.

FÖRFATTARE MED ARBETARBAKGRUND som skriver om arbetare framträder på bred front åren före första världskriget med en serie genljudande startskott: Maria Sandels Vid svältgränsen och Erik Lindorms Bubblor från botten (1908), Gustav Hedenvind-Erikssons Ur en fallen skog (1910), Martin Kochs Ellen (1911) följd av Arbetare (1912), vilka alla förebådar de stora efterkrigsdebutanterna: Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg. Harry Martinson, Moa Martinson. Tillsammans tog de på 1930-talet steget in i en ny era av självsyn men också av självmedvetenhet och anseende.

MULLRET FRÅN DEN FÖRSTA generationen romanförfattare dog bort. Men Ivar Lo-Johansson kunde aldrig glömma Martin Koch. I Författaren (1957) sökte han en förklaring till dennes fall från parnassen: "Arbetarrörelsen hade ingen kulturell tradition att falla tillbaka på. Den hade inget sätt på vilket den kunde hedra sina inte längre dagsaktuella diktare och kulturpionjärer. Borgerliga institutioner såg, om inte alltid direkt fientligt, så dock likgiltigt på dem. De var dömda att glömmas, att dö medan de ännu levde."

DEN LEVANDE DÖDE, som en gång djärvt skrapat på samhällets botten och sedermera framled sina dagar som psalmdiktande pensionatsvärd med helskägg som "liknade ett vitt moln", tecknar Ivar Lo-Johansson i sin tredje memoarvolym Tröskeln (1982). Där porträtteras 30-talisterna. Ola Holmgren har berättat hur han stötte ihop med Ivar på gatan precis när boken gått till tryckning, och hur full av grämelse han var över att han för sent kommit på vad den egentligen skulle ha hetat – PARNASS. Sent omsider hedrar och hågkommer vi honom och hans gåtfulle förelöpare under denna titel.

Annat av eventuellt intresse