Nr 3/2009 Kvinnliga arbetarförfattare

GUNNEL FURULAND Leve de nordiska klassikerna! Rapport från spännande nordisk konferens på Biskops-Arnö 21-23 augusti
LARS FURULAND Arbetardiktens kvinnor
GUNNEL FURULAND Arbetarlitteraturens förmödrar: Fredrika Bremer och Sophie von Knorring - en historia med förhinder
AMI LÖNNROTH Wendela Hebbe skapade socialreportaget
EBBA JOHANNESSON Fogelstadgruppen gav mod till de tidiga kvinnliga arbetarförfattarna
MÄRTA TIKKANEN Inga riktiga författare eller När Nordens skrivande kvinnor hittade varandra
TILDA MARIA FORSELIUS Maria Sandel och själsadeln: ett bildningsideal med särskild adress till kvinnorna
BARBRO ALVING Realistisk roman kan ej ge den verkliga sanningen (Moa Martinson)
CAROLINE GRAESKE Stina Aronson skildrade det enkla och vardagsnära
KERSTIN STRANDBERG Sigge Starks produktionsvillkor
Maja Ekelöf – den skrivande städerskan
CATHARINA SÖDERBERG Aino Trosell – varvsarbetaren som blev författare
PERNILLA TONNING Kvinnlig arbetarlitteratur då och nu - en jämförelse mellan Kvinnor och äppelträd, Mig äger ingen och Svinalängorna
Litterär salong:
O. HENRIK AKELEYE BRAASTAD Gustaf Frödings okända Hamsunporträtt
OVE ERIKSSON Gillar du Stig Claesson? Kom med i vårt sällskap!
PIA ZANDELIN Rilkes sonetter i ny tolkning
Litterära notiser
Tidigare teman i Parnass
De litterära sällskapen
Kalendariet

Arbetardiktens kvinnor

Arbetardiktens kvinnor

LARS FURULAND

NÄR DEN ARBETARSKILDRANDE prosaskissen och romanen växte fram under åren närmast före storstrejken 1909 var det framför allt män som inom litteraturen bar upp de motoffentligheter som socialister och syndikalister försökte bygga upp. Tre viktiga undantag från mansdominansen kan dock noteras: Maria Sandel, Maj Hirdman och Moa Martinson. Från 1970-talet och framåt följde en hel rad skrivande kvinnor inriktade på att berätta om sina egna livsöden eller andra svåra kvinnoliv, och på 1990-talet skedde ett paradigmskifte med kvinnliga författare i spetsen. ⬇ Läs artikeln "Arbetardiktens kvinnor" av Lars Furuland, tidigare professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Moa Martinson
Läs artikeln "Arbetardiktens kvinnor"

 

Arbetarlitteraturen förblev, med några lysande undantag, länge och väl en genre dominerad av manliga författare. Först under 1970-talet skedde en förändring och under de senaste decennierna har kvinnliga författare med arbetarmotiv etablerat en stark ställning.


På 1880-talet och kring sekelskiftet 1900 rådde mansdominans inom svensk arbetarlitteratur. Det var nästan enbart män som svarade för kampdikter vid demonstrationer och strejker. När den arbetarskildrande prosaskissen och romanen växte fram under åren närmast före storstrejken 1909 var det framför allt män som Gustav Hedenvind-Eriksson, Martin Koch, Karl Östman och Alfred Kämpe, statarskolans föregångare, som inom litteraturen bar upp de motoffentligheter som socialister och syndikalister försökte bygga upp.

Maria Sandel
Tre viktiga undantag från mansdominansen kan dock noteras. En tidskrift för Kvinnornas fackförbund startade 1904 under namnet Morgonbris och blev från 1909 organ för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Och det anses vara den enda kvinnan i tidens arbetarlitteratur, den döva trikåstickerskan Maria Sandel (1870-1927), som gav tidskriften dess namn. Från 1896 finns hon antecknad som medlem i Stockholms allmänna kvinnoklubb.

Hon kom i kontakt med ett par socialt engagerade borgarkvinnor, som stödde hennes strävan att bli författare. Först vid 38 års ålder kunde Maria Sandel debutera med proletärnovellerna Vid svältgränsen (1908). Hon skrev sedan flera romaner med kvinnoperspektiv från Stockholms arbetarkvarter och har med rätta lyfts fram under senare år av forskare och kritiker med anknytning till kvinnorörelse och genusprojekt.

Maj Hirdman
Undantag nummer två var Maj Hirdman (1888-1976). Hon bildade familj 1912 med Gunnar Gustavsson, som senare antog det fornnordiskt klingande efternamnet Hirdman och blev en uppskattad ledare för Arbetarnas bildningsförbund. I familjen föddes tre barn, men dessförinnan hade Maj i unga år fått ett barn med en man som övergav henne. Utifrån dessa svåra erfarenheter skrev hon vid 33 års ålder sin debutroman Anna Holberg (1921) - en hjärtskärande berättelse om ensamma mödrar i "de tusen sorgernas hus" asylen, varifrån nyfödda barn utplacerades i fosterhem. Inför Maj Hirdmans känsloladdade författarskap var litteraturkritikerna återhållsamma. Endast en kritiker och författare, Anna Lenah Elgström, gav henne mer uthålligt stöd.

Det var i ungsocialistiska klubbar i Avesta och Stockholm Maj hade mött sin man Gunnar Hirdman som i en debatt på tidstypiskt vis yttrade, att kvinnan var underlägsen mannen i intelligens: "Det är så av naturen och mot naturens lagar kämpar vi förgäves."

Något av en seger över sina kritiker vann Maj Hirdman genom att generationskamraterna lät henne komma med i proletärdiktens genombrottsbok: antologin Ansikten (1932). Det var denna skrift som med sina starka självbiografiska uppsatser övertygade de ledande 30-talskritikerna om att arbetarlitteraturen var på god väg att bli samtidens viktigaste litterära strömning. Maj Hirdman var ensam kvinna bland de sjutton bidragsgivarna och hon tog verkligen tillfället i akt att slå ett slag för kvinnolitteraturen:

Var äro de övriga kvinnliga proletära diktarna? Jag tror jag vet det. De äro kvävda som den lärda kvinna jag bar vid mitt bröst. Där femton karlar slogo sig fram, där stöpo femton kvinnor. Tystnaden omkring deras fall säger mig mycket, jag, som vet varför de stupat.

[ - - - ] En proletär diktare kan ju i vissa fall leva på sin hustru under de tider då han skapar sitt verk. Hon kan se till att han får den avskildhet och ro mannen behöver, så långt förhållandena medgiva. En kvinna i motsvarande situation kan aldrig få denna avskildhet och ro. Ty mannen diskar inte och lagar inte maten och sköter inte barnen, då han kommer från sitt arbete. Han gör det inte ens om han är arbetslös, åtminstone inte gärna och tillfredsställande.

Moa Martinson
Moa Martinson (1890-1964), som kunde debutera först då hon var 42 år med Kvinnor och äppelträd (1933), är givetvis allra viktigaste undantaget från mansdominansen inom arbetarlitteraturen. Under perioden 1934-59 gick hon vidare med flera urstarka proletärromaner med kvinnoliv i fokus: Sallys söner (1934), den självbiografiska Mia-sviten Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor (1936-39) samt bland andra Brandliljor (1941)  I historieskrivningen över 30-talet blev hennes betydelse slutligen fastslagen genom den doktorsavhandling som Ebba Witt-Brattström framlade 1988: Moa Martinson - Skrift och drift i 30-talet. Moas författarskap och utspel i offentligheten fick avgörande betydelse för hela den svenska kvinnorörelsen och inspirerade på 1970-talet till ett genombrott för kvinnoskildrare i arbetardikten.

Genombrott på 1970-talet
Att arbetarkvinnorna ryckte fram till ett första brett genombrott på 1970- talet upptäckte jag, när stoffet för handboken Svensk arbetarlitteratur (2006) skulle grupperas. Men det var kvinnor högt upp i pensionsåldern som svarade för detta kulturella klimatskifte. Mest uppmärksammade blev två i sjuttiofemårsåldern: Herta Wirén och Helga Bergwall. De slog omedelbart igenom hos kritiken och sålde i betydande upplagor. Deras medryckande självbiografiska romaner En bit bröd med Anna respektive Jungfru skär, utkom samma år 1975.

I spåren efter Wiréns och Bergwalls framgångar följde på 70-talet en hel rad skrivande kvinnor inriktade på att berätta om sina egna livsöden eller andra svåra kvinnoliv. Äldst var Rut Berggren som vid 83 års ålder fullbordade självbiografin Erikas dagbok (2001). I Mormorsboken (1977) tecknade Molly Johnson (tillsammans med modern Linnea Johnson och dottern Tilda Maria Forselius) sin egen släkts öden under tre generationer. Mary Andersson debuterade vid 46 års ålder med pjäsen Maria från Borstahusen, som gjorde succé i Skånska teaterns uppsättning. Fortsättning följde med flera romaner från hennes uppväxtår i Malmös fattigkvarter: Sorgenfri, Barnrika, Tjänsteflickan (1979-1984).

Den något yngre Mona Kalin kom från Kristinehamns arbetarkvarter. Hon hade jobbat i otaliga kvinnoyrken innan hon skrev sina genombrottsböcker Livet är härligt (1978) och Käraste syster min (1979), inte minst inspirerade av lokala folkliga skrönor. Marit Paulsen flyttade från Norge, blev industriarbetare i Smedjebacken och gick en vinterkurs på Brunnsvik, innan hon debuterade med kvinnoromanen Du, människa? (1972). Hennes starkaste bok är Liten Ida (1979), en ockupationsskildring från Norge. Anne-Charlotte Alverfors första roman Snabelros (1975) blev tv-serie och stor succé, som hon fullföljde i sin trilogi om en isolerad hemmadotter i ett småländskt stationssamhälle.

Paradigmskifte på 1990-talet
På 1990-talet skedde ett paradigmskifte med kvinnliga författare i spetsen. De postmoderna romanerna började tappa sin ledande ställning inom den litterära institutionen. I stället valde alltfler kritiker och läsare att intressera sig för böcker som var berättande, ofta anknöt till 30-talets arbetarromaner och hade ett perspektiv underifrån.

Det brukar anses att fem författare var särskilt viktiga för denna utveckling, nämligen Kjell Johansson, Elsie Johansson, Aino Trosell, Majgull Axelsson och Göran Greider (som ju både är lyriker och debattör). Kvinnorna var alltså i majoritet: Elsie Johansson, beundrad även som uppläsare och estradör, skrev sin stora Nancy-svit (1996-2001) som också gav stoff till ett utmärkt skådespel: Nancy Victoria i Gunilla Boëthius dramatisering. Aino Trosell utgav 1979- 85 tre romaner från tiden som svetsare på Göteborgsvarven, vilket grundlade hennes position som arbetarskildrare. Och Majgull Axelsson, som börjat som journalist med upprörande u-landsreportage, fick sitt genombrott med romanen Aprilhäxan (1997) om samhällets styvbarn, kvinnor mest. Den boken renderade henne ett Augustpris.

Kvinnornas tur
Nu har det blivit kvinnornas tur i arbetarlitteraturen. Den tendensen har blivit allt tydligare under det senaste decenniet tack vare Anita Salomonsons episkt flödande Norrlandsromaner, Scaniamontören Maria Hambergs industriskildringar och Lena Kallenbergs granskning av 1800-talsprostitutionen i Stockholm i Apelsinflickorna och pionjärverket Coola krogen (2005), en samtidsroman om restaurangvärldens faror och frestelser.

Den finska invandraren Susanne Alakoski genomgick flera skrivarkurser och lyckades så bra med sin debutroman Svinalängorna att hon erövrade Augustpriset 2006. Doris Dahlin utgav Skammens boning (2007) om en barndom präglad av faderns alkoholism, Lo Kauppi kom med dokumentärromanen Bergsprängardottern som exploderade (2007) och Åsa Linderborg med Mig äger ingen (2007). Linderborgs självbiografiska bok blev den mest omskrivna och politiskt laddade av alla arbetarromaner från de senaste åren.

Här bröts äntligen ett tabu tack vare de kvinnliga författarna. Visserligen hade Maria Sandel (liksom Martin Koch) på sin tid skrivit om alkoholism i arbetarhem. Men de var så ensidigt moraliserande. I flera av 2000-talet nya kvinnoromaner blottas alldeles skoningslöst alkoholismens följder för socialt utsatta familjer. Att konkreta detaljer om övervåld mot kvinnor och barn avslöjas har inte hindrat författarna att berätta om bundenheten, ja kärleken till sina pappor.

Fyra decennier efter genombrottet på 1970-talet kan man alltså konstatera, att de kvinnliga författarna med arbetarmotiv erövrat en minst lika stark ställning som männen i den svenska litterära offentligheten.

Annat av eventuellt intresse