Beställ detta nr

Nr 3/2013 Edith Södergran och det finlandssvenska

CATHARINA SÖDERBERGH Edith Södergran och det finlandssvenska
MARTINA ÖLANDER Den finlandssvenska litteraturen och klassikerna – en guldgruva
AGNETA RAHIKAINEN Edith Södergran – myten och människan
JOHAN KVARNSTRÖM Märta Tikkanen och Jörn Donner tror litteraturen påverkar – långsiktigt
MALIN GRÄNDE Lars Huldén – den finlandssvenska litteraturen är värd att bli mer känd
LARS HULDÉN Bellman i Finland
MATTS LINDQVIST Svenskan rött skynke i Finland
CATHARINA SÖDERBERGH Olof Ruin – Finlandssvensk i Sverige och svensk i Finland
CATHARINA SÖDERBERGH Tre röster om svenskans ställning i Finland
ELIN JÄRNEMO En äktenskapsroman fyllda av tyst ilska (Philip Teir)
EBBA WITT-BRATTSTRÖM Svensk litteratur förtvinar utan finlandssvenska författare
ELIN JÄRNEMO Mumintrollets väg från barn till vuxen
THOMAS ROSENBERG Finländare har en märklig passion för veckotidningar
ERIK LILJESTRÖM Zacharias, Johan Ludvig och Nordens fåglar inspirationskälla för Jacob Tegengren
PER STAM Fyra anledningar att läsa Henry Parland
JONAS NORDIN Finland och Sverige – samma rike före 1809
Litterär salong:
PER BERGLUND Kan doktorn komma? – Om Lappmarksdoktorn Einar Wallquist
Ordet är fritt! Spännande tema för DELS smålandsseminarium
THOMAS ALMQVIST Per Gunnar Evanders texter rör och berör mig
PIA ZANDELIN Werner Aspenström: Fingervisningar
Camilla Odhnoff och Birgitta Svanberg – två förgrundskvinnor

Edith Södergran och det finlandssvenska

CATHARINA SÖDERBERGH


I DET NYA NUMRET av Parnass påpekar Ebba Witt-Brattström att svensk litteratur skulle förtvina utan alla finlandssvenska författare, Agneta Rahikainen slår hål på myten om att Edith Södergran var en långsamt döende, missförstådd och överspänd poetissa, historikern Jonas Nordin skriver om hur nära sammanlänkade Sveriges och Finlands historia är.

VI FÅR ÄVEN läsa om när Mumintrollet blir vuxen och möta Hufvudstadsbladets kulturchef Philip Teir som just kommit ut med en ny skönlitterär bok, Vinterkriget. Martina Ölander ger oss en snabb exposé över den finlandssvenska litteraturen och vi får möta författarare som kanske är okända för många svenskar, som Henry Parland.

VI SÄTTER OCKSÅ in litteraturdebatten i en mycket aktuell kontext – svenskans nuvarande ställning i Finland. Hufvudstadsbladets korrespondent Matts Lindqvist menar bland annat att svenskan fungerar som “ett rött skynke” i Finland.

Edith Södergran - myten och människan

Edith Södergran - myten och människan

AGNETA RAHIKAINEN


VARFÖR HAR DEN POPULÄRA bilden av Edith Södergrans liv och författarskap blivit så förvrängd, fast hon samtidigt hör till de nordiska författare som man forskat allra mest i? Det var Hagar Olsson som tidigt skapade de mest seglivade myterna om Södergran, den ensamma excentriska diktarinnan, naturbarnet, som skapar genial dikt om livets förgänglighet och dödens ständiga närhet, opåverkad av sin omvärld, isolerad och hånad i sitt elfenbenstorn i den gudsförgätna hålan Raivola - en uppfattning som sedan ligger till grund för Gunnar Tideströms monografi från 1949 som är så full av fel, övertolkningar, missförstånd och egna agendor att den är helt obrukbar som faktakälla. ⬇ Läs artikeln "Edith Södergran - myten och människan" av Agneta Rahikainen.
Edith Södergran med katten Totti i knäet i Raivola omkring 1917. Fotot signalerar kulturkrockar, deklassering och exotism. Den svarta sidenklänningen i rysk stil kontrasterar mot den omålade husväggen. Och hennes fågelhatt förefaller lika malplacerad i sammanhanget. Bilden ger en bild av en excentrisk undantagsmänniska, något framför allt Hagar Olsson framhäver i sina essäer om Södergran.
Läs artikeln "Edith Södergran - myten och människan"

 

Sedan länge har författarmyter fascinerat mig, framför allt en aspekt: att de är så livskraftiga och dominerande att de ofta överskuggar hela författarskapet. I de populära bilderna av August Strindberg framställs han som en galen kvinnohatare, C.M. Bellman är en suput, J.L. Runeberg en mansgris och Edith Södergran tolkas som en långsamt döende, missförstådd och överspänd poetissa, ett naturbarn djupt förankrat i de karelska urskogarna, med knappast någon kontakt med en litterär omvärld.


Författarmyterna kan bottna i något som är sant eller sannolikt eller vara fullkomliga lögner. Till sin natur är de alltid förenklande och lyfter fram sådant som tilltalar läsaren, de förskönar, romantiserar, dramatiserar och sentimentaliserar. Till författarmyten hör att konstnären är extraordinär och har helt exceptionella egenskaper.

Här intar givetvis också medierna en nyckelroll, de har redan i mer än tvåhundra år format vår uppfattning av hur olika konstnärer var, är och ska vara. Idag talar man om författaren som varumärke, i en tid då moderna medier och bokmässor styr vår uppfattning av en författare och ett författarskap.

Seglivade vanföreställningar
Att de stereotypa uppfattningarna om Edith Södergran lever gott kan man se till exempel i den senaste upplagan av Litteraturens historia i Sverige från 2009 där det står: ”sjukdomen och den ständiga närheten till döden – tillika med en bitter erotisk besvikelse – utgjorde den närmaste personliga bakgrund ur vilken hennes hektiska livsbejakande poesi steg fram”. Och vidare om ”gränstrakten” Raivola:    ”Det var ur denna geografiska isolering som hennes djärvt banbrytande dikt växte fram, liksom för att ytterligare understryka det patetiskt legendartade i denna profetiskt inspirerade och samtidigt dödligt sjuka sierskegestalt. Det gränssprängande i Södergrans modernism emanerade i hög grad ur en individuell kompensationsvilja hos ett ovanligt starkt konstnärligt temperament, förpassat till en sociokulturell enslighet.”

Formuleringen har upprepats i lite olika varianter i flera upplagor av verket, med början 1987, utan hänsyn till att det publicerats en hel mängd forskning sedan Gunnar Tideströms monografi Edith Södergran (1949). Ur ett finländskt perspektiv är det heller inte helt oproblematiskt att Södergran och några andra svenskspråkiga författare från Finland får plats i ett verk som heter Litteraturens historia i Sverige. Södergran hade personligen mycket lite kontakt med Sverige och hennes böcker utkom inte där medan hon levde. Frågan är om hon egentligen kan räknas till litteraturens historia i Sverige, även om hon givetvis är en viktig del av litteraturens historia på svenska.

Spekulationer ger förvrängd bild
Under de många år jag själv arbetat med Edith Södergrans liv och verk, först som utgivare av hennes brev med kommentarer och senare i artiklar om hennes liv och fotografier, har jag i många fall varit tvungen att gå tillbaka till de allra mest ursprungliga källorna till hennes liv och produktion, oftast för att det inte funnits tillfredsställande svar på mina frågor i den tryckta biografiska litteraturen. Under den processen har jag flera gånger kunnat konstatera att framför allt Södergrans första biograf, Gunnar Tideström utgått från lösa antaganden, som i sin tur lett till avgörande slutsatser, i vissa fall till direkta fel, som därefter av senare forskare tolkats som fakta. Att han varit tvungen att ta till antaganden och spekulationer har förstås handlat om att det funnits få källor att ösa ur, men om man spekulerar borde det tydligt framgå att det handlar om just sådant.

Det är därför jag under de senaste åren ägnat mig åt att försöka ta reda på vem Edith Södergran var och varför den populära bilden av hennes liv och författarskap blivit så förvrängd, fast hon samtidigt hör till de nordiska författare som man forskats allra mest i. Ett av de centrala grundproblemen i bilden av Södergran ligger framför allt i att Hagar Olsson fick i ett mycket tidigt skede monopol på ”sanningen om Södergran”. Och även om många forskare ifrågasatt hennes syn och den roll hon själv spelade i Södergrans liv har ingen i grunden tagit reda på varför hennes tolkning blev så dominerande och vad det haft för konsekvenser.

Ett faktum är att det inte går att skriva en biografi om Södergran utan att ta ställning till den roll Hagar Olsson skapat kring sig själv som Södergranskt sanningsvittne. Ett vittne som Gunnar Tideström utnyttjade till maximum i sin monografi och aldrig ifrågasatte på någon som helst punkt.

En paradoxernas poet
Men vem var då Edith Södergran? Ett svar är att hon är en kombination av en mängd ytterligheter, en paradoxernas poet. Södergran var rik och fattig, världsmedborgare och ensam, dårförklarad och avgudad, sjuk och frisk, berest och enstöring, naiv och intelligent, bildad och naturbarn, stillsamt reflekterande och extatisk, ateist och kristen, antroposof och övermänniska.

Utmärkande för henne var att hon var genomgående ombytlig, något som var centralt och aktuellt för henne under en viss tid var det inte längre några månader senare. Hennes författarskap är mycket knappt, hela hennes skönlitterära produktion, alla dikter (och aforismer) på tyska, franska, ryska och svenska ryms i en enda volym på 376 sidor. Men inom dess pärmar får ett universum plats, från livets bakterier på slemhuden till fotvandringar i solsystemen, från mikrokosmos till makrokosmos.

Här finns allt, från stillsamt reflekterande naturdikter, filosoferanden kring dödens närhet, till en livsextas och ett passionerat kvinnligt diktjag som tar makten över livet och mänskligheten, på helt egna villkor. Finlands tidigare statsminister Paavo Lipponen, som ser Södergran som sin favoritförfattare, har sagt att ingen skrivit om makt så bra som hon.

Okuvad ung kvinna med egen villa
Viktiga hållpunkter i Södergrans bildning var skolgången i den tyska högstatusskolan S:t Petrischule i S:t Petersburg, med dess fokus på moderna språk och litteratur, och bildningsresorna i Europa under sanatorievistelserna i Davos, där hon fick utlopp för sitt intresse för bildkonst och litteratur. Hon  växte upp i en Pippi Långstrump-tillvaro i järnvägsorten Raivola, omkring sex mil från den ryska huvudstaden, utan klara gränser för vad som var tillåtet eller förbjudet för en ung kvinna i 1910-talets i övrigt konservativa kulturmiljö.

Det fanns ingen i hennes närhet som kuvade henne eller begränsade hennes tankevärld, ingen man och inga barn som begränsade hennes konstnärskap. Hon hörde till de kvinnliga författare som inte bara hade ett eget rum utan en hel villa till förfogande. Hon levde under en av de mest turbulenta och dramatiska tiderna i Finlands och Rysslands historia, något som också inverkade konkret på hennes liv, med begränsad rörelsefrihet, ekonomisk kollaps och matbrist som följd. Och samtidigt är det viktigt att påminna att hon skrev största delen av sin produktion när hon ännu var förmögen, och hon skrev dikter om döden redan långt före tuberkulosdiagnosen.

Hon var dessutom den första kvinnan i Europa som gick ut i pressen med ett eget litterärt manifest i samband med att diktsamlingen Septemberlyran utkom 1919. I det definierade hon sin nya konstsyn i relation till den läsande allmänheten, precis som Marinetti och futuristerna gjorde ett antal år före henne.

Komplicerad vänskap med Hagar Olsson
Vänskapen med författaren och kritikern Hagar Olsson var viktig, men hon var inte Södergrans enda vän och litterära bundsförvant, vilket man lätt tror om man läser Olssons utgåva Ediths brev (1955). Författaren Elmer Diktonius var minst lika betydelsefull som vän och bundsförvant, och relationen till honom var inte alls så komplicerad som till Olsson.

När Södergran tog kontakt med Olsson 1919 skrev hon till någon som var henne mycket lik, både intellektuellt och som person. De hade långt samma sociala bakgrund, ålder, bildningsnivå, kunskapstörst, kosmopolitiska grundinställning, starka känsla av hemlöshet och fascination för Friedrich Nietzsche.

De var båda intresserade av vad ”den nya kvinnan” förde med sig i litteraturen, båda hade egna kvinnopolitiska program för sin litterära positionering och estetik och båda ifrågasatte traditionella manliga maktstrukturer och könsförhållanden. Och båda debuterade samtidigt som författare 1916 och var synnerligen intresserade av den nya konsten och estetiken i Europa.

Men det fanns samtidigt också viktiga skillnader, Hagar Olsson var yrkesarbetande journalist och hennes intresseområden sträckte sig från kulturpolitik till teater. Edith Södergran i sin tur var väl insatt i den ryska samtidspoesin, vilket inte Hagar Olsson var i någon högre grad. Och Södergran hade vistats en längre tid på kontinenten, något Olsson ännu inte haft möjlighet till.

Hellre brev än möte öga mot öga
Södergrans känslor växlar till en början mellan passionerad förälskelse, possessiv svartsjuka och sårad uppgivenhet, det kan man tydligt se i de brev hon skrev till väninnan. Hon anser, och det redan i ett mycket tidigt skede av bekantskapen, att Hagar Olsson ska vara hennes lojala bundsförvant både i dikten och rent personligt, och tillsammans ska de erövra världen. Hon projicerar redan från början egenskaper på henne som väninnan omöjligt kan uppfylla.

Hagar Olsson erkänner i Ediths brev, 35 år senare att hon hade svårt att vara sig själv i Södergrans sällskap. Det var alltså fråga om ett förhållande där båda spelade varsin konstruerade roll, i första hand handlade rollspelet om vem som var auktoriteten och vem lärjungen. Båda ville nämligen se sig själva som auktoriteten och den dominerande parten.

Min teori är att Hagar Olsson inte kunde bemöta väninnans alla krav och intensiva förhållningssätt och att hon dessutom kände fysiskt obehag för henne, åtminstone var hon rädd för att själv bli smittad av tuberkulos. Det var svårt för Olsson att möta Södergran öga mot öga eftersom det omedelbart väckte de ambivalenta känslorna och ledde till en kommunikation som var svår att styra. Det var lättare att kommunicera per brev. I dem kunde Olsson avslöja just precis så lite hon hade lust, och breven kunde skrivas om flera gånger de postades. Hon kunde också helt och hållet låta bli att kommentera sådant som kändes obehagligt. Dessutom fick hon inga omedelbara reaktioner tillbaka utan de kom först efter en tid. Samtidigt som breven representerar kommunikation är det alltså också ett sätt att upprätthålla en kontrollerad distans som är omöjlig i ett personligt möte.

Eftersom vänskapen mellan Olsson och Södergran är så känd glömmer man lätt bort den intellektuella vänskapen mellan Södergran och Elmer Diktonius. Också den var mycket nära, även om han hann träffa henne bara en gång och de korresponderade bara under drygt ett år, fram till hennes död. Dessutom är det ett känt faktum att Södergran också korresponderade med andra intellektuella men korrespondenserna har förstörts eller försvunnit.

Konflikter och rivalitet dolda drivkrafter
Efter Södergrans död midsommaren 1923 gör Hagar Olsson sitt bästa att omskapa väninnan i en form som är hanterlig och som inte känns fullt så obehaglig eller skrämmande. I en hel rad essäer bygger Olsson systematiskt upp den bild vi känner igen från Litteraturens historia i Sverige, undantaget den erotiska besvikelsen som hör till sådant som Gunnar Tideström försökte bevisa.

Min uppfattning är att Olsson skämdes över de känslor hon hyste för väninnan i Raivola, samtidigt som skammen var bunden vid hennes ibland bristande engagemang i väninnans liv och författarskap. Södergran var ingen förutsägbar eller enkel person, hon ställde hela tiden en mängd krav på väninnan i Helsingfors och förutsatte att hon skulle vara enig med henne i olika komplicerade frågor som inte alltid intresserade eller engagerade väninnan på samma sätt.

Hagar Olssons relation till Södergran innehöll många motstridiga sidor, förtjusning och förakt, inlevelse och oförståelse, attraktion och aversion, maktbehov och underkastelse, bekräftelse och konkurrens, beundran och avund. Hon hade också klart uttalade konflikter med Södergran, både personliga och konstnärliga, och skulle spela på det litterära fältet och framför allt i relation till hennes själv.

Den underliggande rivaliteten kunde vara en möjlig förklaring till att hon konsekvent lät bli att skriva om Södergran efter fejden kring Septemberlyran i januari 1919 fram till minnesrunan julen 1923, alltså en period på nästan fem år, om man undantar korta omnämnanden i artiklar om andra författare.

Olssons myter skapar falska ”fakta”
Hagar Olsson är alltså den som skapar de mest seglivade myterna om Södergran, den ensamma excentriska diktarinnan, naturbarnet, som skapar genial dikt om livets förgänglighet och dödens ständiga närhet, opåverkad av sin omvärld, isolerad och hånad i sitt elfenbenstorn i den gudsförgätna hålan Raivola. Den här uppfattningen ligger sedan till grund för Gunnar Tideströms monografi, som är så full av fel, övertolkningar, missförstånd och egna agendor att den är helt obrukbar som faktakälla.

Mumintrollets väg från barn till vuxen

Tove Jansson 1956

Tove Jansson: Mumintrollets väg från barn till vuxen

ELIN JÄRNEMO


FÖRSTA MÖTET MED MUMINTROLLET skedde när jag var barn. Det var boken med hål i som pappa läste för mig. Berättelsen slutar lyckligt. Kanske ett av de mest utmärkande dragen för barnlitteratur? Att hjältarna får komma hem igen, får plåstras om. Mumintrollen har kommit att följa mig genom livet. I min vuxna läsning har nya aspekter blottlagts. Och det jag inte såg då, men tydligt ser idag, är att även Mumintrollet är ett barn som växer upp. ⬇ Läs artikeln "Tove Jansson: Mumintrollets väg från barn till vuxen" av Elin Järnemo.
Läs artikeln "Tove Jansson: Mumintrollets väg från barn till vuxen"

 

Första mötet med Mumintrollet skedde när jag var barn. Det var boken med hål i som pappa läste för mig. Berättelsen slutar lyckligt. Kanske ett av de mest utmärkande dragen för barnlitteratur? Att hjältarna får komma hem igen, får plåstras om. Mumintrollen har kommit att följa mig genom livet. I min vuxna läsning har nya aspekter blottlagts. Och det jag inte såg då, men tydligt ser idag, är att även Mumintrollet är ett barn som växer upp.


En viktig genre

Vi är många som har en relation till Tove Janssons muminvärld. Till figurerna som rör sig omkring huset i dalen. Mumindalen som ett äventyrsfyllt paradis där allting slutar lyckligt. De är få som har något negativt att säga om Janssons uppdiktade universum – men bilden har historiskt sett ofta varit platt, något som ligger i linje med en uttolkning av barnlitteratur som händelsebaserad och utan djup. Men pendeln kan som bekant komma att svänga. Nu försöker man från olika håll upphöja barnbokens status. I en tid där barns läsande blir allt viktigare och allt mer hotat behöver barnlitteraturen lyftas fram. Hur kan man då frånkomma äventyrsinriktade tolkningar och istället söka efter mer djupgående gestaltningar i Janssons karaktärer? Ett sätt kan vara att utgå från figurerna och deras funktion. Man kan – liksom barnlitteraturforskaren Maria Nikolajeva – se på figurerna som en kollektiv (sammansatt) huvudperson där figurerna speglar olika karaktärsdrag som på olika sätt förhåller sig till sin kärna. Genom att se på böckerna som en helhet framträder ett annat djup.

Noterbart är att Jansson lätt gör sig av med sina karaktärer. Sniff finns till exempel med i de första böckerna, men försvinner sedan spårlöst och utan förklaring. Hur kommer det sig?

Mumintrollen utifrån C.G Jung
Återkomsten till dalen sker i vuxen ålder. För min äldste son läser jag kapitelböckerna. Han gillar Mumin lika mycket som jag, men den sista boken, Sent i november, är bitvis krånglig   – Trollet är ju inte med mamma – varför det? frågar han.

”Man ska inte underskatta barns fattningsförmåga!”, tänker jag, och vi läser tappert vidare. Något år tidigare har jag bestämt mig för att skriva en akademisk uppsats i ämnet. Utgångspunkten blir figurerna – och steg för steg tränger jag djupare in i den värld som besökts under så många år.

Den trygga barndomen
Resan börjar i barndomen. I svitens första delar är Mumintrollet fortfarande ett barn. Mumindalen skildras som ett paradis där idyllen ibland hotas av fara men alltid återupprättas. Det är i dessa böcker vi får möta karaktären Sniff. Något som blir tydligt vid en närläsning är att Sniff ofta beskrivs som ett litet barn. Han är helt fokuserad på sig själv och anser att de andra karaktärerna finns till för att tillfredsställa hans behov. På det hela taget uppvisar Sniff ett antal negativa sidor; snålhet, barnslighet och egoism. Sniff är barnet som  inte kan växa upp. Han är en bromskloss och kan inte tillföra något till Mumintrollets utveckling. Detta är också förklaringen till att han försvinner.

En annan karaktär som vi tidigt får stifta bekantskap med är Snusmumriken. Han är en mer självständig del av Mumintrollet som är redo att lämna hemmet – i Kometen kommer får han till och med överta Muminföräldrarnas roll. Men Snusmumriken är inte alltid bekväm med förmyndarrollen, vilket märks i hans förhållningssätt gentemot de föräldralösa barnen i Farlig midsommar. Snusmumriken är en karaktär som både främjar och hindrar huvudkaraktärens utveckling.

Tumult och splittring – på väg mot tonåren
En av de böcker jag upplever som mest tankeväckande är Trollvinter. Vintern är kall och det stackars trollet så ensamt! I vuxen ålder tänker jag att detta är en av svitens styrkor. Böckerna (eller Jansson om man så vill) väjer på intet vis för livets mörkare sidor, hur idyllisk Mumindalen än framstår vid en första anblick. Om man ser Mumintrollet som ett barn som är på väg att lämna barndomen (läs föräldrarna), faller många bitar på plats.

Det är i Trollvinter som vi får stifta ordentlig bekantskap med en annan av svitens huvudpersoner, Lilla My.   Mumintrollets osjälvständighet och oförmåga att närma sig vintervärlden ställs här mot hennes självständighet. Mot slutet av boken börjar Mumintrollet acceptera vintervärlden, delvis med hjälp av karaktären Lilla My.

Skuggan
Med det isiga vinterlandskapet som fond framträder en annan figur allt mer skarpt – Mårran. Hon är intressant eftersom hon återkommer genom sviten och kan ses som en skuggaspekt eller en påminnelse om livets mörka sidor. Skuggan är ett omedvetet komplex av undertryckta och förnekade egenskaper och består av allt det den medvetna personen inte vill acceptera hos sig själv. Därför är det också intressant att se hur Mumintrollets förhållande till Mårran förändras.

I de första böckerna möter vi Mårran enbart vid ett tillfälle (vid rättegången i Trollkarlens hatt). Vi får då veta att trollet inte är speciellt intresserad av henne. Hon är varken stor eller speciellt farlig men ”man kände bara på sig att hon var förskräckligt elak och kunde vänta hur länge som helst”.

I Trollvinter har Mårran fått en mer framträdande plats. Detta visar sig även rent fysiskt. Den Mårra som uppträder i Trollvinter har blivit större och Mumin förefaller mer intresserad och rädd för henne. Genom sina vinterupplevelser har Mumintrollet nått en ny medvetenhet.

Uppbrottet
I svitens två sista böcker är barndomens paradis upplöst. I Pappan och havet kommer Mumin slutligen till insikt om att hans föräldrar inte är perfekta. Lilla My hjälper till att synliggöra föräldrarnas tillkortakommanden.Hennes roll kan liknas vid en kommentator eller sanningssägare. Hon får familjen att ifrågasätta sig själv och visar trollet på att inte ens hans älskade mamma är felfri. Det är i denna bok som Mumintrollet tar det slutgiltiga steget ut ur barndomen.

En viktig del i vuxenblivandet är mötet med Skuggan. I Pappan och havet har Mårran fått tydliga konturer. Mumintrollets inledande ointresse och senare rädsla har bytts ut mot nyfikenhet. Mårran är en gåta som måste lösas. I en av bokens nyckelscener möts de båda karaktärerna på stranden. Mårran dansar en glädjesång med fladdrande kjolar. Vi får veta att hon inte längre är rädd för att bli besviken. Var det detta som hela tiden varit hennes hemlighet?

Dalen stängs
I den sista boken, Sent i november, är muminfamiljen frånvarande och en samling mer eller mindre kända karaktärer söker sig till muminhuset. En av dem är Snusmumriken, som tvingats återvända för att söka efter några borttappade takter. Det är en allvarlig och surmulen mumrik vi får möta. En outsider eller vresig tonåring som vill vara för sig själv. Kanske får han axla Mumintrollets tonårstrots i dennes frånvaro?

Till slut förstår mumriken att han inte kan hålla sig undan de övriga gästerna.  En konfrontation är oundviklig och han visar nya sidor. Han blir arg, får ett utbrott och blir mer mänsklig. När han ger sig av från dalen i slutet av boken markeras ett tydligt uppbrott. Läsaren får veta att dalen nu kommer att stängas.

”Snusmumriken stod utanför tältet och kände uppbrottet i luften, han var färdig att ge sig av. Dalen skulle stängas.” Det är intressant att se att när man byter ut Mumintrollet mot en kollektiv huvudperson märker man hur vissa karaktärer bromsar hans utveckling medan andra för den framåt. Figurerna ingår alla i ett komplext system av hindrande och främjande krafter. Man kan också notera att vissa karaktärer blir mer mänskliga under svitens gång, medan den bromsande karaktären Sniff lämnas kvar i barndomen.

Från att ha varit ett litet barn i de första böckerna lär sig Mumin att klara sig på egen hand. Efter att ha undersökt böckerna under lupp kan jag idag mer ingående svara min son på frågan om varför Mumintrollet saknas i svitens sista bok – även om han (nybliven ”nästantonåring” som han är) kanske inte godtar mitt svar.

Mer lästips

Tuva Korsström: Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013

Merete Mazzarella: Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen. Frihet och beroende i finlandssvensk kvinnolitteratur (1985) och Det trånga rummet. En finlandssvensk romantradition (1989)

Georg C Schoolfield: A History of Finland’s Literature (1998)

Thomas Warburton: Åttio år finlandssvensk litteratur (1984)

Annat av eventuellt intresse