Nr 4/2009 Trubadurer

PER-ERIK BROLINSON och HOLGER LARSEN Från Sven Scholander till Lars Winnerbäck
MARIANNE SANDELS Medeltida kvinnliga trubadurer fascinerar fortfarande
STEN MAGNUS PETRI Skulle Jag sörja då wore Jag tokot
INGER MARIE OPPERUD Bellman, Fredmans epistlar och musiken
CATHARINA SÖDERBERGH Arvet från Bellman lade grunden till 1800-talets visor och 1900-talets trubadurer
CATHARINA SÖDERBERGH Birger Sjöberg, självkritisk nydanare
När Evert Taube mötte Birger Sjöberg 1923
LARS LÖNNROTH Evert Taubes upplevelseresa till Trubadurien
KALLE LIND Cornelis Vreeswijk – trubadur och renässansmänniska
OLOF HOLM Det finns en svensk kanon
JOHANNA BROMAN ÅKESSON Povel Ramel – lekens mästare
ROSANNA RUNDLÖF Martin Bagge: Poesi och lyrik är viktiga ingredienser i mitt dagliga liv
CATHARINA SÖDERBERGH Maria Lindström: Jag vill ge röst och ord åt människorna
Litterär salong:
BIRGITTA HOLM Rut Berggren fångade vardagens flyktiga ögonblick
Alfhild Agrell – djärv, klarsynt och självständig då, bortglömd nu
LARS O. LUNDGREN Hjalmar Söderberg lockar och utmanar
SARA GEORGE Två författarhem ur ett genusperspektiv
FOLKE K LARSSON Den motvillige Charles Darwin 200 år och fortfarande aktuell

Medeltida kvinnliga trubadurer fascinerar fortfarande

Medeltida kvinnliga trubadurer fascinerar fortfarande

MARIANNE SANDELS

INOM DEN MEDELTIDA TRUBADURLYRIKEN finns en rad värderingar och ideal klart uttryckta som ännu är gångbara eller åtminstone lätta att känna igen: ödmjuk tillbedjan av kvinnan, obesvarad längtan, chevalereskt beteende, överdådigt sällskapsliv med dikt och musik, frikostighet, slagfärdighet och improvisationskonst. Men redan från början ingick mycket annat i livsmönstret: debattlust, ironi, satir och skämt. I den tidigaste lyriken som kan dokumenteras, alltså under 1100-talet, författade trubadurerna gärna sånger som drev med den stora kärleken som begrepp. Ofta är det svårt i olika sammanhang att avgöra vad som verkligen är på allvar. ⬇ Läs artikeln "Medeltida kvinnliga trubadurer fascinerar fortfarande" av Marianne Sandels, filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet och författare till bl.a.Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla… Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken, 1100-1350 (2005)
Läs artikeln "Medeltida kvinnliga trubadurer fascinerar fortfarande"

 

Varför finns det numera ett mycket stort intresse för 1100- och 1200-talens trubadurkultur i Europa? Varför har så många fascinerats av den provensalska, eller som man numera säger, occitanska lyriken? – Man kan som Ezra Pound frankt deklarera att »Varje studie av europeisk lyrik som inte börjar med den provensalska är osund.«


Ett annat svar vore att denna trubadurlyrik och alla de prosatexter som hör nära samman med den på ett synnerligen suggestivt sätt manar fram en värld vi känner igen – vår egen. Västerlandet har formats av occitanska traditioner, som sakta har filtrerats genom italienska, katalanska, franska, spanska, ja merparten av alla europeiska kulturer, vilka tog starkt intryck av den. Inom denna lyrik finns en rad värderingar och ideal klart uttryckta som ännu är gångbara eller åtminstone lätta att känna igen: ödmjuk tillbedjan av kvinnan, obesvarad längtan, chevalereskt beteende, överdådigt sällskapsliv med dikt och musik, frikostighet, slagfärdighet och improvisationskonst.

Men redan från början ingick mycket annat i livsmönstret: debattlust, ironi, satir och skämt. I den tidigaste lyriken som kan dokumenteras, alltså under 1100-talet, författade trubadurerna gärna sånger som drev med den stora kärleken som begrepp. Ofta är det svårt i olika sammanhang att avgöra vad som verkligen är på allvar. Saker och ting kunde förstås på olika nivåer, det rådde en hög grad av ambivalens, man eftersträvade mångtydighet. Sannerligen var det en sofistikerad musikalisk och verbal kultur, men för den skull inte skriftlig, tvärtom. Praktiskt taget alla skriftliga källor ligger tyvärr ett par eller flera decennier senare i tiden än själva dikterna. Den muntliga traditionen och den auditiva förmågan var starka komponenter i denna kultur.

Ytterligare ett starkt skäl för att i modern tid nu inrikta sig på denna occitanska trubadurlyrik är att ett visst antal kvinnor finns dokumenterade. De är inte många, det rör sig om ett tjugotal av de totalt 450 trubadurer som har gått till eftervärlden under eget namn, eller tillnamn, med några eller åtminstone någon enstaka komposition. Den tidsrymd vi rör oss inom är snävt räknat ca 1180–1230 för kvinnorna, medan man för männen kan lägga till åtskilliga decennier såväl före som efter denna period.

Inte i någon annan av de jämförbara språkgrupperna finns kvinnliga diktare lika säkert dokumenterade. I detta sammanhang avser jag de tre övriga romanska språken franska, italienska och galicisk-portugisiska, som alla hade en lyrik under 1100- och 1200-talen som är jämförbar med den occitanska. Under de senaste decennierna har emellertid en rad forskare framlagt studier av vissa förut kända franskspråkiga dikter och kunnat påvisa att de sannolikt har författats av kvinnor. I så fall kan man tala om kvinnliga trouvères. Just ordet trobairitz (samma i singularis och pluralis) har reserverats för att beteckna de kvinnor som skrev på occitanska.

Det är således inte att förvåna sig över att eftervärlden nu ägnar så stort intresse åt dessa kvinnor och deras lyrik, ett drygt fyrtiotal kompositioner. Förutom ett litteraturvetenskapligt eller filologiskt perspektiv kan man utgå från ett kvinnohistoriskt eller sociologiskt. Just när det gäller musikvetenskapliga studier finns det ytterst lite material att utgå från, eftersom endast en enda text har bevarats med sin egen musik, nämligen den berömda A chantar m’er de so q’ieu no volria av grevinnan av Dia. Hon står något i en särklass bland alla trobairitz, genom sin lyriska begåvning och den personliga framtoningen – sådan förefaller den i alla fall att vara.

Min personliga uppfattning är att den mänskliga röstens skönhet värderades mycket högt, att det knappt fanns gränser mellan tal, deklamation och sång, att orden skulle artikuleras klart så att budskapet nådde fram till publiken. Musiken skulle ansluta sig till musiken, aldrig dominera över den. Även sådana framstående interpreter av medeltida trubadurlyrik som Paul Hillier och Andrew Lawrence-King har kommit fram till detta synsätt. Under den långa ”trubadurfestivalen” på olika orter i Västsverige i september 2009 framlade de åskådligt sina synpunkter vid ett seminarium organiserat av Göteborgs universitet på Jonsereds Herrgård.

Kärleksdikter som flaggskepp
Kärleksdiktningen åtnjöt högst prestige, hade i allmänhet en virtuos metrisk form och rimflätning samt skulle ha en nyskriven musik till sin text. När det gällde satirer, olika slags debatter och växelsånger förekom däremot ofta att redan komponerad musik ”lånades”.

Som ett exempel på den ”klassiska” kärleksdiktning som är flaggskeppet inom den occitanska trubadurdiktningen kan man välja en av de fyra kompositioner som grevinnan av Dia har efterlämnat. Sannolikt är hon den trobairitz som man genomsnittligt oftast återfinner i olika antologier nu i modern tid.

A chantar m’er de so q’ieu no volria
Jag måste sjunga om det jag inte ville,
så förbittrad är jag på den jag har kär.
Jag älskar honom över allt annat,
men höviska lagar förmår nu ingenting,
ej heller min skönhet och mitt kloka sinne.
För jag är sviken och bedragen
som jag skulle blivit, om jag vore ful.
---
Min börd, min skönhet, mina goda egenskaper
och mitt öppna hjärta får nu vara mig till hjälp.
Och jag skickar er nu därför, dit där ni bor,
denna sång som är mitt budskap.
Och jag vill veta, min gode och vackre vän,
varför ni är så stolt och hård emot mig,
är det högmod eller ovilja, jag vet ej vad.
Men särskilt vill jag, budbärare, att du säger
att många skadas av för mycket stolthet.

Observera att dikten inleds med ordet chantar (på franska modern franska chanter), ett slags kodord med ett brett spektrum av betydelser: att sjunga, komponera i ord och musik, deklamera, tala om kärlek, fatta ordet och tala i första person inför en publik. Genom dikten ger denna trubadur uttryck för många olika känslor, glider emellan dem och slutar i ett snarast skälmskt tonläge när hon i tornadan, den sista avslutande strofen, vänder sig till budbäraren. Hon har stolthet och självkänsla - redan i öppningsstrofen säger hon ju uttryckligen att hon skall sjunga, alltså chantar.

Tillhör högsta samhällskiktet  
Grevinnan av Dia var född ungefär vid mitten av 1100-talet och gift med en högadlig man liksom alla de kvinnliga trubadurer som har efterlämnat något verk. Tyvärr finns det ytterst lite biografiskt material om henne. Detta är ett öde som hon delar med flera andra trobairitz.

Hur uppfattades hennes framträdande, hur såg man över huvud taget på en kvinna som framträdde som trubadur? För det första måste man komma ihåg att alla de kvinnliga trubadurer som har gått till eftervärlden hörde till de absolut högsta samhällsklasserna. De diktade och sjöng och framträdde inom sin egen krets, alltså släkt och vänner och hov, ofta ett mindre furstehov. Det fanns ett mycket stort antal kulturella centra i den occitanskspråkiga världen, med täta kontakter sinsemellan. Ingen huvudstad eller nationalstat var dominerande. Occitanska var det ledande språket för lyrik inte bara i södra delen av nuvarande Frankrike utan även i norra Italien och stora delar av den iberiska halvön, framför allt i nordöst.

För dessa kvinnor inom det högsta samhällsskiktet var det aldrig fråga om att framträda med text och musik för att tjäna pengar. Här finns det alltså en avgörande skillnad mellan manliga och kvinnliga trubadurer. Männen kunde vara mäktiga kungar, furstar eller aristokrater som ville ägna sig åt trubadurkonsten för sitt nöjes skull och samtidigt få prestige och anseende. Emellertid fanns det också många män som var fattiga jonglörer, alltså sådana ”yrkesmän” som uppträdde mot betalning och fick sin försörjning på så sätt. En enkel man av folket kunde någon gång göra karriär tack vare sin talang och även få högre anseende.

Själva ordet ”trubadur” kom alltså ofta att innebära en slags kvalitetsbeteckning, ett erkännande på flera plan. Dess etymologiska ursprung diskuteras ofta, men är av mindre intresse. Ordet ”jonglör” var negativt laddad, hur begåvad än personen var som konstnär inom trubadurlyriken. Själva benämningen ”jonglör” kunde så att säga häfta fast vid personen. Orden hade inga entydiga definitioner i det dåtida språket, sammanhanget får ibland avgöra hur man skall tolka en viss fras eller ett visst ord.

Många kvinnliga jonglörer
Men det fanns också ett mycket stort antal ”yrkeskvinnor” som diktade, sjöng, dansade och uppträdde för pengar – alltså kvinnliga jonglörer – men de stod socialt sett på en mycket lägre nivå än männen och betraktades ungefär som prostituerade. Att tjäna pengar på sin kropp eller sin röst var enligt kyrkans och samhällets syn förkastligt och detta synsätt drabbade kvinnorna hårt. Det finns inget exempel på en kvinnlig jonglör som har efterlämnat verk eller gjort karriär och blivit upphöjd av sin samtid till att kallas trubadur.

I de kretsar som var själva livsmiljön för grevinnan av Dia och andra kvinnliga trubadurer fanns det en stor öppenhet i fråga om konstnärligt skapande. Flickorna inom aristokratin uppfostrades konsekvent till att kunna aktivt deltaga i det avancerade sällskapsliv som i sin tur var intimt sammanflätat med maktpolitiken. Det dåtida feodalsamhället med lojaliteter och konflikter av mångahanda slag krävde talang och lyhördhet förutom goda färdigheter inom krigskonsten. Som ett bevis på kvinnornas aktiva deltagande i trubadurkulturen finns ett förhållandevis högt antal växelsånger bevarade mellan manliga och kvinnliga trubadurer. Flera av dessa är virtuosa, skämtsamma, underhållande. Inte sällan går kvinnorna segrande ur debatten. Ytterst få texter tyder på någon slags marginalisering av de kvinnliga trubadurerna.

Sjöng om kärlek till männen
Låt oss se vad en annan kvinnlig trubadur, Castelloza, klart hävdar om att framträda på samma sätt som en manlig trubadur och ”sjunga” om kärlek:

Mout avetz faich lonc estatge
En lång tid har ni låtit gå, min vän,
sedan ni lämnade mig.
Jag finner det tungt och svårt
för ni lovade mig och svor,
att ni i alla era dagar ej skulle ha
någon annan än mig.
Och om ni ägnar er åt en annan
har ni dödat och bedragit mig,
för jag ställde mitt hopp till er,
att ni skulle älska mig utan tvivel.
---
Må jag gå under, om jag var obeständig
och vacklande i mitt hjärta gentemot er.
Inte heller har jag någonsin längtat
efter någon annan välboren man.
Snarare är jag tankfull och bedrövad,
för ni minns inte alls min kärlek.
Om ni inte ger mig någon glädje
skall ni snart finna mig utan liv,
för en kvinna dör nästan av sin sjukdom
om den inte botas helt.
All sorg och allt elände
jag går igenom för er skull,
den tackar min släkt er för
och i synnerhet min make.
Om ni någonsin svek mig
förlåter jag er i god tro nu
och ber att ni kommer till mig,
sedan ni har lyssnat
till min sång som lovar
att ni blir mottagen vänligt.

Visserligen vänder hon sig här till sin ”vän”, det sedvanliga uttrycket för den man en kvinna tillber, men hon talar framför allt om sig själv, om sin rätt att vara trubadur, att tala inför andra om kärlek. Lite utmanande eller koketterande säger hon, att hon kommer att ge ett dåligt exempel, eftersom det ju är mannen som brukar vända sig till kvinnan och tala om kärlek. Hon försvarar helt enkelt sin rätt att spegelvända det normala förhållandet.

Det vedertagna mönstret var att en manlig trubadur besjunger en gift kvinna och därigenom skänker henne och sig själv glans och ära. Samtidigt hedras kvinnans make, hela hans familj och hov. En riktigt uppburen furste skulle gärna vara trubadur själv och dessutom ha begåvade trubadurer och jonglörer omkring sig, vilka alltså skulle hylla hans maka – men observera noga: i hans närvaro. De skulle vända sig till henne, inte bara i vänskapliga utan rentav kärleksfulla och innerliga termer. Castelloza vrider djärvt till detta resonemang och menar att hennes släkt och make får ära av hennes diktning om kärlek till en annan man.

Tog politisk ställning
Under 1200-talet fanns det även kvinnliga trubadurer som tog aktiv politisk ställning. En trobairitz, Gormonda de Montpeslier, stod i slutet av 1220-talet under albigenserkorstågets tid klart och tydligt helt på påvekyrkans och fransmännens sida.

Hennes enda komposition är en hätsk och aggressiv anklagelse mot kättarna. Utan något som helst förebehåll försvarar hon alltså påvemakten och angriparna. I tjugo skickligt komponerade strofer bemöter hon en komposition av en manlig trubadur – Guillem Figueira – som något tidigare hade skrivit en lång dikt till försvar för kättarna och de angripna, alltså en anklagelse riktad mot påvemakten i Rom och fransmännen.

Det ligger en oerhörd kraft och indignation i dessa båda långdikter. Gormondas text är skriven före april 1229 då Raimon VII av Toulouse besegrades av de franska krigsherrarna. – Som ett exempel ur Gormondas långa text har jag här valt den fjortonde strofen, men Rom åkallas konsekvent av henne genom hela dikten och framstår som ett slags emblem för påvemakten:

Rom, jag hoppas att ert herravälde
och Frankrike som går den rätta vägen
nu kan slå ned på kätteri och högmod,
de falska förslagna kättarna
som inte fruktar lasten
utan tror på hemliga läror,
så uppfyllda är de av ondska.
 
Just denna strof är så kärv och kraftfull på sitt originalspråk att den passar utmärkt att ta med som ett smakprov på medeltida occitanska, ett eget språk – inte en dialekt alltså. Även i dag talas det occitanska, fastän det inte är nationalspråk. Att rubricera det som ”en sydfransk dialekt” är helt felaktigt. – Här följer nu Gormondas kraftfulla ord på medeltida occitanska:

Roma, yeu esper que vostra senhoria
e Fransa per ver, cuy non platz mala via,
fassa dechazer l’erguelh e l’eretgia,
fals heretges quetz,
que non temon vetz
ni crezo.ls secretz, tan so ples de feunia
e de mals pessetz.
 
I detta sammanhang när trobairitz och kvinnan över huvud taget är i fokus, är det intressant att ta upp en annan, en resonerande trubadurdikt. Men den talande kvinnans känslor är ganska starka, för hon är med rätta upprörd. Hon vänder sig mot det allmänna kvinnoföraktet:

No puesc mudar no digua mon vejaire
Jag kan inte låta bli att säga min mening
om det som plågar mitt hjärta.
Och det blir svårt för mig att berätta
eftersom de där trubadurerna
från förr i tiden har stor skuld,
de har ju lett världen vilse
och öppet talat illa om kvinnan.
Och alla de som hör på sådant tror det
och går med på att det stämmer
och så har världen vilseletts.
Och alla som var bra trubadurer
låtsas vara trofasta i sina känslor,
men den man som förtalar kärleken
är ingen sann älskare, det vet jag.
Tvärtom säger jag att den är en bedragare
- uppför sig likt en förrädare -
som öppet talar illa om något
som han önskar allra mest,
för ingen man, om han än ägde Frankrike,
kan vara lycklig utan kvinna.
Och ingen man av börd kan gå med på
att det sägs dumheter om kvinnan,
utan de som är obeständiga och falska
får gå undan och hålla sådant för sig själva.
Herr Marcabru talar illa om kvinnan
på samma vis som predikanterna
inne i kyrkan eller kapellet
talar illa om de icke troende.
Och jag säger er, ingen har heder
av att förtala den kropp som föder barn.
Ingen skall nu förvånas
över vad jag säger och vill visa,
för var man bör stå upp för sin bror
och var kvinna för sin syster.
Det var ju Adam som var vår förste far
och Gud är allas vårt ursprung.
Så om jag därför vill försvara kvinnan,
förebrå mig inte, för en kvinna
bör ära och hedra en annan,
och därför har jag sagt vad jag tycker!

Det var en svensk, Hilding Kjellman vid Uppsala universitet, som år 1922 publicerade den första samlade utgåvan av den manlige trubaduren Raimon Jordans verk. Och där var dikten här ovan inkluderad. Kjellman diskuterar inte ens om en kvinna kunde ha varit författare till den. För detta får han kritik av andra forskare. När Stefano Asperti 1990 publicerade en gedigen utgåva av Raimon Jordans verk, medtog han inte den här dikten utan påpekar, att både stilistiska och andra faktorer visar klart, att dikten inte bör tillskrivas denne Raimon Jordan. Det fanns flera kvinnliga trubadurer som rörde sig i samma kretsar som Raimon och därför hade denna dikt, sannolikt skriven av en trobairitz, medtagits i utgåvan av hans verk.

På senare tid har emellertid teorier framlagts, speciellt av Angelica Rieger, angående vilken trobairitz det skulle kunna vara. Hon anför den utförliga dokumentation som finns om alla förbindelser som denne Raimon Jordan, vicomte av Saint-Antonin, hade med trubaduren Maria de Ventadorn och hennes syster Helis de Montfort. De var två av de tre berömda systrarna från Turenne som ”strålade i jordisk skönhet”. Faktiskt finns det en prosatext, en vida, om Raimon Jordan, där det uttryckligen står att Helis de Montfort genom sina vackra böner och ”för sin kärleks skull” fick honom att övervinna den djupa bedrövelse han länge levt i.

Den här typen av avancerat pusslande med olika uppgifter i olika handskrifter ger ständigt nya teorier och nya resultat. Sällan är det nya, okända handskrifter som dyker upp utan man använder sig av alla välkända källor på ett nytt sätt.  Just när det gäller trobairitz är det påfallande hur aktiva många forskare är. Angelica Rieger publicerade 1991 sin monumentala corpus-utgåva av samtliga trobairitz inklusive alla kända prosatexter skrivna under medeltiden om dem. Givetvis ingår översättningar till tyska, noter och bibliografiska uppgifter.

För alla andra som mer lättsamt vill närma sig trubadurkulturen finns det otaliga inspelningar av olika interpretationer samt en mångfald av antologier på olika språk. Snart förstår man att denna mångfacetterade kultur knappast låter sig definieras i enkla formuleringar. Så många livsyttringar, så många motsägelser speglas i denna värld. Tack vare vissa fragment – de bevarade handskrifterna – kan vi skönja denna förlorade värld som format oss i Västerlandet.

Arvet från Bellman lade grunden till 1800-talets visor och 1900-talets trubadurer

Arvet från Bellman lade grunden till 1800-talets visor och 1900-talets trubadurer

CATHARINA SÖDERBERGH

TROTS SITT POPULÄRA TILLTAL och sin omedelbarhet representerar Bellmanrepertoaren ett aristokratiskt, borgerligt drag i viskonsten. Dess musikaliska värld var ofta den aristokratiska och borgerliga salongen. 1800-talets uppteckningar av den äldre folkliga visrepertoaren kom att påverka skalder som Gustaf Fröding och Erik Axel Karlfeldt, vilka i sin tur kom att fungera som förebilder och inspiratörer inom den litterära 1900-talsvisan. Sångsamlingar, visböcker, folk- och väckelserörelser, bondkomiker och varieté skapade en stilmässigt mycket bred repertoar med stor spridning till olika sociala skikt, allt ifrån högborgerlighet till arbetare, men en påfallande stor del kan beskrivas som en gemensam sångskatt som överskred sociala gränser. ⬇ Läs artikeln "Arvet från Bellman lade grunden till 1800-talets visor och 1900-talets trubadurer" av Catharina Söderbergh.
Läs artikeln "Arvet från Bellman"

 

Det är svårt att föreställa sig framväxten av 1900-talets svenska populära visa utan arvet från Carl Michael Bellman, påpekar Per-Erik Brolinson och Holger Larsén i Visor till nöjets estrader. Trots sitt populära tilltal och sin omedelbarhet representerar Bellmanrepertoaren ett aristokratiskt, borgerligt drag i viskonsten. Dess musikaliska värld  var ofta den aristokratiska och borgerliga salongen.


Förknippad med den borgerliga salongen är också Gunnar Wennerbergs (1817-1901) duettsamling Gluntarne (1848-50), med rötter i den traditionella sällskapsvisan och med påtaglig inspiration från Bellman. Gluntarne är miljöbilder från 1800-talets studentliv i Uppsala. Ett mera småborgerligt och idylliserande ideal, ibland med milt satiriska inslag, finner man i Elias Sehlstedts (1808-74) visdiktning. Ett exempel på hans blandning av humor och vardagsromantik med lätt sentimental prägel är visan Litet bo (1843), som till stor del blev känd genom att Alice Tegnér tog med den i Sjung med oss mamma (1893). Sehlstedts dikter i olika tonsättningar är kärnan i en repertoar av kuplettvisor som växte fram under 1800-talets senare hälft. Här blandas drag från den äldre sällskapsvisan med en doft av de satiriska, vitsiga och pikanta sångnummer som förekom i tidens operetter och kabaréer.

Folkliga visor
Under 1800-talet började man uppteckna och publicera den äldre folkliga visrepertoaren – en yttring av tidens allmänt folkloristiska intresse. Bland de viktigare utgivarna och upptecknarna kan nämnes Erik Gustaf Geijer-Arvid August Afzelius, Leonard Fredrik Rääf, Levin Christian Wiede och Richard Dybeck.

En kring sekelskiftet intressant samling av 1800-talsvisor är August Bondesons visbok (1903). Underrubriken är ”Folkets visor sådana de lefva och sjungas ännu i vår tid”. Bondeson var den förste att publicera visor repertoarvis. De visor som en och samma traditionsbärare har meddelat står alltså i en följd, något som ger oss möjlighet att tränga in i den verkligt levande repertoaren under 1800-talet. Det var också den här visrepertoaren som hade rejält bred spridning och vars popularitet man följaktligen kan avläsa. Här finns de mest folkkära visorna som Hjalmar och Hulda, Fingal, I låga ryttartorpet m.fl.

Tonfall och motiv med anknytning till den folkliga visan och folkdikten togs även upp av skalder som Gustaf Fröding (1860-1911) och Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Många av deras dikter har blivit föremål för vismässiga tonsättningar, men kanske än viktigare är deras roll som förebilder och inspiratörer inom den litterära 1900-talsvisan. Frödings mycket melodiösa dikter kom redan från debutsamlingen Guitarr och dragharmonika (1891) tidigt att tas upp av tonsättare och scenartister. Även Karlfeldts poesi nådde bred förankring genom sin sångbarhet, kanske särskilt Fridolins visor (1898). Den folkliga prägeln i flera av deras dikter bottnar sannolikt i deras regionala förankring i Värmland respektive Dalarna.

Bondkomik och varieté
Bondkomiken som estradfenomen  kan man föra tillbaka åtminstone till 1840-talet och det slitstarka sångspelet Värmlänningarna. Där förekommer bl.a. figuren Löparnisse, en herre som vi nog kan utnämna till den svenska litteraturens förste bondkomiker. Fredrik August Dahlgren (1818-95), som skrev Värmlänningarna, hade en stor produktion av dialektvisor. En och annan av dessa har också levt kvar, såsom Å jänta å ja.

Med Berns kom varietén till Stockholm
Berns salonger i Stockholm började odla varieté redan på 1870-talet. Med ”varieté” avsåg man då en minst sagt blandad underhållning som bjöds i lokaler med utskänkningstillstånd. Stora namn bland estradörerna på visans och kuplettens område var Sigge Wulff (1869-92), Emil Norlander (1865-1935), Axel Engdahl (1863-1922) och senare Ernst Rolf (1891-1932). Det var förresten den förstnämnde Wulff som lanserade en av de mest folkkära och slitstarka paradnumren, Vill ni se Kalle P. En kvinnlig representant för estradörerna var Helfrid Lambert (1869-1954), känd för lanseringen av Kväsarvalsen och sin tonsättning av Frödings Det var dans bort i vägen.

En viktig del av det sena 1800-talets nöjesliv i Europa var varietéer och kabaréer av olika slag. Ordet varieté användes om underhållning i blandad form där blandningen kunde vara ganska så brokig, allt ifrån akrobater, jonglörer och trollkarlar till sångerskor och virtuosa musiker.

Viktiga ”arenor” blev Svarta Katten på Blanches restaurang och Cabaret Läderlappen på restaurang Gillet, där Evert Taube kom att göra sin debut i Stockholm.  Den främste banerföraren för kabarén i Sverige var Ernst Rolf genom sin Cabaré Fenix 1917-18.

Bred repertoar vid 1900-talets början
Kring sekelskiftet 1900 fanns således en stilmässigt mycket bred repertoar med stor spridning via sångsamlingar, visböcker, folk- och väckelserörelser, bondkomiker och varieté, påpekar Per-Erik Brolinson och Holger Larsén i sin bok. Delvis riktades denna repertoar till olika sociala skikt, allt ifrån högborgerlighet till arbetare, men en påfallande stor del kan beskrivas som en gemensam sångskatt som överskred sociala gränser.

Birger Sjöberg, självkritisk nydanare

Birger Sjöberg, självkritisk nydanare

CATHARINA SÖDERBERGH

BIRGER SJÖBERGS FÖRFATTARBANA liknar ingen annan svensk diktares. Först vid 37 års ålder gjorde han debut med vissamlingen Fridas bok (1922), som blev en överväldigande succé. Den följdes av ”glädjesprånget efter Frida”, romanen Kvartetten som sprängdes (1924), även det en kritiker- och läsarframgång. Men fyra år efter debuten kom det stora nederlaget med diktsamlingen Kriser och kransar (1926), den gången så radikal och ny i sitt omtumlande modernistiska bildspråk att ytterst få förmådde förstå och uppskatta den. . ⬇ Läs artikeln "Birger Sjöberg, självkritisk nydanare" av Catharina Söderbergh.
Läs artikeln "Birger Sjöberg - självkritisk nydanare"

 

Birger Sjöbergs författarbana liknar ingen annan svensk diktares. Först vid 37 års ålder gjorde han debut med vissamlingen Fridas bok (1922), som blev en överväldigande succé. Den följdes av ”glädjesprånget efter Frida”, romanen Kvartetten som sprängdes (1924), även det en kritiker- och läsarframgång. Men fyra år efter debuten kom det stora nederlaget med diktsamlingen Kriser och kransar (1926), den gången så radikal och ny i sitt omtumlande modernistiska bildspråk att ytterst få förmådde förstå och uppskatta den.


Birger Sjöberg gick in i tystnadens och ensamhetens år tills han - efter att ha gett upp hoppet om sin framtid och svårt sjuk i lunginflammation - avled på Växjö Stadshotell på Valborgsmässoafton 1929.

Födelsestaden - en idyll
När Birger Sjöberg föddes den 6 december 1885 var Vänersborg en sovande idyll. Trots att Vänersborg var både residensstad och regionalt handelscentrum präglades vardagen av småstadens isolering och slutenhet. Kulturlivet var snävt begränsat av borgerlig konservatism och det sociala umgänget strängt reglerat i ett hierarkiskt system med fasta normer och värderingar.  Här upplevde Birger Sjöberg en ombonad och varm barndom, men också ungdomsårens ohjälpliga misslyckanden. Föräldrarna gjorde konkurs. De fyra åren på läroverket slutade med ett betygsfiasko. Den opraktiske fick försörja sig i det praktiska yrkeslivet, bland annat som fumligt järnhandelsbiträde. Och slutligen fick den förälskade unge mannen ett förkrossande och livsavgörande avslag när han ”den regniga onsdagen” sommaren 1907 friade till den vackra Karin Lustine.

Det enda han egentligen dög till - har hans äldre bror Gösta sagt - var att skriva.

Birger Sjöberg var tidigt ute som poet. Redan som femtonåring producerade han satirer i den handskrivna ”tidningen” Frän. Viktigare var emellertid att han i skämttidningen Karbasen under åren 1902-07 publicerade ett trettiotal dikter, satirer och folklivsskildringar.

Där trycktes till exempel Den första gång… och Jag längtar till Italien. Även Stockholms dagblad tog in några, bland annat Båtfärd med Frida och Frida sörjer sommaren. Vägen tycktes utstakad. I stället tystnade han som diktare. Han hade fått annat att göra. Som tidningsman, först på Stockholms Dagblad och från hösten 1907 på Helsingborgs-Posten, ägnade han sig de närmaste åren helt åt kåserier och dagsjournalistik samt med tiden även redaktionssekreterarens administrativa arbete.

Under en tid verkade det som om han glömt sina litterära ambitioner. Men när han 1918 flyttat till det rofyllda villasamhället Ramlösa söder om Helsingborg återkom han till den dramatisk-lyriska diktningen som växte till Fridas visor, tonsatta av honom själv. Nu skapade han Lilla Paris, den milt ironiska spegelbilden av barndomens Vänersborg, ramen kring Frida och hennes ledsagare.

Fridas visor tände publiken
När Fridas bok kom ut slog visorna genast an på publiken, som log åt den varma humorn och den målande småstadsskildringen. Man fascinerades av den lätta svävningen mellan parodi och skir poesi samt av melodins känsliga anpassning till ordens innehåll och versens rytm.

Den okände tidningsmannen blev med ens berömd. Succén växte när han under 1923 gav sig ut på två landsomfattande visturnéer. Hans röst var inte stor och märkvärdig, men han ägde en scenisk gestaltningsförmåga som med små medel trollade fram gestalterna och underströk textens innehåll. Och hans språk hade en poetisk utstrålning som aldrig upphörde att fascinera.

Trots - eller på grund av - de enorma framgångarna som estradartist tröttnade han på sin roll som vissångare. Fler Fridavisor blev det inte heller. Fridas andra och tredje bok sammanställdes och utgavs först efter hans död.

Men till de bitterljuva barndomsminnena och till krigsårens hektiska spekulationsfeber i det småborgerliga Helsingborg återkom han i den komiska, men dubbelbottnade romanen Kvartetten som sprängdes. Här visade han sig på nytt som en genial underhållare, denna gång som prosaberättare. Boken blev en försäljningssuccé.

Birger Sjöbergs självkritik växte emellertid i takt med framgångarna. Trots att han skrev några av sina bästa dikter efter Kriser och kransar lyckades han aldrig samla sig till ett helt och genomarbetat verk.

Maria Lindström: Jag vill ge röst och ord åt människorna

Maria Lindström - Jag vill ge röst och ord åt människorna

CATHARINA SÖDERBERGH

"FINNS DET INGA moderna kvinnliga trubadurer eller var det bara på medeltiden och i Provence? frågar jag mig efter hört alla dessa skönsjungande män. Jodå! Lisa Ekdahl och Cajsa Stina Åkerström har nämnts. Och det finns flera. En av dem är Maria Lindström. ⬇ Läs artikeln "Maria Lindström - Jag vill ge röst och ord åt människorna" av Catharina Söderbergh.
Läs artikeln "Maria Lindström - Jag vill ge röst och ord åt människorna"

 

Finns det då inga moderna kvinnliga trubadurer eller var det bara på medeltiden och i Provence?  frågar jag mig efter hört alla dessa skönsjungande män. Jodå!  Lisa Ekdahl och Cajsa Stina Åkerström har nämnts. Och det finns flera. En av dem är Maria Lindström. Hon sjunger både egna kompositioner och andras. Hon är uppvuxen i Stockholms innerstad men det finns en bitskhet och sälta i hennes röst som för tanken till kargare trakter.


- Jag gick i Adolf Fredriks musikklasser  i Stockholm och som fet trettonåring sjöng jag Ferlins visor och på den vägen är det, berättar Maria, som idag är en liten späd varelse men med en stark stämma.

Som 19-åring åkte hon till Lund för att studera musikvetenskap vid universitetet. Av studierna blev det inte så mycket utan hon fortsatte och gick sedan nästan  igenom Musikhögskolan i Malmö. Desto mer aktiv var hon i teatergruppen Garderobteatern istället och satte upp ett 20-tal shower.

Dessemellan har Maria försörjt sig som gitarrlärare, varit skådespelare och andra sopran! Men att vara trubadur och vissångare är idag det som ligger henne varmast om hjärtat:

- Min lust till sång och spel har inte avtagit med åren, tvärtom! Jag är fortfarande besatt av att hitta svängpunkterna mellan lyrik och musik inom ”låtens” ganska strikta form på 2-7 minuter. Jag vill arbeta för skärpt lyssning, genreblandning och allmän uppryckning ur apati och fördomar. Pisk, disciplin samt en och annan slängkyss! Marias karaktäristik av sig själv är rak fram precis som hon själv är i verkligheten.

Ger kvinnorna röst och ord
I slutet av 70-talet medverkade Maria flera gånger på skivor med kvinnoteman. Bara brudar hette en samlings-LP från Kvinnofestivalen i Stockholm. Min søsters stemme hette annan som kom samma år. Året därpå kom Sånger om Anne-Marie och andra häxor (tillsammans med Kjerstin Norén och Damorkestern) samt Där fruarna bor.

På frågan vad som skiljer kvinnliga vissångare från manliga svarar hon: - Kvinnor är humoriska, ironiska, egensinniga... medan männen ofta är mer konventionella.

Maria tycker inte att männen  lär sig hantverket lika grundligt som de kvinnliga vissångarna.
– Kvinnorna kräver mer av sig själva och de vill göra det på sitt eget sätt. Kvinnliga trubadurer finns det inte så många av, men det är en god återväxt.

Maria har skrivit en mängd egna visor och gett fyra skivor med eget material: Voyeuren (1989), Åtminstone (1994), Ur vägen (2002) och Nära allt (2007).

Inspiration från många håll
När jag frågar henne vilka som inspirerat henne, räknar hon upp en lång radda med kända sångare:  Beatles, The Hollies, Donovan, Joan Baez, Simon & Garfunkel, Bob Dylan, Cornelis Vreeswijk. Taube, Ferlin, Bellman, Hoola Bandoola, Lena Granhagen, Monica Zetterlund, Joni Mitchell, Gershwin, Ellington, Gullin, Miles Davis, Birger Sjöberg...

- Men Birger Sjöberg var min ”första gubbe”.  Han behövde mig, det gjorde inte Taube eller de andra. Jag sjungit in två CD-skivor med hans visor.

Marias Sjöbergs tolkningar har betytt mycket för att lyfta fram Fridas visor och idag är Maria vice ordförande i Birger Sjöbergssällskapet.

Men Maria har också flera andra diktare på sin repertoar: Bellman och Taube för att nämna några. Just nu håller hon på att tonsätta några av Strindbergs dikter. Ett spännande projekt, som hon under hösten gett ett första smakprov på Strindbergs intima teater i Stockholm.

Axplock ur Marias egna visor
Här är första raderna i några av Maria Lindströms egna visor för att visa bredden hos henne.

Sjöbris och Sjögull
Vid Strandvägskajen ligger Sjöbris och Sjögull
på vattnet, som glittrar
tvärs över gatan går jag, som vanligt
och fönstertittar.

Veka livet
Här är veka livet
Här är vår sköra tråd
Här är veka livet
Här kan du hålla mig hårt.

Jungfruns bön
Ännu ej flugen ut
Ännu i väntan på min tur
Med blicken vänd långt in, långt bort
I längtan från min bur
En dag skall stå, med ögon blå
Och rock av drömmar vävd
Just den som slutligen skall få
Min jungfrudom upphävd.

Miss Nöjd
Går nere i hamnen
Mitt skepp är inne, miss Nöjd
Öppnar mitt sinne
I stora famnen, miss Nöjd.

Massagetango
Kom låt mej smeka dej
Min fingertopp mot din kropp reta dej
Kom låt mej nypa dej
Låt nervpirrs vällust genomkrypa dej
Uppknyta dej.

En flicka kom till stan
En flicka kom till stan
Hon visste ingenting om oss
Hon visste inte var hon hamnat
Som ett yrt och vilset bloss
En flicka kom till stan.

Låt det vara
Låt det vara, som är
Låt det komma, som vill
Låt det hända, som sker
Låt bli, det som blir till.

Tiden spiller
Tiden spiller
Väntan flödar
Historien blundar när vi blöder
Mängden vätska är konstant.

(alla texterna är hämtade från CD:n Ur vägen som kom 2002)

Hjalmar Söderberg lockar och utmanar


Ungdomsfoto av Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderberg lockar och utmanar

LARS O. LUNDGREN

DEN OÖVERTRÄFFADE STILEN i Doktor Glas hör till det som gjort boken till en klassiker som aldrig upphör att fängsla. Där finns ironin och den skarpa polemiken mot samtidens avarter. Där finns ett stämningsmåleri som med sina mjuka valörer avtecknar sig mot det kritiska intellektet. Men där finns också något annat: tystnaderna, luckorna, allt det outsagda, som utövat en sådan lockelse att dikta vidare. Tre större skönlitterära vidarediktningar har det gemensamt att de alla direkt utgår från Söderbergs bok. ⬇ Läs artikeln "Hjalmar Söderberg lockar och utmanar" av Lars O. Lundgren, tidigare docent i litteraturhistoria vid Stockholms universitet och författare till bl.a. Doktor Glas-studien Liv, jag förstår dig inte (1987).
Läs artikeln "Hjalmar Söderberg lockar och utmanar"

 

Inte sällan har Hjalmar Söderbergs verk härmats och efterbildats, ibland rentav parodierats. Författaren har både lockat och utmanat. Det gäller inte minst den 1905 utgivna dagboksromanen Doktor Glas, som redan året efter sin publicering gav upphov till Poul Bjerres stridsskrift Diktens livsvärde, där författaren utförligt och kritiskt diktar vidare på huvudpersonen och hans öde. Den första större litteraturvetenskapliga undersökningen av arbetet kom så pass sent som 1987, Liv, jag förstår dig inte, författad av den som skriver dessa rader.


Jag vill här endast nämna tre större skönlitterära vidarediktningar, som har det gemensamt att de alla direkt utgår från Söderbergs bok. Den första av dessa utkom 2004 och är skriven av Bengt Ohlsson, en roman med titeln Gregorius. Liksom Poul Bjerre diktade vidare på doktor Glas diktar Ohlsson vidare på pastor Gregorius, varvid han resolut förändrar honom i förhållande till hans framtoning i Doktor Glas, där han är en närmast ”smal” figur. Till skillnad från Söderberg själv tycks Bengt Ohlsson veta hur denna gestalt egentligen är beskaffad.

Det senast sagda gäller i ännu högre nästa arbete från 2008, Birgitta Lindéns Jag, Helga Gregorius, en roman av ungefär samma omfattning, drygt 400 sidor, som Bengt Ohlssons. Även Lindén ogillar vad som framgår i Söderbergs bok och vill nu ställa dessa felaktigheter till rätta. Det innebär bland mycket annat att Helga Gregorius, efter makens död och inför sin egen blivande nedkomst, med Klas Recke som barnafader, tar sig före att åter närma sig denne Recke och inför hans nya äktenskap rentav knyta ett förbund med honom.

Sist i raden kommer så Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009). Med den har hon i själva verket åstadkommit två romaner, dels en egen och dels en där hon knyter ihop sin berättelse med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det är alltså en fördel om läsaren av hennes bok känner till den senare. Ekman tänkte tydligen att doktor Glas efter mordet på pastor Gregorius mycket väl kunde fortsätta att döda. Hon har för sin egen bok uppfunnit en ny och egendomlig läkare, Pontus Revinge, en kännare inte minst av kaliumcyanid och dess verkningar, en kännedom som han även använder för egen del och varvid han blir ett slags doktor Död. (Men det säger naturligtvis inte att doktor Glas själv skulle fortsätta att döda, som Kerstin Ekman framkastat.) Denna doktor Pontus Revinge framställs som djupt fascinerad av Söderbergs roman och huvudfiguren där, kollegan Tyko Gabriel Glas. Revinge är företagsam och får också träffa den kände författaren Hjalmar Söderberg; på denne gör Revinge ett ganska skrämmande intryck.

Brottets praktik är en stark och innehållsrik läsning. I den har författaren, som så ofta är fallet nu för tiden, inspirerats av en äldre roman. Hur djupt fängslad Ekman blivit av kollegans stil framgår av en intervju: ”Hjalmar Söderberg är en av våra stora språkkonstnärer, och han är det på ett oerhört subtilt och gåtfullt sätt. [---] Bara denna otroligt övertygande ton, som naturligtvis också lever väldigt mycket på det han väljer bort. Han är så sparsmakad …”

Naturligtvis hör den oöverträffade stilen i Doktor Glas till det som gjort boken till en klassiker som aldrig upphör att fängsla. Där finns ironin och den skarpa polemiken mot samtidens avarter. Där finns ett stämningsmåleri som med sina mjuka valörer avtecknar sig mot det kritiska intellektet. Men där finns också något annat: tystnaderna, luckorna, allt det outsagda, som utövat en sådan lockelse… att dikta vidare.

Annat av eventuellt intresse