Bild: Tecknat porträtt av Maria Sandel. Fleminggatan i början av 1900-talet. Bageri på Kungsholmen i maj 2020. Foto: Arab, Stockholms stadsmuseum och Charlotta Kåks Röshammar
Vi hade med varandra att göra 1995 då jag skrev min c-uppsats om dig i ämnet litteraturvetenskap. Det är ett kvarts sekel sen, tiden går. Jag tror att du skulle varit nöjd med att veta att självaste Ebba Witt-Brattström var opponent på seminariet. När en professor går in och opponerar på en vanlig students arbete, säger det något om ditt namns dragningskraft. Och i dag är det många fler som intresserar sig för ditt författarskap än då.
Att det är 150 år sen du föddes är en svindlande tanke. Så mycket som hänt! När du dog, 1927, var arbetarrörelsen stark och banade väg för ett reformistiskt Sverige, där arbetarna gick samman och stred för värdighet i form av bättre arbetsmiljö, lagstadgad semester och kortare arbetsvecka. Kvinnorna hade redan fått rösträtt, men den feministiska kampen kom att bli 1900-talets starkaste revolution. Jag är säker på att du hade älskat att gå i tågen för fri abort, våldtäktslagar och barnomsorg. Och du kanske hörde vrålet för ett par tre år sen, då världens kvinnor kollektivt slutade tiga. ”Me too!” vrålade de. Många, många berättade om sexuella övergrepp och trakasserier de varit med om, framför allt i yrkeslivet. Skådespelare och jurister vrålade ihop med restaurangpersonal och kvinnor i byggbranschen. De visade på det patriarkala system som lett till att kvinnor bar skammen efter männens härjningar på och i deras kroppar. Men nu var tiden kommen för att bryta tystnaden, och lägga skammen där den hör hemma; hos förövarna, de som du kallade ”jordens ogräs” i romanen Droppar i folkhavet.
Du blev 56 år, det är vad jag är i dag. När du dog var medellivslängden för kvinnor ungefär 63 år. I dag är den 84! Och allt fler blir över 100. Det finns en kvinna som heter Dagny Carlsson som fyllde 108 år den 8 maj! Kan du tänka dig?
Ja, du ler nog i din himmel över alla dessa bedrifter och framgångar, och egentligen vill jag inte förstöra stämningen. Men jag kan inte låta bli att berätta om vad som också händer. Du kanske inte tror mig och det respekterar jag – för hur kan ett samhälle vilja riva det som byggts upp med blod, svett och tårar?
Fackförbunden har blivit försäkringsbolag, med dyrast avgifter för dem som behöver facket mest. I dag är mer än 70 procent av alla tjänstemän med i facket, men inte ens 60 procent av arbetarna. Daglönarna är en växande kategori och består av papperslösa, sms-anställda, f-skattare och de som fakturerar utan firma, vilket innebär att ett finansbolag tar en del av kakan. Gig-ekonomi kallas det visst, och det låter ballare än vad det är.
När jag nu ska skriva om en borgerlig reform i det här brevet till dig så märker jag hur absurt det låter. I Sverige finns numera bidrag för folk som behöver hjälp med att städa, putsa silver eller renovera hus i Spanien. Även om planeten jorden står för enorma problem som kollapsade ekosystem, klimatförändringar och pandemi (du vet ju vad det är eftersom du upplevde spanska sjukans härjningar) – dem tänker jag inte gå in på här – så får man till och med bidrag för att riva ner funktionella kök och badrum fast vi måste tänka hållbart. Att ha ett trendigt hem har för stora grupper blivit lika nödvändigt som dagligt bröd. Nej, förresten, dagligt bröd gäller inte längre; det innehåller för mycket gluten och kolhydrater. Mjölk då? Nej, nej. Nu gäller mjölk av havre, mandlar, soja och sesamfrön – utan laktos. Ha ha, det går inte att förklara, men mat och hem har blivit både vetenskap och attribut, och många älskar att titta på när andra kokar och käkar och piffar och puffar (i dag finns apparater som kallas tv och data i vilka man kan kolla på filmer, det kan man göra i telefonen också, telefonen känner du ju till). Vad jag kan säga är att det här nya intresset inte har så mycket med Ellen Keys föredrag om enkla, rena hem att göra. Du och dina socialdemokratiska systrar lyssnade gärna när hon pratade om ”hemslavinnans” befrielse.
Kära, Maria, det här blir alldeles förvirrat för dig. Du som var nitton år när Socialdemokraterna bildades som politiskt parti i Sverige, gav namnet åt den socialdemokratiska tidskriften Morgonbris och var med i Tolfterna, grupper där kvinnor från olika samhällsklasser möttes och utbytte erfarenheter – hur ska du kunna förstå att socialdemokraterna i dag accepterar att skatteintäkter går till aktiebolag inom vård, skola och omsorg, och förmodligen vidare till obskyra finansbolag och skatteparadis, alltså nationer där man kan gömma pengar för att undvika skatt. Men det straffar sig: väljarsiffrorna dalar. Numera är det unkna högerpartier som vädrar morgonluft.
Jag inser att jag borde bifoga en ordlista, en del ord är säkert okända för dig. Numera finns det något som heter nyord och är nyskapade ord som berättar om samtiden. Här är ett par från 2019.
Antivaxxare – människor som vill ha rätt att avstå från vaccinering så att farsoter som mässlingen kan frodas och döda igen. Ja, på din tid dog ju många av den sjukdomen.
Dra åt helvete-kapital – ett sparande, helst en årslön, öronmärkt för att kunna be partnern eller arbetsgivaren fara åt helvete om behovet skulle uppstå. Fast när krisen kom i form av ett virus och inte en partner, visade det sig att få hade ett sådant kapital.
Tågskryta – eftersom bensin är dåligt för miljön, postar en del människor brev till allmänheten där det står: ”Se, jag är god, jag åker tåg!”
Jag vet inte om dessa ord gjorde dig klokare om vår tid. Jag hoppas skriva igen om 25 år och då ha fler spännande och mer positiva nyheter. En sak ska du veta. När jag läste resumén av din roman Hexdansen, vilken var föremål för min uppsats, så skulle den kunna handla om 2020. De egenskaper, egoism och lättja, som tippade familjen Nerman ner mot avgrunden, är ganska vanliga i dag. Och avgrunden har nog aldrig varit närmare för mänskligheten, men kanske allra främst för andra levande varelser på jorden.
Det var min lilla hälsning från Stockholm, din stad. Inte hade väl du kunnat föreställa dig när du trampade på Kungsholmens gator att de kvarteren skulle bebos av välbeställda en dag. Till och med fabrikerna där har blivit hem för borgerligheten. Ja, du Maria, det här var nog mycket för dig att smälta. Än en gång, tack för dina ord.
Kära hälsningar från Lena Tallberg