Nr 1/2018 Poesi

Karin Boye och Odysseus-mysteriet

Odyssevs vid masten. Finns i handskrift i litet olinjerat block från författarinnans sista tid i Alingsås. Diktens andra hälft är i Samlade skrifter tryckt för första gången. (Margit Abenius i Samlade skrifter 10, s. 279)

Karin Boyes slagkraftiga dikt ”Odyssevs vid masten”, inspirerad av Sirener-episoden i Bok XII av eposet, är än i dag unik inom den manstyngda Odysséengenren. Hela dikten publicerades dock endast av Abenius och den andra avdelningen är därför ganska okänd. Hon ansåg i sin Boye-biografi Drabbad av renhet (1950), att den var "en av Karin Boyes mest virila dikter och en av de grannaste på hybris- och äventyrarlinjen".

 Hjalmar Gullberg publicerade avdelning 1 i den postuma samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter av Karin Boye år 1941 och förutom Samlade skrifter 10 har Bonniers gjort detsamma fram till idag. Vi har frågat förgäves ifall förlaget fortsätter, att utge endast en avdelning av två och ifall anteckningsblocket med hela dikten fanns i deras arkiv. Det antas därför tills vidare, att både Gullberg som Abenius hade tillgång till blocket. Den förste kan han ha uteslutit avdelning 2 därför, att han ansåg den vara ofullbordad. Abenius (1950) skrev om och citerade ur avdelning 2 som om den var avslutad.

Varken blocket eller andra manuskript med hela dikten nedskriven har hittats trots omfattande sökningar bland Abenius, Boyes, Gullbergs och (delar av) Victor Svanbergs efterlämnade handlingar. Enligt Abenius ska blocket ha innehållit, förutom Odyssevs vid masten, fem andra dikter. Det finns bara ett maskinskrivet avdelning 1 i original med mindre rättelser av skrivfel vid Uppsala universitet.

Avdelning 1

Den första avdelningen är cyklisk till formen med första raden (“Bind mig, ni krigare”) upprepad i sista versen (“Bind mig väl, ni krigare”). Den har ett regelbundet rimmönster med uteslutande maskulina (enstaviga) rim (t.ex. “mast...fast”) och korta rader med två starka betoningar alltigenom (t.ex. "bud eller böner"). Den kan nog anses som en fristående och behärskad dikt.

Bind mig, ni krigare,
vid fartygets mast,
dra till repen

säkert och fast!

Bud eller böner

får ingen höra mer.

Dödens frestelse åt mig,

vaxet åt er.

Vax i era öron,

åran i hand --

er kan inga sånger nå

från farornas land.

Tills vi är förbi och ni

löser mig igen,

har ni ingen hövding

och jag inga män.

Kung Agamemnon,

Hellas' hopp,

skulle styrt -- med stum vink

och fast öronpropp.

Aias skulle seglat

vid odjurens sång

djärv bland sina djärva

mot undergång.

Alla är de kungar

så länge de kan.

Ingen utom jag är en

ensam man.

Starkare än ära

och makt och befäl

lockar mig det vetande

jag äventyrligt stjäl.

Knappast kan det nyttjas

i vardagstarv,

knappast kan det skänkas bort

och knappt ges i arv.

Bind mig väl, ni krigare,

men lämna mitt öra fritt!

Allt som hörs och syns och känns

ska bli mitt.

 Avdelning 2 

Den första och andra versen i avdelning 2 samt den sjätte och sjunde versen som par följer rimmönstret i avdelning 1. Verserna tre, fyra och fem har feminina (tvåstaviga) rim (t.ex. “sluten…minuten”) och i ett fall trestaviga (“höra mig…(för)göra mig”) och fyra starka betoningar på varje versrad (t.ex. "skalvet av den innersta elden som brinner"). Kompositionen av avdelningen verkar för övrigt lösare och mer personligt uttrycksfull:

Som klang av strängar

i bränningsdån

stiger en sång

långtifrån.

Gott att jag lydde

mitt hjärtas list.

Lugnt kan jag lyssna

segervisst.

    Närmare, starkare. Starkare, klarare.

Klippor, vatten och rymd försvinner,

lösta i kaskader av toner, tills jag känner

skalvet av den innersta elden som brinner,

mäktig lik ett hjärta i det levande alltet.

Längre bort och längre... Svagare, svagare...

Något måste ske. Någon gud måste höra mig.

Havsgud, gamle fiende, slå skeppet i spillror!

Lyssna när jag tigger: det är tid att förgöra mig!

Ännu en minut, så är allt hopp ute.

Ännu en minut, så är eldporten sluten.

Allt ska jag ha mist, som en stympad och bländad.

Vilda förtvivlan i den sista minuten.

    Vinden friskar.

Brus och vin

dränker den svävande

fjärrmelodin.

    Bunden vid masten

skakande av gråt

hänger jag sanslös,

febervåt.

Fram till sin död

Den femte raden i den tredje strofen (“mäktig lik ett hjärta i det levande alltet”) står utanför diktens struktur. Det är möjligt, men ändå osannolikt, att Boye lade till den för att uttrycka den formlösa karaktären av Odyssevs upplevelse. Det är troligare, att hon arbetade med avdelning 2 fram till sin död och tänkte, att raden skulle vara den första av en ny fyraradersstrof med samma rimmönster och betoningar som verserna tre, fyra och fem. Att en fortsättning till den fjärde raden i den tredje strofen behövdes inser man ifall man beaktar hur banalt den skulle sluta med det rimmande ordet "brinner". 

Boye visavi Homeros

Boye beskriver ön med de två Sirenerna ganska vagt som "farornas land". De liknas vid "odjur" även om Homeros ingenstans diktar, att de vackra rösterna tillhörde monster. Odysseus beskriver sig senare i samspråk med Eurylochos i Bok XII som “varande ensam”, jämfört med Boyes “Ingen utom jag är en/ ensam man". Den låga, gräsbevuxna ö varifrån sången ljuder över vattnet är en försvinnande utsikt från fartyget i Boyes dikt: “Klippor, vatten och rymd försvinner,/ lösta i kaskader av toner”. Referensen med Odyssevs “som en stympad och bländad” kan mycket väl återkalla hans bländande av Cyklopen i Bok IX. I slutet av dikten hänger Odyssevs vid masten i ett tillstånd som Abenius (1950) beskriver som “den dödslika utmattningen efter extasen”, medan Homeros Odysseus befrias genast från repen och är vid sinnenas fulla närvaro inför nästa fara. 

 Vi vet att Boye hade läst Odysséen på grekiska. Hennes resedagbok från stipendiatvistelsen i Grekland i sommaren 1938 anspelar på det vackra homeriska uttrycket οἶνοψ πόντος (“det vinfärgade/vinlika havet”) i delen där det står, att hon hade "skrivit färdigt en dikt”.  Det är möjligt, att avdelning 1 komponerades där som en fristående dikt.   

Armi Janhunen
Bruce Phenix