Nr 3/2020: JOLO

PARNASS NR 3 2020 – Jolotema

Parnass nr 3

REDAKTÖREN Två litteraturfejder i olika tider
HERVOR SJÖDIN: ”Fantastiskt att det kan komma något gott av den förbannade coronan”
DELS: Nya boken Sverige Läser! guidar till spännande läsning
TEMA JAN-OLOV OLSSON Vid sidan av händelsernas centrum
VIBEKE OLSSON: Pappa var iakttagaren – mamma den stora stilisten
PER RAGNAR Så var det att spela in tv-succén Någonstans i Sverige
KRISTIAN WEDEL Han intog kåsörens svåraste position
JOHAN ERSÉU Inspireras av Jolos bibliotek
KRÖNIKA ULLA LINDQVIST Så blev jag anglofil
GEORG HAHNDE Dan Andersson och vår längtan till det okända
CHARLOTTA KÅKS RÖSHAMMAR Så jubilerar Sofia Karlsson med Dan Anderssonalbumet
STAFFAN JULIUS Genom Stockholm med Sjöwall Wahlöö
INTERVJUN: Forskaren Jenny Jarlsdotter om Henry Parlands känsla för tingen
BOKRECENSIONER Hur bra är vårens Stina Ekblads memoarer? Och hur politisk var Tranströmer?
KALENDARIET Litterära evenemang landet runt
ANNA DUNÉR Lottaböckerna visar historiens upprepningar

Sverige läser – Dels guide till svenska pärlor


LÄSLUST UTAN PEKPINNAR. Det är mottot för DELS nya bok, Sverige läser! 1066 böcker ur tusen år av svensk litteratur från vikingatid till år 2000. Det har skrivits många böcker om vad som bör läsas, utifrån vilka böcker som är bäst. Den här boken vill inte peka ut eller rangordna böcker som måste läsas, utan guida till böcker i den svenska litteraturen som vi tror att många läsare i olika åldrar kan njuta och ha glädje av. Och återupptäcka. Böcker som sjunkit in i glömskan och hamnat i skuggan av all nyutkommen litteratur.


BOKLÄSNINGEN MINSKAR, det vittnar många larmrapporter om med sjunkande siffror på bokinköp och lån på biblioteken. Hur väcks då läslusten till liv igen, utan förmaningar och pekpinnar? Jo, med många tips på hur - mycket bra, roligt och intressant det finns att läsa, kort sagt en guide till litteraturens oändliga värld.


De litterära sällskapen i Sverige, DELS, får ofta frågor om lästips från såväl vanliga läsare som lärare och bibliotekarier, och så föddes tanken om en guide till den svenska litteraturen med hjälp av alla sällskapen och deras specialkunskaper om författare från hela vårt avlånga land. Nu är boken klar!


EN LIKNANDE LITTERÄR guide gjordes i Frankrike på 1980-talet av Bernard Pivot, mannen som bjöd in författare till sitt tv-program för samtal om böcker och läsning varje fredagskväll på bästa sändningstid under åren 1975–1990.Pivot tog då också initiativ till en lång, lång lista över böcker som står sig läsvärda genom åren med projektet ”La bibliothèque idéale”, och 1988 kom den tjocka boken på drygt sjuhundra sidor, med boktitlar som förtjänar att hållas levande och uppmärksammas för nya generationer av läsare.


Projektet har sedan fått efterföljare under 2000-talet i England, Italien och Ungern. Vi har nu skapat en sådan guide till den svenska litteraturskatten, för att öka intresset för läsning och återutgivning av svensk litteratur.


PLANERNA PÅ EN BOK tog fart vid DELS sällskapsmöte i september 2018 och därpå inbjöds alla sällskap att lämna förslag på verk av sina respektive författare, läsvärda, levande och aktuella för kommande generationer.


Under den följande våren började förslagen droppa in, och de såg, förstås, väldigt olika ut. Det blev många kontakter och påstötningar innan vi vid årsskiftet 2019/2020 kunde börja arbeta med sammanställningen av förslagen från runt 80 sällskap. De bidragen utgör kärnan i den här boken.


Under årets gång delade vi också ut broschyrer vid olika litteraturfestivaler runt om i landet, med inbjudan till den läsande allmänheten att lämna sina önskemål. Dessa gav
dock mest förslag på böcker som getts ut under de allra senaste åren och redan varit mycket uppmärksammade.


MEN ALLA ANDRA författarskap som inte har något sällskap? Ännu. Vi tog oss an dem med hjälp av en referensgrupp, och beslöt att sätta gränsen vid
millennieskiftet för verk utgivna av levande författare, det vill säga år 2000. Tjugo år är en rimlig avgränsning i tiden för att en bok ska ge bestående avtryck, och nyligen utgivna
böcker får sin beskärda del av uppmärksamhet på kultursidor av olika slag.


Under arbetets gång har vi haft ett gott samarbete med Litteraturbanken och Läsrörelsen. Sedan har ett antal fackspecialister läst manus för olika ämnesområden, och nu är boken här. Med en guide till tusen år av svensk litteratur!


KRISTINA LUNDGREN


FOTNOT: Boken ges ut med bidrag från Svenska Akademien, Kungl. Patriotiska sällskapet och Stiftelsen Längmanska kulturfonden. Omslaget pryds av Lars Lerins akvarell ”Bibliotek”.


Någonstans i Sverige – Så var det att spela in tvsuccén


UNDER TIOTALET ÅR besökte jag över 400 svenska kyrkor med min föreställning ”Luther, död eller levande”. Efter varje framträdande signerade jag min bok med samma titel och köparna brukade mycket vänligt påminna om något jag gjort: Arvid Falk i tv-serien Röda rummet, programledarskapet i Gomorron Sverige, biofilmen Korridoren där jag spelade läkare, psykopatpastorn Sten Frisk i Tre Kronor ...


Men de dominerande minnena och tacken från både män och kvinnor rörde ”Någonstans i Sverige”, där jag spelade den osäkre fänriken Christer Ancker.


Alla hade sina favoriter i seriens skara av profilerade soldater. Men alla betonade värmen som genomsyrade serien, kamratskapet med omväxlande allvar och skämt. Själv älskade jag min rollfigur, en ung man som vill hålla sig väl med alla men håller på de militära formerna, en pappas pojke som under serien blir ”både självständig karl och löjtnant”.


SOM GÖRAN ZACHRISON en gång skrev i Aftonbladet var Jolo en hjälte-skildrare: ”Men hans hjältar var inte de stora elefanterna utan de ringaktade, tillvarons bifigurer”. Manusförfattaren Jolo blev en i vårt gäng, det resande filmsällskap som pendlade mellan inspelningsplatser runt Stockholm, i studior och olika platser i Norrland. Vi var beredskapsmän och vardagshjältar: Loffe, Stora Norrland, Morsgrisen, 107:an, Korpral Hugg, Svarte Rudolf, Sångfågeln, Molnets Broder, översten och jag själv, fänrik Ancker.


OCH NU ÄR DE FLESTA av oss döda, fysiskt hädangångna men uppenbarligen långlivade som rollfigurer i tv-serien, som nu finns på SVT Play. För inte så länge sedan såg jag en reklamfilm för något apotek. En gråhårig man kämpade med datorn för att få hem sina mediciner. Så såg jag plötsligt, det är ju Sångfågeln från Någonstans …, han som alltid räckte en hjälpande hand till kompisar medan han trallade på en schlager och som enligt Jolos rollbeskrivning ”borde ha gått till revyscenen”. Rune Hallberg heter han.


Och Loffe … denne Loffe. Janne Carlsson, en proffstrummis av Guds nåde som med sitt garv lade regissören Bengt Lagerkvist och svenska folket för sina fötter. Han berättade historier så det stod härliga till och han trummade på allt som fanns till hands. Hans ”hähä” började här etableras som en svensk national-klenod.


Jag och flera av mina medspelare som var skolade i den dramatiska teatern med texttrogenhet var inte alltid hellyckliga då vi allt som oftast hörde Loffe spåna repliker som ingen kände igen. Vi uttryckte ibland vårt missnöje över detta till regissören. Men Bengt, uppfostrad av en sträng Nobelpristagare (Pär Lagerkvist), älskade Janne, denna oförutsägbara individ.


Och givetvis var han älskad och omtyckt av oss kolleger för sitt oavbrutna livsbejakande, alltid full av hyss och upptåg. Men inte många känner till att bakom Janne -Carlssons glättiga yta fanns en djupt reflekterande människa, mycket - spiritualistiskt intresserad. Det framkom vid många samtal mellan Jolo och honom och mig i inspelnings-pauser och på hotellen i kvällningen.


ETT ANNAN PERFEKT typecasting var Willie Andréason som Molnets Broder. Enligt Jolos beskrivning kallades han så “för sin förmåga att försvinna som ett moln från all tjänstgöring”. Du gode Willie – tre dagar innan du dog ringde du mig och sade just det, “om tre dagar är jag död”. Vi spelade mot varandra i många -roller under åren. Willie var av romsk börd och under sina sista decennier ägnade han sig åt att skapa ett ord-lexikon. Han var noga med att


betona att hans rötter emanerade från Indien på 1100-talet. Med sin ständiga glimt i ögat kallade han sej ”tattare” när vi åkte på en teaterturné. Vid varje busstopp drog han iväg
och kom tillbaka med en köpt tavla och andra föremål som han sen krängde vid nästa uppehåll.


Stig Törnblom som spelade den sturige kommunisten Svarte Rudolf, var till yrket långtradarchaufför och en av regissören Janne Halldoffs många upptäckter, med ett tungt koppärrigt ansikte och en oerhört känslig själ.


Jan Nygren spelade Stora Norrland, kompanikocken, distriktsmästare i brottning, alltid redo att ge folk på käften när någon opponerade sej emot honom. Nygren briljerade med en norrländska som han fick klart godkänt för av alla lokala statister.


Hans Klinga var med sin klassiska profil den vackraste av oss alla. Under inspelningen körde han lastbil, råkade ut för en olycka där hans näsa fick sej en ordentlig smäll,
vilket den skarpsynte, som i dag går på Dramaten för att avnjuta denna uppburne aktör, kan se.


VID MIN DATOR har jag ett foto från inspelningen av Någonstans i Sverige. Jolo och jag vilar på kronans filtar under en paus. Jolo roade sig med att statera i scenerna och på så sätt vara i kontakt med sitt drama. Jag är så lycklig på bilden, skrattande över att få vara så nära min idol – jag hade Jolo som förebild när jag i min ungdom
sommarjobbade som reporter på Blekinge Läns Tidning och sökte in till Journalistinstitutet.


Jolo sitter avspänd på filten som han brukade när vi skådisar talade med honom som killar i alla tider gjort i lumpen; vi samtalade om allt himmel och jord, drog historier avlösta av
bullrande skratt. Påminda om krigets allvar, lågmält funderande över kärleken, livet och döden.


PER RAGNAR, SKÅDESPELARE, FÖRFATTARE OCH REGISSÖR

Sverige läser!

Annat av eventuellt intresse