Nr 2/2019: Utopier och dystopier

Beställ detta nr

Nr 2/2019 Utopier och dystopier

MARGARETA LILJA-SVENSSON Glädjeämnen mitt i dystopiernas tid
MARGARETA LILJA-SVENSSON Därför lockas vi in i det mörka
PETRA SÖDERLUND Almqvists 1800-talserotik
GÖRAN WESSBERG Den första svenska science fictionromanen
BJÖRN LARSSON Harry Martinson anade vad som komma skulle
TONY SAMUELSSON Kanske är internet vår tids Kallocain
JOHANNA NILSSON Skrev fortsättning på Kallocain
MARGARETA LILJA-SVENSSON Klimatfiktion i ungdomsböcker
MARGARETA LILJA-SVENSSON Forskare tar skönlitteraturen till hjälp
GÖRAN WESSBERG Stockholm - våra (mar)drömmars stad
TÄVLING Vem skrev vad?
ÅSA MORBERG Mini-bokcirkel med Parnass i centrum
TORE FORSS Samarbete lönar sig i Västernorrland
BIRGITTA BERGSTEN Ebba Lindqvists lyrik fortsätter ta sig ton
Bokrecensioner
BIRGITTA WISTRAND Victoria Benedictsson aktuell i festival med två nya pjäser/strong>
GUNNAR GRAUMANN Söderbergs olyckliga kärlekshistoria
MARIANNE ENGE SWARTZ Wägners vardagsrum återskapas
MARIA NILSSON Författarporträtt: Gertrud Lilja
Öppna dörrar

Utopier och dystopier

Hur ska det bli i framtiden? Och hur skulle det ideala samhället kunna se ut? Det är frågor som intresserat människor i alla tider. Redan de gamla grekerna … Platon skissade på det ideala samhället redan för nästan 1700 år sedan. Och sedan dess har utopiförfattarna blivit allt fler innan dystopin tog över någon gång i mitten av förra seklet. I varje fall blev begreppet dystopi allt vanligare då. I dag duggar dystopierna tätt i såväl film som litteratur. Mer om detta kan ni läsa i årets andra nummer av Parnass. Där passar vi också på att som motvikt till dystra framtidsskildringar berätta om lyrikern Ebba Lindqvist, vars dikter är flitigt tonsatta. Något att glädja sig åt när det mörka hotar att ta över. Parnass redaktion önskar alla en trevlig sommar! Margareta Lilja-Svensson Redaktör
Karin Boyes Kallocain - bakgrund till romanen

 

Kallocain

 

”En roman från 2000-talet” är underrubriken på Karin Boyes roman Kallocain, som kom ut hösten 1940. Idag närmare 80 år senare känns den fortfarande mycket aktuell.

 

Flera svenska författare gav under andra världskriget ut numera klassiska romaner där motståndet mot de totalitära tendenserna i samhället beskrevs. Kallocain var den första av dem. Romanen nämns ofta bland andra moderna politiska dystopier såsom Evgenij Zamjatins Vi (1924), Aldous Huxleys Du nya sköna värld (1932) och George Orwells 1984 (1949).

 

Kallocain är Karin Boyes enda framtidsskildring, i sina andra romaner håller hon sig till samtiden, och Kallocain skiljer sig också mycket från hennes övriga verk, även med tanke på att hon skrev romanen mycket snabbt.

 

Redan som barn läste Karin gärna framtidsskildringar och senare under studietiden i Uppsala fanns tanken att hon ville skriva en utopi. 

 

En bok, som inspirerade henne och som hon översatte från den tyska versionen, var Cement av Fjodor Gladkov. Cement var den första större översättningen som Karin gjorde och den kom ut ungefär samtidigt som Härdarna, dvs. under studietiden i Uppsala. En inspirationskälla var Franz Kafka. Till Margit Abenius som hade lånat ut boken skrev Karin ”så ville jag kunna skriva” och senare när Kallocain var ett faktum: ”Jag har skrivit en roman som är otäck. Din Kafka har förmodligen gett mig en del inspiration”.

 

I Uppsala gick Karin Boye med i Clarté som väckte stora framtidsdrömmer och förhoppningar om det klasslösa samhället. Detta samhälle skulle förverkligas genom psykoanalysen.

 

Vid den här tiden hade hon givit ut tre diktsamlingar och hon kände att hon även ville skriva prosa. Hon drömde om att skriva en framtidsskildring men kände sig inte redo för en förhoppningsfull utopi, det måste vänta då hon hade annat stort på gång, nämligen Astarte som blev hennes första roman.

 

Kallocain är skriven som en dagbok förd av Leo Kall efter en 20-årig fångenskap i universalstaten. Han berättar om sitt liv i världsstaten, där han var kemist och uppfann sanningsdrogen Kallocain.

 

Livet i världsstaten fortgår i underjorden under total övervakning, t.ex. har alla hem ”polisögon” och ”polisöron”.  Livet som framlevs där är otroligt monotont. I denna polisstat kallar man varandra ”medsoldater” och barnen sänds tidigt iväg från föräldrarna för att tränas i armén. Trots det fullständiga kontrollnätet har staten inte kontroll över tankarna och genom sin sanningsdrog vill Leo Kall uppnå att människorna under påverkan av drogen skall röja sina innersta tankar och önskningar.

 

Romanen Kallocain är ändå inte helt mörk. Det finns en motståndsrörelse där tankarna kan inte kontrolleras.

 

Mycket har spekulerats om varifrån Karin Boye hämtat inspiration. Med tanke på andra världskriget

 

ligger det naturligtvis nära till hands att hon haft Nazityskland i tankarna.  Christer Enander framför i Parnass nr 2, 1993 (specialnummer om Karin Boye) åsikten att Kallocain inte alls är en framtidsroman, utan en samtidsskildring av Nazityskland.

 

Karin vistades i Berlin under åren 1932-33, och besökte staden på nytt 1938, och vid dessa tillfällen såg hon mycket av Nazityskland och i flera brev kan man läsa om hennes upplevelser. Johan Svedjedal skriver i biografin Den nya dagen gryr att idén med Kallocain kom 1938, medan hon arbetade på Viggbyholmsskolan.  Genom kollegan Ingegerd Holst fick Karin då dagsfärska rapporter från Tyskland.

 

Även Sovjetunionen lär ha stått modell och sannolikt är det en blandning av de två.

 

Under 1920-talet besökte Karin Sovjetunionen tillsammans med andra medlemmar i Clarté. Sovjetunionen sågs av dem som en förebild för det klasslösa samhället. Karin var visserligen socialist men ändå kritisk till Sovjetunionen särskilt efter Stalin utrensningar.

 

I augusti 1940 var hon inne i slutspurten, efter tre omarbetningar. Hon kände att hon ville och måste skriva boken, men den hade varit svår att skriva. I flera brev nämnde hon hur besvärlig den var att skriva, den blev som tortyr, inte minst för att innehållet skrämde henne. Hon kallade den även för ”skräckromanen”.  Karin har beskrivit Kallocain som ”en framtidsroman inte precis utopi”. I brev till Ebbe Linde skrev hon: ”Jag har just med svett och invärtes kräkningar avslutat en rätt diger roman, en framtidsroman. ” --- ”Jag var rädd för den, den så olik vad jag brukar skriva, och till slut var det tortyr för mig. Har jag tyckt att den var kuslig att skriva, så ska läsaren också ta mig fasen ha litet med av kusligheten ”.

 

Kallocain fick ett fint mottagande, bl.a. skrev Artur Lundqvist att den höll ”internationell klass” och Anna Lenah Elgström att den var ”ett genomtänkt, genomkänt, man skulle vilja säga genomlidet konstverk”.

 

Sedan 1940 har boken lästs av nya generationer och den känns ständigt lika aktuell. Den har också inspirerat många författare, t.ex. Jerker Virdborg i Kall feber och Tony Samuelsson i Kafkapaviljongen, liksom Johannes Anyuru i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. 2015 skrev Johanna Nilsson en intressant fortsättning på Kallocain, med titeln Det grönare djupet, där Leo Kalls hustru är huvudpersonen.

 

BARBRO ABRAHAMSSON
YVONNE PHILIPSSON

Karin Boye-sällskapet

 

 

Källor:

 

Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr

 

Karin Boye Sällskapets minnesböcker

 

Christer Enander: Samtidsromanen Kallocain i Parnass nr 2, 1993

 

 

 

Annat av eventuellt intresse