Nr 3/2018: Det litterära reportaget

Beställ detta nummer

Det litterära reportaget

LEDARE Reportaget viktigare än någonsin
LITTERÄRA REPORTAGE Det litterära reportaget har en lång historia
GUSTAF HELLSTRÖM Författaren som tog en chans och blev världsreporter
MARIANNE HÖÖK Genombrottet kom med resan till Sovjet
JAN-OLOF JOLO OLSSON Från Vilda Västern till svensk litteratur
KLASSISKA REPORTAGE Wendela Hebbe, Ivar Lo-Johansson, Ludvig Nordström
REPORTAGETIDNINGEN FILTER Intervju med chefredaktör Mattias Göransson
BELÖNAD REPORTER Intervju med Katia Wagner>
TÄVLING Para ihop författarna med rätt bok
AMI LÖNNROTH I odödliga reportrars sällskap
FÖRFATTARNA SOM SATT SINA SPÅR Om statyer, vägar, klotter, bänkar och hus
LITTERATUR OM NATUR Om Kerstin Ekman och Harriet Hjort>
HARRY MARTINSONL Så mycket mer än humlor och gräs
AXEL WALLENGREN Det fanns en stor blomsterälskare bakom Fakirmasken
NY MEDLEM I DELS Gustav III i gott sällskap
DELS scenprogram på Bokmässan i Göteborg 2018
HJALMAR GULLBERG Gullberg kände tidigt till sin familjs historia
ESTER BLENDA NORDSTRÖM Recension av boken Ett jävla solsken
BOKRECENSIONER KALENDARIET Litterära evenemang landet runt
NOTISERK Den elfte Tagerevyn blev en av de allra bästa
Förteckning över DELS' sällskap

"Det litterära reportaget har lång historiai"

Det litterära reportaget har en lång historia

 

Med Svetlana Aleksijevitjs Nobelpris 2015 fick reportage och litterär journalistik komma in i finrummet. Under flera år nämndes också den polske författaren och journalisten Ryszard Kapuściński som en tänkbar priskandidat, men så har det sannerligen inte alltid varit.

1933 skrev Ivar Lo-Johansson i Nya Dagligt Allehanda så här:

/…/ hos så gott som hela den läsande svenska publiken har det i alla år funnits ett fast inrotat, avvisande förakt för ordet journalistik, så fort litteratur samtidigt kommit att nämnas. Man har inte föraktat tidningen som sådan, men man har föraktat journalistiken som begrepp för en litterär form. /…/ Sveriges skickligaste journalister  går i många fall okända här i landet. I Tyskland eller Frankrike – till och med i England – skulle de räknas bland de förnämste pennorna och sättas mycket högt.

Ivar Lo-Johansson tänkte förmodligen på sig själv och många andra arbetarförfattare som delvis försörjde sig genom reportage i tidningarnas söndagsbilagor under mellankrigstiden, men också på journalister som Eric Nyblom, signaturen Mac, som var en föregångare till såväl Gustaf Hellström som den senare Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, där vi kan notera att de alla tre skrev för Dagens Nyheter. För att konkurrera med det nya mediet radio satsade DN tidigt på just reportaget som en relativt ny genre i dagstidningen, med syftet att beröra läsarna genom ögonvittnesskildringar av människor och händelser, med ett personligt tonfall och tilltal.

Året då Ivar Lo-Johansson skriver detta, 1933, hade Barbro Alving ännu inte slagit igenom med sina reportage från OS i Berlin 1936 och inbördeskrigets Spanien, men kvinnliga journalister utgör tidiga representanter för ett reportageskrivande som överlevt in i vår tid. Wendela Hebbe med sina sociala reportage, ”teckningar af naturen”, om misären i Södermalms arbetarkvarter vid mitten av 1800-talet, Ester Blenda Nordström som wallraffade som piga femtio år före Günter Wallraff för att beskriva pigornas och drängarnas hårda lott i bondesamhället, Tora Garm som under förklädnad till frälsningssoldat reste till Petrograd 1918, dvs nuvarande Sankt Petersburg, för att beskriva vad bolsjevikernas revolution innebar i praktiken för människorna där, för att nämna några namn.

Vad är då ett reportage, eller ”literary journalism” som ofta är den anglosaxiska beteckningen, till skillnad från (nyhets)journalistik eller litteratur? Ett reportage ska gestalta fakta, människor och händelser, genom egna iakttagelser, syn- och hörselupplevelser på plats, med betoning på framställningssättet, att gestalta. ”Show, don’t tell” är budordet. Den personliga närvaron både får och ska synas i texten.

Reportagets födelse i modern mening kan vi förlägga till den tid under 1800-talet då skribenterna som tidigare refererat från domstolar och riksdag reste sig från skrivbordet och gick ut för att med det latinska ordet reportare, dvs. bära tillbaka, skildra vad de inhämtat ute på gator och torg i den levande verkligheten, utanför redaktionen. Det är också den tid då nya litterära strömningar som realism och naturalism bryter fram och påverkar journalistiken.

Men nog har det väl skrivits sådana skildringar långt tidigare? Ja, reportage är en yvig genre, som utvecklats från de första resebreven, brev från resenärer som av olika anledningar, politiskt, arbetsmässigt eller bildningsmässigt, reste i främmande länder och beskrev sina upplevelser för hemmapubliken, med svenska namn som Carl von Linné och hans lärjungar, August Strindberg bland franska bönder och Sten Bergman i Kamtjatka. En engelsk klassiker är den feministiska filosofen Mary Woolstonecrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark från 1795. Önskan och behovet av att upptäcka okända delar av världen i kombination med nya transportmöjligheter bäddade för en mängd av resereportage kring förra sekelskiftet med en outsinlig fortsättning in i vår egen tid, ex vis Bruce Chatwins I Patagonien.

 Ett tidigt embryo till resebrev finner vi i vår svenska Ordinarije Post Tidender redan på våren 1645 då generalen Gustav Horn beskriver hur svenska soldater besegrat danskarna vid Öresund, och nu vilar sig under god förplägnad på den skånska sidan. Propaganda för rikskanslern Axel Oxenstiernas behov av att informera om den svenska härens framgångar under det trettioåriga kriget? Javisst, men också ett tidigt ”krigsreportage” som sedan blivit en egen genre/underavdelning med flera kvinnliga journalister som Barbro Alving, Attis Ljungström, Martha Gellhorn, och män som Stig Dagerman, Ernest Hemingway och Kapuściński med många flera, och så är vi tillbaka vid dagens prisbelönta reportage om människors villkor och lidande under strider och krig.

Reportage ska inte förväxlas med litterära betraktelser över den omgivande världen; reportageskribenten drivs av en vilja att berätta, att öppna läsarens sinnen för nya kunskaper och inlevelser, och därigenom kanske också till förändring. Det anglosaxiska inflytandet från1800-talet med Charles Dickens böcker om slummen i Londons East End efter industrialismens genombrott, texter som först hade publicerats i tidningen Times, inspirerade författare och journalister till en annan stor delgenre, det sociala reportaget. Wendela Hebbe anses vara den första i Sverige som medvetet använde sitt skrivande för att väcka empati hos stadens mer besuttna tidningsläsare som själva aldrig hade besökt fattigkvarteren ute på malmarna. Else Kleens reportage om 1930-talets ungdomshem och fängelser och Ludvig Nordströms resa genom Lort-Sverige fortsatte den uppfordrande linjen, med rötter i den franske författaren Émile Zolas verk om Hallarna och Den stora gruvstrejken.

Ett vanligt inslag i tidningarna strax före jul är än idag repriser av de reportage som Beyron Carlsson gjorde för Aftonbladet på 1890-talet och arbetarförfattaren Josef Kjellgren för DNs söndagsbilaga på 1930-talet om livet på stadens natthärbärgen. Carlsson och Kjellgren anmälde sig som behövande hemlösa till härbärgena, de arbetade alltså i den tradition som fortfarande är lite kontroversiell, nämligen att som förklädd ta reda på hur det verkligen står till. Den stora förebilden är den amerikanska journalisten Nellie Bly som 1887 spelade sjuk och skrev in sig på ett mentalsjukhus för att ta reda på vad för vård patienterna egentligen fick. En senare förebild är förstås Günter Wallraff som med sina reportageböcker om sociala missförhållanden i Tyskland blivit mångfaldigt prisbelönad.

En annan av reportagets delgenrer som kanske inte har sina stora förtjänster främst i det språkliga uttrycket utan mer i det avslöjande innehållet, är den undersökande/grävande journalistiken med rötter i amerikansk ”muck-raking”, där Lincoln Steffens grävde i den samhälleliga dyngan för att blottlägga korruption och samarbete mellan kriminella och poliser i det tidiga 1900-talets Chicago. Grävande journalistik är idag en stor och omhuldad genre med egen pristävling och starka förhoppningar om att hålla kvar en publik som är villig att betala för god journalistik. Reportagen är tillbaka efter att ha varit närmast dödförklarade i många år på grund av tids- och penningbrist i medievärlden. Det tar tid att gräva och skriva reportage.

Riktar vi blicken utanför Sveriges gränser är det också den undersökande journalistiken som medieföretagen sätter sin tillit till, medan tidskrifter som svenska Filter och den anrika engelska Granta kämpar på för att bibehålla en nisch för reportage som utöver sakinnehållet är en njutbar läsupplevelse i sig, på samma vis som en god bok. Bokhandelns kris till trots så ser vi ändå en ökande utgivning av reportageböcker; journalisten har blivit författare och författare har blivit journalister, så som den stora vågen av New Journalism med namn som Tom Wolfe, Joan Didion och Truman Capote förespråkade. Här i Sverige publiceras allt mer reportagelitteratur av de författare som var verksamma under 1900-talet. Kanske är det så att det våras för reportaget?

KRISTINA LUNDGREN
docent i journalistik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annat av eventuellt intresse