Nr 4/2018 Novellen lever

Novellen

LEDARE Novellen passar alla åldrar
GÖRAN WESSBERG Novellen – en berättarkonst som aldrig dör
MARIA LYCKEN Nu vet hela Härnösand vem Alfhild Agrell är
ANN LINGEBRANDT Novellen som fällde både författaren och tidskriften (om Stella Kleve)
TRYGGVE LUNDH Strindberg fick ångra brevet med den kaxiga tonen
EWA BERGDAHL Därför blev novellen arbetarnas kännetecken (om Maria Sandel och Karl Östman
GEORG HAHNE Dan Andersson och mindfulness i Finnamarken
PEDER CLAESSON En poetisk kalender av Wilhelm von Braun>
NILS O. SJÖSTRAND Hjalmar Söderberg – det lilla formatets mästare
MARGARETA LILJA-SVENSSON Om tre novellförlag
TÄVLING Para ihop författarna med rätt novell
AMI LÖNNROTH Skriv kort – få mycket sagt>
MARGARETA LILJA-SVENSSON Sällskapen på Bokmässan i Göteborg
MARGARETA LILJA-SVENSSON Eleverna gjorde Stockholm till sina drömmars stad
NY MEDLEM I DELS Succéförfattaren Carl Olof Rosenius
BIRGITTA WISTRAND Konferens med kanon som ett huvudtema
BJÖRN LARSSON ”Det finns några tungt vägande argument mot en litterär kanon”
ÅSA MORBERG ””En litterär kanon ger alla elever en möjlighet till bildning”
BARBRO THOMAS ”La bibliothègue idéale är en vägledning till världsliteraturen”
BOKRECENSIONER
PETER FORSGREN/MARIANNE ENGE SWARTZ Åsa-Hanna och #metoo
KALENDARIET Litterära evenemang landet runt
Förteckning över DELS' sällskap
Novellen är en form som passar alla åldrar. De korta, täta berättelserna - med eller utan knorr, sorgliga, roliga, tänkvärda - erbjuder en speciell läsupplevelse. Som läsare ramlar man oftast rakt in i en händelse, en situation, vars utveckling och slut man får följa på några få sidor. En bra novellförfattare kan fånga allt det som andra behöver en hel roman för att förmedla. Den svenska novellskatten är enorm! I det här numret kan ni läsa inte bara om August Strindberg och Hjalmar Söderberg utan även om Alfhild Agrell, Stella Kleve, Maria Sandel och Karl Östman, som alla skrev utmärkta noveller på sin tid. För att nämna några av alla goda berättare. Det korta formatet är också en fördel i en hektisk tid. Ta en paus och ta er tid att läsa en novell eller två i julstressen som närmar sig! Vi fortsätter också debatten om litterär kanon som började i nummer 2 med inlägg av Anders Olsson och Åsa Morberg. I det här numret ger författaren Björn Larssons sin syn på frågan och Åsa Morberg svara på inlägget. Diskussionen fortsätter ... Margareta Lilja-Svensson Redaktör
Debatt: Författaren Björn Larsson om litterär kanon

 

I Parnass nr 2 2018 publicerades en förkortad version av en föreläsning om kanon som akademiledamoten och numera Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson höll på DELS årsmöte i mars i år. I samma nummer skrev Åsa Morberg, docent i didaktik och ordförande i Stig Sjödin sällskapet, ett debattinlägg om behovet av en kanon i skolan. Författaren Björn Larsson kommenterar här de båda inläggen.

 

 

KANON? NJA TACK!

 

I Parnass (nr 2, 2018) argumenterade Åsa Morberg, docent i didaktik, för det önskvärda i att ta fram en kanon av klassisk svensk litteratur till skolan. Morberg skriver bland annat: ”En litterär kanon skulle absolut bidra till att öka likvärdigheten och ge fler barn och ungdomar tillgång till kulturella referensramar samt givetvis bidra till att vi läser mera i skolan.” 

 

I samma nummer av tidskriften kan man läsa ett sammandrag av det föredrag som Anders Olsson höll i samma ämne på DELS årsmöte. Olsson redogör för den misstro som kanonbegreppet mötts av, men är också han positiv till en kanon, inte bara för svensk litteratur, utan också för de stora utländska författarna. ”Utan kanon eller förmedlande modeller” hävdar Olsson, ”skulle ingen litteratur uppstå. Vi lär oss både att läsa och att skriva genom att utgå från mönster och förebilder.”

 

Jag är dock inte övertygad vare sig av de två nämndas argument, eller av dem som tidigare förespråkat en kanon i Danmark, där frågan diskuterades polemiskt under lång tid, innan projektet rann ut i sanden. Att kanonbegreppet granskats med skepsis är hälsosamt, men som Olsson med rätta påpekar, så har kritiken i första hand handlat om vilka verk och författare som borde ingå i kanon, inte om kanon som sådan.

 

Morberg gör det dock litet för lätt för sig när hon påstår att en kanon ”absolut” skulle bidra både till att öka ”likvärdigheten” mellan elever och att skapa ”läslust”. Det finns minst lika mycket fog att hävda motsatsen. Obligatorisk läsning av ofta svårtillgängliga klassiker kan lika gärna leda till att läsovana elever får betyg på sin otillräcklighet. Och hur många elever har inte berövats sin läslust därför att de tvingats läsa verk som inte säger dem ett dugg, vare sig intellektuellt eller känslomässigt? De flesta läspedagoger brukar tvärtom vara överens om att det först gäller att skapa lusten att läsa genom att låta eleverna, i synnerhet pojkarna, få läsa verk som de kan relatera till och leva sig in i, innan de får stifta bekantskap med Strindberg, Racine eller Dante … för att inte tala om Homeros.

 

Men det avgörande argumentet mot en kanon är ett annat, nämligen att det helt enkelt inte låter sig göras att fastställa ett antal verk och författare som ”alla” elever i skolan bör eller ska ha läst.

 

Hur många verk skulle en kanon innehålla för det första? Om vi tänker oss att eleverna läste 6 verk per år från sjunde klass till och med gymnasiet, så skulle kanon bestå av ett fyrtiotal verk. Att den siffran snarast blir löjeväckande i förhållande till världslitteraturen är uppenbart. Men även begränsat till den svenska litteraturen blir det oändligt svårt att välja ut verk som kan sägas vara oundgängliga.

 

Morberg föreslår att man – men vem är man? – skulle uppdra åt de litterära sällskapen att inkomma med förslag till verk som borde ingå i en svensk kanon. Det är bara det att antalet sällskap – 116 för närvarande – redan med råge överstiger det antal verk som kan bli aktuella. Vem skulle bestämma vilka av sällskapen som kunde komma i fråga? Och hur gör man med de betydande författare som ännu inte begåvats med ett sällskap?

 

Låt oss ändå anta att de litterära sällskapen, plus något annat organ för de sällskapslösa författarna, inbördes kunde komma överens om vilka författare som rätteligen borde ingå i kanon. Då återstår frågan om vilket eller vilka verk av varje enskild författare som förtjänar att kanoniseras.

 

Som exempel kan man ta Harry Martinson. De flesta Martinsonkännare skulle nog kunna komma överens om att de två romanerna Verklighet till döds och Den förlorade jaguaren inte är av samma lödighet som Martinsons bästa, kanske också att någon av naturessäerna eller diktsamlingarna inte riktigt kan konkurrera med de övriga. Men sedan? Reseskildringarna, vill jag påstå, är mästerverk i sin genre. Vägen till Klockrike skulle ha tillhört världslitteraturens moderna klassiker om den hade skrivits på ett av de stora kulturspråken, för att inte tala om Aniara. Nässlorna blomma är svårslagen som självbiografisk uppväxtroman, som dessutom bevisligen har fängslat tiotusentals elever i skolan. Jag tror inte någon Martinsonvän skulle vara beredd att behöva välja ut ett enstaka av Martinsons verk att ingå i kanon, och jag gissar att något liknande skulle göra sig gällande i flera av de andra sällskapen. Hur välja mellan Röda rummet och Fröken Julie, mellan Bränt barn och Tysk höst, mellan Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien?

 

Det finns dessutom ytterligare ett tungt vägande argument mot en kanon fastställd von oben, nämligen att lärarnas personliga engagemang och entusiasm för de författare och verk som läses är av avgörande betydelse för att väcka elevernas läslust och nyfikenhet. Finns det något mer mördande tråkigt än lärare som undervisar av plikt och tvång; och omvänt, något mer upplyftande än lärare som är passionerat upptagna av sitt ämne och vill väcka samma passion hos eleverna.

 

När jag gick i gymnasiet fick vi läsa Nevil Shutes roman På stranden, om några överlevande i Australien efter en global kärnvapenkatastrof, jämsides med Aniara. Båda verken gjorde stort intryck på mig, fast på olika sätt, trots att Shutes roman knappast kan sägas vara ett mästerverk. Men då, i början av sjuttiotalet, var det Kalla kriget och hotet om ett möjligt kärnvapenkrig ständigt närvarande och påtagligt.

 

Denna fråga om angelägenhetsgrad bör man ta på allvar, i all synnerhet om det gäller att väcka unga människors intresse för – god – litteratur. Olsson påpekar med rätta att kanon hela tiden förändras på grund av delar av den etablerade kanon byts ut eller får ny innebörd. Det han däremot inte nämner är att en ”generation” aldrig är en homogen grupp av läsare som delar etiska och estetiska värderingar. Även yttre förändringar och omvälvningar – kampen mot Apartheid, Berlinmurens fall eller metoo – kan i ett slag få somliga klassiker att framstå som överspelade och andra, dittills mindre uppmärksammade, som i högsta grad angelägna att läsa.

 

Min slutsats måste bli att de enskilda lärarna måste få stor frihet att själva, tillsammans med eleverna, välja vilka av de många potentiellt kanoniska verk som är relevanta att läsa, alldeles bortsett ifrån att det vore det enklaste sättet att säkerställa mångfald och det dynamiska kanonbegrepp som Olsson gör sig till talesperson för.

 

Det enda som skulle behövas vore att det skrevs in i läroplanerna att alla elever i skolan skulle läsa ett antal betydande litterära verk i olika genrer, varav förslagsvis hälften skulle vara ”äldre” litteratur. Vad de litterära sällskapen kunde bidra med vore förslag till verk som skulle kunna läsas, med andra ord bidrag till en ”läslista”, med Barbro Hedvalls mer realistiska term i Parnass (n°1, 2018).
BJÖRN LARSSON
författare

 

 

 

Annat av eventuellt intresse