Vad har de viktiga, klassiska, svenska romanerna gemensamt? Och vad skiljer dem åt? Litteratursociologerna Johan Svedjedal och Kalle Berglund har tagit datorerna till hjälp för att kartlägga stildrag i välkända svenska romaner.
Om hon borde ha varit med i kulturkanon får vara osagt, Ann-Charlotte Alverfors, som kom ut med romanen Sparvöga 1975 (Cavefors). Men hon gör sig påmind i Svedjedals och Berglunds kartläggning. Hennes romaner ”bildar en egen stjärnbild i stilrymden” – och den som glider runt i rymdskeppet närmast henne är nobelpristagaren Harry Martinson. De båda är outstanding på expressiva och originella ordsammansättningar.
Ann-Charlotte Alverfors hyllades av många i sin samtid, men skrevs också ner av kritiker som ”vild och oskolad”, och har till skillnad från Harry Martinson inte fått mycket utrymme i översiktsverk. När hon nämnts är det ofta tillsammans med samtida kvinnliga författare eller i en arbetartradition, påpekar författarna.
– Det är bra att få en påminnelse om Alverfors. Jag visste att hon var språkligt fantasifull och originell, men kanske inte att hon stack ut så mycket som hon gjorde i våra diagram. Det är något som jag vill titta på igen, säger Johan Svedjedal.
Här har forskarna med datorstöd intagit ett fågelperspektiv, vilket inneburit en del ovanliga jämförelser. Författarskap som traditionell historieskrivning inte sammanför hamnar bredvid varandra i olika grafer.
– Det är roligt att den icke kanoniserade publikförfattaren Sigge Stark hamnar nära Nobelpristagarna Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist. De skriver ett enkelt och tydligt språk och har stora publikframgångar. Och Lagerlöf och Lagerkvist hamnar å sin sida väldigt långt från Nobelpristagaren Harry Martinson, som är mycket mer språkligt komplicerad och originell.
Författaren Arne Sands (1927–1963) omstart är ett annat intressant exempel. Som 22-åring vann han 1949 Bonniers romantävling inför 100-årsminnet av Strindbergs födelse med Förföljaren.
– Han gjorde en knalldebut, vann en litterär pristävling, och skrev en bok till. Men han såg att de riktigt bra kritikerna inte var helt förtjusta, och han var inte heller det själv. Så han gjorde en omstart och det syns i vår kartläggning av hans språk. Det blev mer komplicerat och originellt.
I sin studie har Johan Svedjedal och Karl Berglund, professor respektive docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, sammanställt fyra grupper av kanoniserade och folkkära svenska 1900-talsromaner. Resultatet visualiseras i boken De stora lästa – Fjärrläsningar av klassiska svenska romaners stilvärldar 1910–1999. Där går det attgrotta ner sig i skillnader mellan och inom författarskap vad gäller skiljetecken, meningar, läsbarhet, adjektiv och verbanvändande, ålderdomlighet, unika ordbildningar och klichéer.
– Vi tyckte själva att det var roligt att titta på skiljetecken, där får man tydliga resultat. En bra indikator för att inte nå ut till en större publik är att använda många parenteser och semikolon.
Mycket av det som de två forskarna har ”haft på känn” har de kunnat visualisera och få fram siffror på. Annat överraskade.
– Det finns en bild hos litteraturhistoriker om att Tage Aurell respektive Pär Lagerkvist skulle ha en enhetlig stil i sina verk, men det stämmer inte. Det finns en tydlig stilistisk variation inom de författarskapen.
Kanonisera betyder ”gilla och godkänna” och i kategorin kanoniserade författare i undersökningen samlas de som framstående kritiker har hyllat, lyft fram i historieskrivningar och tilldelat priser. En del av dem har haft små samtida publika framgångar (till exempel Karin Boye och Martin Koch), andra har haft stora (som Lars Ahlin, Ann-Charlotte Alverfors, Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist). De två forskarna har också tittat på en kategori ”ickekanoniserade” författare som haft en stor publik, det vill säga de som var folkkära och lästa men som inte hyllats av kritiker (där återfinns Frank Heller, Maria Lang, Sigge Stark och Birgit Th. Sparre). Även en kategori med ”semikanoniserade” vällästa författare (Gertrud Lilja, Alice Lyttkens och Per Anders Fogelström) har tagits med. Kanske är det förvånande att Per Anders Fogelström hamnar i en mellankategori, mellan folklig och riktigt ”fin”.
– Han är på väg in, skulle jag säga, det är nog en generationsfråga. Han hade rykte om sig att vara underhållningsförfattare för några decennier sedan.
Under 1930- till1950-talen var Dagmar Edqvists med Fallet Ingegerd Bremssen en av landets mest lästa författare, men hennes ställning har däremot gått tillbaka genom åren.
– Det har visat sig att det är inte alls oviktigt att en författare får ett litterärt sällskap. De ser till att det skrivs saker och ordnas saker, säger Johan Svedjedal.
I kartläggningen syns hur språket moderniseras. Pluralformerna av verb försvinner gradvis under de första decennierna av 1900-talet, men återkommer i den stilistiska repertoaren för skönlitterära författare. Dels för att ge tidsfärg, dels när de förekommer i historiska dokument eller i dialektala uttryck.
– På 1970-talet ger Sara Lidmans och Torgny Lindgrens språk genomslag i graferna. Willy Kyrklund och Bo Carpelan skriver också på ett ålderdomligt språk. Det är också roligt att se hur pass stilistiskt modern Selma Lagerlöf var, för att vara född så tidigt.
De riktigt skickliga författarna har väldigt olika stilistiska strategier, vilket visar på skönlitteraturens möjligheter, anser forskarna. Att de språkliga variationerna är stora märks också hos de ickekanoniserade deckarförfattarna.
– De är närmare varandra, men har ändå ganska stor variation emellan sig. Frank Heller och Maria Lang var båda lite äldre och akademiskt utbildade, de hade lärt sig ett krångligare språk. De var framgångsrika författare, så det är också en påminnelse om att på att publiken för den breda litteraturen är beredd på att ta ganska stora variationer.
– Sigge Stark har fått angrepp mot sig att hennes språk var enkelt och klichéfyllt. Lite ligger det väl i det, men så enkel var hon inte som de strängaste kritikerna sa.
Att Litteraturbanken tillgängliggjort en stor mängd litteratur och att Bonnierförlagen haft ett digitaliseringsprojekt har varit en viktig förutsättning för projektet.
Forskarparet har hittills väntat med att undersöka saker som tematik och klassperspektiv, sociala och geografiska miljöer genom AI-robotar.
– Där finns det inga färdiga modeller att använda, det går det går fort i olika riktningar. Man kan få ut en del intressanta saker, men också sådant som är helt uppåt väggarna, säger Johan Svedjedal.
Text: Charlotta Kåks Röshammar, foto Johan Svedjedal: Fredrik Hjertling