Foto: Folke Hellner, DN/TT Nyhetsbyrån
Lev! Uppmanade Sara Lidman som hälsningsfras i slutet av brev. I Levtrådar – ett och hundra år med Sara Lidman presenterar redaktören Harald Larsen ett spännande myller som ger många ledtrådar till hur författaren levde sitt eget liv.
Harald Larsen, som var kulturchef i Skellefteå under den tid Sara Lidman skrev sitt Jernbaneepos, skjutsade ofta författare på besök där. Han var van vid att de villigt pratade om sina egna böcker. Men Sara Lidman ville prata om andras litteratur.
– På väg till programmet var hon ofta tyst och koncentrerad. På väg hem var det lättpratat. Hon ville ogärna tala om det egna författarskapet. Om andra författares böcker flöt samtalet lätt. Eeva Kilpi var en gemensam favorit, säger han.
Hennes by Missenträsk ligger nio mil norr om Skellefteå, i Västerbotten men på gränsen till Norrbotten. Hon trivdes med hemmapubliken.
– Ofta inledde hon: ”Ska jag berätta det här för er, ni som redan vet allt?”
Till Levtrådar har han samlat material under många år. På Saras personarkiv vid Umeå universitetsbibliotek träffade han arkivarien Göran Larsson, som blev nyckelperson och samarbetspartner. Tillsammans med skådespelaren Ellenor Lindgren presenterade han ett förslag som antogs av Sara Lidman-sällskapets styrelse 2019, och arbetet med boken tog fart.
På samma sätt som Vänligen August Strindberg. Ett år – ett liv i brev (Björn Meidal och Carl Olof Johansson, Prisma 1999) byggdes boken kring ett nedslag per dag.
Genom 366 texter får läsaren hoppa fram och tillbaka till olika år i Sara Lidmans liv.
– Tiden vi lever och upplever är dels linjär, dels cirkulär. Om någon ber oss berätta minnen ligger de inte på ett kronologiskt pärlband. Ett minne väcker andra. Vi återberättar både bakåt och framåt. Minnen från goda tider blandas med svåra. Som i Levtrådar, säger Harald Larsen.
Vad har förvånat dig mest under arbetet?
– Kärlekstemat, som så starkt präglar henne som författare, agitator och medmänniska. Kärleken finns i många tal och i dagböckerna, i brev och kalendrar. Kärlek och omsorg om nästan går hand i hand. Det är oväntat att temat finns i så många tal.
Också inledningen av Saras dagbok från 18-årsdagen 1941 förvånade. Det kan kallas Saras litterära manifest: ”Jag vill studera människor. Skriva om dem; hata, älska förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten – ja jag vill skriva. Allvarliga saker. Jag vill predika.”
– Okänt och oväntat var fyndet av första akten till en opera. Om en västerbottnisksoldat från 1600-talet, dömd till döden för kätteri. Sara fick idén redan i mitten av 1950-talet och tog upp den igen 1999. Tyvärr blev den ofullbordad.
Harald Larsen lyfter fram två favoritavsnitt i boken. I det första sitter Sara häktad i Johannesburg tillsammans med vännen Peter Nthite, anklagade enligt apartheidregimens Immorality Act.
– I dagboken från den 7 februari 1961 skildrar hon med några rader ett helt liv, koncentrerat till två dagar: ”Tisdag morgon Av idel lycka kunde jag inte skriva mer i går morse jag var för glad för upprörd”, och så fortsätter hon: ”kvart i tre Av idel sorg orkade jag inte skriva mer i morse. Det finns dagar som måste uthärdas sekund för sekund”.
– I den andra texten frågar journalisten Marianne Lundström från Västerbottens Folkblad om språket i de första fem delarna av Jernbaneeposet kanske stöter bort läsare. Sara svarar: ”Många människor bryr sig inte om ordens värld. De talar och svarar med andra känselspröt – med dans, gester, blickar, dofter, färger, musik – de har inte krossat bokstävlarna [så kallade Sara bokstäverna] därför att de aldrig väntat sig något av dem.”
– Slutorden borde vara en tankeställare för alla som arbetar med ord. Att det finns de som aldrig väntat sig något av dem.
Charlotta Kåks Röshammar