Konkretion och namnmagi utmärker Jolo. Kåserier från DN, 1960–1970-tal.
Ett gammalt talesätt bland redaktörer lyder: en god skribent avslöjar sig alltid. Det är betydligt svårare för redaktören att avslöja den goda skribentens knep. Självfallet är det omöjligt att teckna ett heltäckande stilistiskt porträtt av Jolo. Författarskapet är enormt och brokigt. Ett stilistiskt signalement av den Jolo som framträder i Chicago – med sitt polemiska vemod – skiljer sig förstås från de gladlynta reseavsnitten i Ner till Bosporen. För att inte tala om hur långt båda dessa böcker befinner sig från pikaresken De tre från Haparanda eller den tunga bisatsfyllda sakprosan i böckerna om första världskriget.
Ändå, hävdar nog alla Joloälskare, har dessa böcker otvivelaktigt något gemensamt: tilltalet, tonen, klangfärgen.
Jag som skriver dessa rader är till vardags kåsör och kåseriredaktör på Göteborgs-Posten. Kåsören Jolo står mig alltså nära. Jag vill också hävda att just kåserierna är den form där det så karaktäristiska men alltså lite svårdefinierade joloska tilltalet framträder tydligast. Dessutom anas ofta ett kåserande temperament även i Joloböcker som kanske inte är kåserande i grunden. Jolo använder kåserande grepp för att syresätta även mer allvarligt syftande böcker: plötsligt kliver han in, en krogmiljö skisseras, en väderleksobservation, en anekdot briserar.
Det är ofta lätt att placera in de stora kåsörerna – åtminstone de som inte skriver renodlade humoresker eller ordlekar – i ett slags schema:
- Kåsören beter sig normalt i en galen värld (Gits Olsson).
- Kåsören beter sig galet i en normal värld (Torsten Ehrenmark).
- Kåsören beter sig galet i en galen värld (Bang, Barbro Alving).
Jolo tillhör den fjärde och mest exklusiva gruppen:
- Kåsören beter sig normalt i en normal värld.
Det är den svåraste positionen, för den tvingar skribenten att avhända sig en del av kåsörens käraste hyss och trick. Det kräver en nedskruvad berättarton.
Jolo använder sig (nästan) aldrig av de typiska kåseriska överdrifterna eller de ömsom skickligt, ömsom desperat uppumpade metaforer som det är så lätt för kåsören att retirera in i. Med sitt lågmälda tilltal är Jolo tvungen att helt förlita sig på kraften i de egna observationerna. Denna förmåga att okonstlat observera är, enligt min uppfattning, kärnan i hans författarskap, den viktigaste beståndsdelen av hans stilistiska signalement.
Jolo formulerar observationen. Han krånglar inte till det.
Kåsören Jolo drar historier som har karaktären av inspirerade frihandskisser. Han är en skribent som så att säga slår sig ner bredvid läsaren och säger: Nu ska du få höra vad jag var med om på vägen hit.
Det mest iögonfallande är hans höga konkretionsgrad. Han älskar namnmagin. Han skulle aldrig skriva att Hans Jæger skrev politisk propaganda utomlands. Han skriver att Jæger satt och skrev ”Anarkiets bibel” på Missionshotellet i Odense.
I inledningen av den uppsluppna reportageboken Ner till Bosporen får Jolo dela nattkupé med en riksdagsledamot, en ”högerman”. Jolo sköljer ner sin sömntablett med två Carlsberg. Att det är exakt två Carlsberg är viktigt för konkretionen, för de inre bilderna (som dessutom, vilket är typiskt Jolo, förmedlar lite dansk stämningskulör). Men samtidigt – och detta är en finess – skriver han uttryckligen att han inte minns namnet på riksdagsmannen. Det hade helt enkelt inte varit trovärdigt för en halvsömning reporter att komma ihåg hur mycket som helst. Trovärdigheten hos den snabba frihandsskissen går förlorad om detaljrikedomen är för stor.
När det gäller denna balans – att hålla konkretionen skarp och trovärdig – var Jolo mästerlig.
Även när det gäller berättarknep på mer strukturell nivå får man nöja sig med glimtar. Låt mig ta ett enda exempel från några kåserier: Jolos hantering av det som vi kåsörer kallar fynd.
För att upptäcka mönstret i Jolos hantering av fynden behöver man ställa några dussin kåserier intill varandra. Mina två exempel är hämtade ur samlingsvolymen Mina städer (utgiven år 1991, i urval av Carl Olov Sommar).
I dessa kåserier – eller om vi ska betrakta dem som korta prosa-skisser – kan man som läsare följa hur -reportern/kåsören Jolo regelbundet bygger texten kring ett fynd och hur värderingen av fyndet får avgöra textens struktur.
Den ena ytterligheten – ett bra fynd – förekommer till exempel i kåseriet ”Berlin 8.15.”
Det inleds:
”Jag gick upp tidigt en morgon. Doften från lindarna i parken omkring musikhögskolan vid Meinecke-strasse slog in genom det öppna fönstret. Berlin doftade plötsligt fräsch, sommar och milda nattregn.”
Jolo gör sig ingen brådska, men anslaget i preteritum signalerar att det kommer en bra historia. Något har hänt. Vänta bara.
Jolo gör inte läsaren besviken. Sidorna 179–181 i Mina städer anbefalles.
Den andra ytterligheten framträder i kåseri som ”En stund på Centralen” (sidorna 43–45). Där är fyndet inte alls av samma magnitud som i ”Berlin 8.15”. Då börjar Jolo istället, skenbart tankspritt, kretsa kring målet, i presens.
”Till min förvåning börjar jag tycka alltmer om nya Centralen.”
Först i kåseriets avslutning, i samband med ett tempusbyte, förs fyndet in.
”Nu satt där två alldeles riktiga engelsmän.”
Inte heller där, det garanterar jag, blir läsaren besviken. Men engelsmännen på Centralen (de pratar om Estremadura) är inte ett fynd av samma magnitud som i ”Berlin 8.15”.
Det går att följa detta mönster: ju bättre fyndet är, desto tidigare fasas det in i texten. Och vid infasningen sker tempusbytet.
Detta är naturligtvis ett mycket anspråkslöst exempel, men det är åtminstone ett av få berättartekniska verktyg ur den ofattbart stora joloska verktygslådan som vi läsare verkligen kan följa. Vanligen förstår vi alltså inte vad vi är utsatta för. Ett stilistiskt signalement av en berättare av Jolos magntud blir av nödvändighet alltid besvärande ofullständigt.
Vi får nöja oss med att halvt intuitivt känna igen den lägmälda tonen, det okonstlade och ”rena” tilltalet.
Det joloska.
Kristian Wedel
Kåsör och redaktör för Göteborgs-Postens Världens gång-sida
