Alfhild Agrell. Fotot är kolorerat av Daniel Franzén.
Humorn? Jo, den finns där, även i Alfhild Agrells tyngsta dramer. Under tidiga 1880-talet var hon den mest spelade författaren på Dramaten, och under senare år har hon fått en renässans.
Alfhild Agrell som humorist? Njae, snarare är hon väl mera känd som det sena 1800-talets stora kvinnokämpe med sina drabbande dramer Räddad, Dömd och Ensam. Dessa spelades för fulla hus på Dramaten och diskuterades livligt såväl i press som i hem och salonger. Här angriper hon ojämlikheten mellan könen sådan den kom till uttryck i dåtidens familj, umgängesliv och samhälle; och hennes blick är liksom hennes penna skarp och skoningslös.
Humorn då? Var finns humorn? Jo, visst finns den där. Även i Agrells tyngsta dramer lättar hon emellan-åt upp stämningen med komiska kommentarer eller skrattretande missförstånd. Och ibland låter hon sin humoristiska sida dominera – i dramerna Småstadsliv och En bröllopsdag exempelvis, i flera noveller och i dagboksromanerna I Stockholm och Hemma i Jockmock.
Småstadsliv handlar om den lilla staden Näsvik som lider av mindervärdeskomplex gentemot den större grannstaden Sandö som planerar att sätta upp ett ”sällskapsspektakel”. Detta lockar Näsviks vikarierande och tillika karriärsugne borgmästare Lundell att kopiera idén, medan hans fru får överta alla hans kamerala plikter. Näsviksborna är dessvärre analfabeter på teaterområdet och det hela resulterar i ett rejält fiasko.
Men Agrell nöjer sig inte med att roa: i borgmästarhemmet pågår parallellt en diskussion om rätten att själv få välja sin blivande make. Dispyten tar sig rent farsartade uttryck där Lundell står sig slätt visavi sin kloka, framsynta fru.
Alfhild Agrell skrev också flera novellsamlingar varav de så kallade allmogeberättelserna inte sällan lockar till skratt. Ett par historier ur Norrlandsgubbar och norrlandsgummor har till och med fått dråpliga rubriker: ”Huruless käringa fick själa tebakars” och ”Hurusom Pär-Pärs Kalle och Ers-Ers Kalle kom te å byte namn”.
Det är emellertid med dagboksberättelserna om Lovisa Petterkvist som Alfhild Agrell når sin absoluta höjd som humorist. Här möter vi den ambitiösa Härnösandsfrun som ger sig ut på bildningsresa till Stockholm med sin man. Den lantliga Lovisa hänförs av huvudstadens alla spännande personligheter och intressanta platser och insuper ivrigt alla nya intryck – och råkar ideligen trampa i klaveret. Tillbaka i Jockmock (=Härnösand) vill hon naturligtvis sprida sina nyvunna insikter till vännerna där hemma. I den nybildade bok-cirkeln tampas man med den aktuella poesin, där Agrell tecknar en nidbild av den mäktige akademiledamoten Carl David af Wirséns diktkonst.
”Det är med dagboksberättelserna om Lovisa Petterkvist som Alfhild Agrell når sin absoluta höjd som humorist.”
Hur ser då Alfhild Agrells humor ut? Den är klarsynt, drastisk och underfundig. Och varm. Och handlar ofta om samspelet mellan kvinna och man. Här följer några exempel:
”Männen har vissa privilegier – och de flesta brukar dem.” (Dömd)
”Mannen tycker om att styra så det syns, vi så det känns!” (I Stockholm)
”Det borde finnas ficktelefoner. När man så släpper ut sin man på kvällen – pling pling pling, ringer man på lite emellanåt och frågar vad han har för sig.” (I Stockholm, 1892.)
”Min fasta tro är att frukten i det förbjudna trädet var den första doftande kaffekoppen! Nog hade Eva rett sig för ett surt gammalt äpple, alltid!” (Hemma i Jockmock.)
”Läshungern är allt en underlig hunger, den mättas aldrig!” (Nordanfrån.)
Maria Lycken, Alfhild Agrell-sällskapet
