”Vi vet inte hur vi ska hantera de här frågorna av oss själva, vi måste läsa på”, säger Balsam Karam om frågor som migration, exil och exotifiering. Foto: Magnus Liam Karlsson
För ett ”helt eget språk” i den ”djärva och tankeväckande” romanen Händelsehorisonten får Balsam Karam Smålits Migrantpris 2021. I Vilhelm Mobergs anda har hon skildrat vår tids migration.
Händelsehorisonten handlar om papperslösa mödrar och barn. Varför skrev du den?
– Jag är fascinerad av hur hopp och solidaritet kan födas, överleva och återfödas. Jag ville skapa en plats där vissa förutsättningar för detta fanns, medan vissa, som det materiella, saknades. Efter att ha blivit fråntagit något, kan man fylla det med hopp och solidaritet? Trauma brukar ju vanligtvis vara det som kommer, tyvärr.
Har du läst Vilhelm Moberg?
– Ja, absolut, jag läste Utvandrarböckerna väldigt tidigt. De lyckas förena en storslagen berättelse med det lilla livet på ett väldigt engagerande sätt, eftersom det finns paralleller till en verklighet: en bit av Sverige som det inte talas så mycket om.
Utvandringen?
– Ja, och framför allt känslorna som omgärdade den. När människor gör den vandringen nu, tror jag att man tänker på det som skilda tider och därför också skilda känslor.
Vilken annan migrationslitteratur inspireras du av?
– Jag tycker väldigt mycket om Migritude av Shailja Patel. Och framför allt litteratur som verkar utifrån en solidaritetsprincip, som närmar sig erfarenheter utan att exotifiera. Det har också varit väldigt viktigt att läsa Edward Said, och annan facklitteratur. Vi vet inte hur vi ska hantera de här frågorna av oss själva, vi måste läsa på. Facklitteratur som pratar om exil och exotifiering brukar peka på problemen, sedan är det viktigt att jag som författare inte reproducerar problemen.
Lyckas Moberg med detta?
– En scen som är väldigt viktig är när Anna dör (Karl Oskar och Kristinas dotter), den tänker jag på som ett exempel på ett solidariskt berättande, som inte väjer för det svåra, men som inte vältrar sig i det. Balansen är viktig och Vilhelm Moberg är bra på det.
”En scen som är väldigt viktig är när Anna dör, den tänker jag på som ett exempel på ett solidariskt berättande.”
Vilhelm Moberg växte upp i Moshultamåla och du i Skinnskatte-berg. Känner du någon samhörighet där?
– Jag vet inte hur det var för honom i Småland. Jag kom till Sverige när jag skulle fylla sju och innan dess hade jag bott i fem sex länder. Skinnskatteberg är en väldigt liten plats. Vad var det mamma sa: ”Vi fick skit i brevlådorna, de stal vår parabol, de klistrade ’Bevara Sverige Svenskt’-lappar på våra fönster, min bror blev misshandlad i skolan”. Det hoppas jag verkligen att Vilhelm Moberg inte upplevde. Det blev tydligt att vi inte kunde bo kvar, vi flyttade till Västerås där jag bodde från 10 till 20 års ålder.
– Det finns något med små platser, där man blir synlig på ett sätt som man inte vill, oavsett om man är född där eller tillhör majoritetsbefolkningen och kommer till platsen. För oss blev det en hypersynlighet, där vi verkligen försökte anpassa oss men hela tiden blev påminda om att vi inte passade in.
Din nästa bok, Singulariteten, utkommer nu i mars.
– Ja, det är lite jobbigt, men också väldigt kul. Den är en fortsättning på Händelsehorisonten, men är väldigt olik. Den handlar mycket om förlust och det tomrum som är trångt och traumatiserande, också det här om att få skit i brevlådan.
Charlotta Kåks Röshammar
