Hans nya naturprosabok En vacker dag utspelar sig i maj, ”den stora öppningen i livet”. Sommaren har ofta varit ångestfylld för Tomas Bannerhed. Men i romanform är den perfekt.
I den lilla parken ligger fimpar och gammalt skräp utspritt på det vi kort och gott brukar kalla gräs. Inne i buskarna tjattrar lite tradiga pil-finkar. Men nyss har blåmesar och talgoxar flugit förbi, och en nötväcka, för den som ser sådant.
Tomas Bannerhed gör det, allt sedan han började skriva på sin Augustprisbelönade roman Korparna för tjugo år sedan, och kom på att huvudpersonen skulle vara fågelskådare.
Som barn var han ointresserad.
– Jag hade ett så stort behov av att bli sedd av andra. Det gällde att prestera, vara duktig i skolan och i sport. I och med att jag började på manuset öppnade jag upp för mig själv och mitt förflutna, och då kom naturen och fåglarna till mig, säger han som jobbar halvtid som redaktör för utbildningsförvaltningens tidning Lära Stockholm, i huset där bakom oss, intill stadshuset på Kungs-holmen. Och som i nya naturprosaboken En vacker dag beskriver ett knappt dygn ute på Lovön en mil västerut.
I naturen hittade han en skattkista av termer och blev helt tagen.
– Fåglarna ruggar och ryttlar och kan vara hålbyggare och tropik-flyttare och klykstjärtade. Artnamnen är också … alförrädare finns det en art som heter, säger han.
Fåglar låter och han vaskar fram nya ord genom att lyssna.
– Jag har en skollärare i mig, och gillar ord som också innebär en kunskapsförmedling. Jag satt vid kyrkan där på ön och hörde steglitsan, som har olika läten, det var ett risslande som liknar grönsiskans. Då kom jag på att man kunde kalla det för steglitsans grönsiskerissel. Det blev ett fint ord som också innebär att läsaren får lära sig att grönsiskan risslar, och att den kan låta som steglitsan.
Och så det här med gräset. Det som är så mycket mer än en ofta obemärkt yta, eller ett kortklippt, praktiskt picknickunderlag. ”Vad vore en sommar utan gräs”, skriver han i En vacker dag. ”Alla vackra namn de bär: kruståtel och rödven, fårsvingel och knylhavre, strandråg och timotej, kamäxing och vårbrodd.”
– Det har slagit mig, utifrån mina gamla släktingar, att namn på blommor och fåglar var så självklara förut, åtminstone för dem som växte upp innan tv:n tog över på 1960–70-talet.
Fortfarande är han inte jätte-intresserad rent zoologiskt och botaniskt. Men han tycker att det är sorgligt att kännedomen om naturen och arterna till stor del har gått förlorad. Inte minst med tanke på klimatdebatten.
– Det blir lätt tomma fraser om man inte vet vad det är man ska vara rädd om.
Hans två romaner, Korparna (2011) och Lugnet (2018), utspelar sig under knappt ett år. En lagom tidsrymd, anser han. Sommaren är litterärt väldigt fruktbar, särskilt för romaner. Den sätter en stämning, säger något om vårt kynne. Står för semester, frihet – och ensamhet. Och karaktärer kan röra sig ute hela dygnet.
– I Lugnet är Urban ute och cyklar mitt i sommaren, ser inget sammanhang, alla andra verkar umgås och ha trevligt och träffa nya bekant-skaper. Att bli ensam på sommaren, och under julen, är det allra värsta. Kontrasten blir påtaglig. Många tycker att sommaren är fantastisk. För mig har den ofta varit ångestfylld. Kravfylld.
Under våren däremot, då inträder ”den stora öppningen i livet” tycker Tomas Bannerhed. Och då menar han inte våren som i att uteserveringarna öppnar, poängterar han som bor på Södermalm. Nej, redan i mars kan stockholmaren se en citronfjäril, blommande hasselbuskar, starar och insekter.
– Ska man vänta tills det blir -t-shirtvärme har man missat halva säsongen.
Växtligheten och fåglarnas beteenden kan författaren använda för att visa på tidens gång. Sädesärlan är en datumflyttare, som kommer runt den 5 april oavsett väder, och som bönderna brukade styra vårbruket efter. Sedan har vi andra flyttfåglar, och det är bobygge, parning, ruvande, och så flyger ungarna ut.
– De flesta fåglar tystnar vid midsommar, det är kanske därför jag känner att det slut på det roliga när högsommaren kommer. Ligga på stranden och spela lycklig.
Även om naturen är en oumbärlig tillflyktsort skrämmer den honom, han som bodde sina första tjugo år på landet, i småländska Uråsa.
– Jag är kluven, jag borde verkligen bo på landet. Jag skulle kunna använda det i skrivandet på ett annat sätt, om jag hade det intill mig. Som författare borde jag leva närmare naturen.
Som människa upplever han en trygghet i att ha ett nattöppet Seven– Eleven i kvarteret där han bor.
– Jag har en väldigt stark, ständigt närvarande känsla av övergivenhet, av att vara ensam under stjärnorna, som förnuftet inte rår på, men som jag kan lindra med olika intryck och människor.
Charlotta Kåks Röshammar
