Text: Lisa Bjurwald. Foto: Karl Nordlund, Moa Karlberg, Helén Karlsson, AnnaCarin Isaksson, Kajsa Göransson och Carolina Andersson
Biografiskrivande är ett av vår tids stora litterära framgångSrecept. I den anglosaxiska världen har livs-teckningar över politiker, celebriteter och bortglömda men fascinerande historiska gestalter länge legat högt på topplistorna. Numera säljer biografier bra även i Sverige. Ibland blir de rent av bästsäljare och nomineras till prestigefyllda utmärkelser. Svenska förlag har därmed på allvar fått upp ögonen för formatet. För författarna bakom, ofta journalister med ett långt skrivande liv bakom sig, kan en biografi bli kronan som kröner karriären.
Men i bakgrunden befinner sig en allt mer uppretad grupp: forskarna. Parnass har intervjuat en handfull av dem. Män och kvinnor, oftast litteraturvetare som ägnat åratal åt sina forskningsobjekt, kan få höra att en skribent lyft upp ”deras” person ur glömskan. I de värsta fallen, menar forskarna, creddas (erkänns) inte ens deras vedermödor i biografiernas källförteckningar. Förlagens pr-avdelningar lyfter istället skamlöst fram böckerna som pionjärverk och kultursidorna återger den falska bilden utan att göra någon egen efter-forskning.
Men är det verkligen så illa?
Fallet Lagerlöf – forskaren
Selma lagerlöf-biografin Jag vill sätta världen i rörelse skrevs av Anna-Karin Palm på uppmaning av förläggaren Eva Bonnier och gavs ut på Sveriges största förlag, Albert Bonniers förlag, 2019. Boken blev en succé och dess författare föreläser nu landet runt om Selma Lagerlöf.
Året innan utkom forskaren och journalisten Anna Nordlund med biografin Selma Lagerlöf: Sveriges modernaste kvinna, på det mindre Bonnierförlaget Max Ström. Hon är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och disputerade 2005 med avhandlingen Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891-1996.
Jag hajade till redan efter några sidor.
För Anna Nordlund är notapparaten en självklar service till läsare, som vill kunna kontrollera källorna.
– Palm har en notförteckning där det framgår att citat ur källmaterial såsom brev, opublicerade manus och samtida litterära debatter är hämtade ur olika forskares verk. Någon egen arkivforskning har Palm inte gjort. Det besvärande är att hon också använder iakttagelser och resonemang ur andras arbeten, men inte anger det i noter. Jag hajade till redan efter några sidor när jag läste viktiga resonemang om den samtida kritikern Oscar Levertins syn på Lagerlöf hämtade ur min avhandling.
– Har man pretentioner att förändra kunskapsläget genom att sammanställa den viktigaste och mest uppmärksammade forskningen till en flödande berättelse, då måste hänsyn också tas till vedertagna krav på redlighet och forskningsetik i källhänvisningar. Annars är det svårt att granska och bedöma anspråken.
Är det inte onödigt krångligt för kommersiella författare att skriva som i ett akademiskt verk? Går det ens att ge ut?
– Det går förstås att skriva populär-vetenskapligt på elegant litterär prosa utan att göra avkall på redlig källhänvisning som möjliggör källkritik. Vi har många bevis på det i den gedigna svenska fackbokstraditionen, däribland min biografi. Den lyftes fram av flera recensenter för att vara folkbildande underhållning och samtidigt kritiskt resonerande. Källhänvisningar i form av notförteckning har helt obefogat kommit att betraktas som tyngande utanför den akademiska världen för att recensenter, skribenter och förläggare inte fattar vad noter är till för eller – mer konspiratoriskt – har anledning att vilja dölja sina källor.
Anna Nordlund medger att hon och hennes kollegor inom humaniora är kluvna till fenomenet med att deras forskning – som de menar – inte creddas:
– Som forskare vill vi ju gärna dela med oss av vår kunskap, det är till och med en del av vårt uppdrag att nå ut till den breda allmänheten. Ett sätt är förstås att resultaten når ut via mer kända skribenters fack-böcker. Men om det sker på ett sådant sätt att forskningen lyfts fram som författarnas egna resultat bidrar det till att osynliggöra forskningens betydelse för den stora allmänheten.
Fallet Lagerlöf – författaren
Anna-Karin Palm anser att hon ger ordentligt med credd åt Lager–löf-forskningen i sin biografi.
– Ja, det tycker jag. Jag har noter bara till direkta citat, men i slutet av boken, under rubriken ”Källor och noter”, lyfter jag fram de forskare som varit viktigast för mig under arbetet med biografin. Jag nämner deras verk och vad i dem som inspirerat mig, och rekommenderar läsare som är intresserade av att fördjupa sig inom något område att läsa deras böcker.
Jag har naturligtvis läst Lagerlöf-brev på Kungliga biblioteket jag också.
Om Lagerlöf-experten Anna Nordlund skriver Palm: ”Anna Nordlunds avhandling Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891–1996, 2005, har jag lutat mig tungt mot när det gäller receptionshistoria och det mottagande Lagerlöfs verk fick av samtidens litteraturkritik.”
– Och jag fortsätter med några positiva, beskrivande rader om boken. Det tycker jag är att ge credd. Förutom det har jag också en komplett litteraturlista.
Att Palm inte har bedrivit egen arkivforskning är direkt felaktigt, menar Anna-Karin Palm själv:
– Jag har naturligtvis läst Lagerlöf–brev på Kungliga biblio-teket jag också, men om brevet jag velat citera ingått i en utgiven brevsamling, har jag valt att ange boken som källa, för att underlätta för läsare som kanske vill läsa breven själva – och för att ge credd till dem som sammanställt och givit ut dessa brevsamlingar. Och om jag har citerat annat ur någon forskares verk, har jag naturligtvis angett det i noten.
– Min bok är en tolkning av Lagerlöfs liv och verk, sedda genom mitt temperament, mitt språk, mina kunskaper och erfarenheter, även som författare.
Anna-Karin Palm berättar att hon diskuterade de här frågorna med sin förläggare:
– Vi var överens om att det var en litterär, men faktagrundad biografi jag skulle skriva. Vi var också helt överens om att enbart ha noter till direkta citat, för att inte bryta flödet i texten. Som skönlitterär författare, verksam sedan trettio år, har jag en viss kompetens när det gäller just hur man bygger en berättelse, hur man arbetar fram en personlig stil, hur man använder rytm, sovrar bland detaljer och skapar ett driv och känslomässigt tryck i en text som kan beröra läsaren. Det kanske också är värt lite credd?
Anna-Karin Palm säger att hon kan förstå om Nordlund är besviken över att hennes biografi inte nått en lika stor publik, men att det ju inte är något Palm själv kunnat råda över:
– Våra böcker är mycket olika, och har olika perspektiv och förtjänster – hennes har ju också ett oerhört rikt fotografiskt material, som inte min har. Men att skillnaden i mottagande ska leda till dessa angrepp på mitt arbete har jag lite svårt att förstå. Det är ju just hur min bok är skriven som gjort att så många uppskattat, eller till och med älskat den. Jag måste säga att det bekymrar mig lite när litteraturforskare inte tycks kunna se skillnaden mellan litterär och akademisk prosa – men att läsarna är uppmärksamma på den skillnaden är uppenbart.
Anna-Karin Palm säger att för henne liksom för hennes förläggare var biografins syfte att väcka ett förnyat intresse för Selma Lagerlöf, och att Lagerlöfs böcker skulle vinna nya läsare:
– Det tror jag vi har lyckats med, vilket gör mig glad och stolt, avslutar Palm.
Den ”okända” Ester Blenda
Fatima Bremmers Augustprisbelönade Ett jävla solsken (2017), om journalisten Ester Blenda Nordström som verkade i början av förra seklet, nämns av flera intervjuade litteraturvetare som exempel på dålig creddning. I boken skrivs källor ut till direkta citat, men den har inga noter i löpande text. Däremot redovisas källorna till varje kapitel i långa punktlistor.
Bremmer säger att hon kan förstå varför hennes bok är tacksam att lyfta fram för kritiska akademiska röster:
– Den blev förvånansvärt uppmärksammad och den sålde mycket. Det kan självklart finnas någon som upplever orättvisa och känner att ”jag som har jobbat med den här personen eller känt till henne så länge”. Det har jag full förståelse för och creddar därför alltid de som föregått mig när jag till exempel föreläser om Ester Blenda Nordström. Men i det här fallet handlar det om en väldigt liten klick. Nordström var inte känd för den stora massan [innan dokumentären Ester Blenda, 2016 samt Bremmers Ett jävla solsken, reds anm.].
Fatima Bremmer berättar hur hon använde klassiska metoder för undersökande journalistik när hon tog sig an Ester Blenda Nordströms liv:
– Jag har i princip knackat dörr. Jag har ringt Skatteupplysningen, ringt runt till släktingar och kämpat för att få deras förtroende. Genom det fick jag fram helt nya och avgörande uppgifter. En släkting till Ester Blenda Nordström fann en kartong med personliga ägodelar, fotografier och många hundra brev på vinden; de var ovärderliga för att kunna teckna en mer heltäckande bild av Nordström än tidigare.
Kan vi inte också se fördelarna? Se vad vi tillför båda två?
Angående källhänvisningar valde hon att inte använda fotnoter:
– Jag har lagt mycket tid på källförteckningen, det var viktigt för mig att den också blev pedagogisk. Är man intresserad av en viss uppgift kan man därför gå till kapitlets källhänvisningar längst bak i min bok och kolla upp den.
Fatima Bremmer uttrycker viss frustration över de olika ”lägren” i diskussionen om källredovisning:
– Kan vi inte också se fördelarna? Se vad vi tillför båda två? Min journalistiska research i kombination med forskningen tecknar ju en bättre bild av den här personen.
Recensenternas granskande roll
Hur stort ansvar har recensenterna för sina, enligt vissa, oförblommerade hyllningar av ”banbrytande” biografier? Väldigt stort, anser Birgitta Wistrand. Hon är ordförande i De litterära sällskapen i Sverige, DELS, och forskare vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. 2006 disputerade hon med en avhandling om Elin Wägner.
Det kan handla om historielöshet, kunskapsbrist och/eller tidspress hos recensenterna, spekulerar Birgitta Wistrand.
– När någon berättar att ”jag ska skriva om det här nya fantastiska ämnet” som i själva verket redan är beforskat och omskrivet – saknar journalister ofta kunskap att ställa frågan: ”Men det har väl X redan gjort?”.
– Förlagen som ger ut de här biografierna lägger ofta stora resurser på dem, med dyra bilder, tjusig formgivning och så vidare. Etikdiskussioner är starka på universiteten, men förlagen vill ha en spännande bok som säljer.
Bör inte forskare försvara sin forskning?
– Vad kan vi göra? Inom akademin kan man anmäla en annan forskare för plagiat inför olika nämnder, men så fungerar det inte för litteratur.
Jag har kollegor som blivit djupt deprimerade.
Hur mycket diskuteras det här bland litteraturvetare?
– Jag är verksam vid Uppsala universitet och där diskuteras det seriöst. Vi har bestämt att vi ska ha ett seminarium om frågan i höst.
Frågan handlar inte bara om etik utan om mänskligt lidande, säger Wistrand:
– Jag har kollegor som blivit djupt deprimerade. De har lagt åratal på att forska och skriva sina avhandlingar, sedan kommer någon och tar deras arbete – och får credd för det.
Behovet av 1705 fotnoter
En person som flera av de intervjuade litteraturvetarna nämner angående proffsigt creddande är journalisten Ingrid Carlberg. Hon har noggranna källangivelser i sina två hyllade biografier, om Alfred Nobel (2019), respektive Raoul Wallenberg (2012).
Jag var medveten om att akademiker gärna klubbar ned journalister.
– Jag skrev inte mina biografier med andra böcker som huvudkälla, utan i första hand på originaldokument, säger Carlberg. Jag insåg från början att jag behövde visa i fotnoter var jag hämtat varje uppgift, inte bara för tydligheten utan för att jag var medveten om att akademiker gärna klubbar ned journalister och utgår från att de slarvar med sakuppgifter.
Fick du ingen kritik om saknade källor eller dylikt för dina bio-grafier när de gavs ut?
– Nej, inte som jag kan minnas. Har någon hört av sig har det handlat mer om småfel, att jag till exempel har råkat skriva 1945 och inte det korrekta 1947 på något ställe, och så vidare. Det finns ingen bok med anspråk på verkligheten, inte heller avhandlingar, som är fria från felskrivningar. Men då har jag ändrat mellan omtrycken.
Varför är det enligt forskarnas anklagelser svårt för en del -författare att ”credda” på ett korrekt vis, tror du?
– Det finns så klart vissa hinder. Om du kommer till ditt förlag med 1 705 fotnoter är det inte jättepopulärt. Norstedts tvekade aldrig, men naturligtvis är det smidigare att sälja en bok som inte väger 1,6 kg. Min berättelse om Wallenberg är på 687 sidor. Efter det kommer eftertexter, bild-register, fotnoter och litteraturförteckning. Boken slutar på sidan 784 …
Journalister och författares biografier blir nästan alltid mer uppmärksammade än akademiska skrifter – det tycks finnas en avundsjuka?
– En avhandling är kanske inte vad snittsvensken vill ta med sig till stranden. Man kan vända på frågan. Akademiker kan vara kritiska mot journalister, men de måste fråga sig: ”Är det kanske så att vi inte räcker till?” Den tredje uppgiften avkräver svenska forskare att deras rön sprids. Men de klarar inte alltid av att skriva tillgängligt. Forskare borde kunna använda sina akademiska arbeten som utgångspunkt för att skapa mer läsbara verk för allmänheten.
Upphovsrätten och förläggaren
Anders Sjöqvist är en av Sveriges tyngsta fackboksförläggare. I dag är han förläggare och publicistisk chef för non-fiction på Bonnierförlaget Bazar. Hur ser han på kritiken från litteraturvetare gentemot biografiförfattare?
– För några år sedan, när jag var på fackboksförlaget Forum, gav jag ut en bok som var av essäkaraktär, berättar Sjöqvist. En av texterna var en biografi över en sedan länge död sångerska. Det fanns en gedigen biografi som gavs ut några år tidigare. När vår bok kom ut hörde författaren och det förlaget av sig och tyckte att vår författare hade inspirerats lite väl mycket av den utan att tillräckligt credda den, även om biografin var omnämnd i vår bok. Rent juridiskt hade inte vår författare gjort något fel, men det gränsar till den frågeställning du tar upp.
Det är olämpligt att få det att framstå som att man är upphov till kunskapen.
Anders Sjöqvist tycker att det är självklart att författare ska ange källor:
– Det är olämpligt att få det att framstå som att man är upphov till kunskapen när man i själva verket bara återger en forskares resultat. Jag som förläggare ger sällan ut biografier utan mest självbiografier, och då uppstår inte dessa problem. Däremot tycker jag att det är viktigt att journalister och författare ger ut biografier, trots att ett akademiskt verk redan finns. Detta för att bredda tilltalet för en intresserad allmänhet.
Hur ser du på om en biografi-författare vill inkludera en omfattande notapparat?
– Jag tycker att det är upp till författaren att avgöra, men jag ser gärna att det finns en notapparat och källförteckning. Däremot föredrar jag att dessa anges med siffra och sedan presenteras i ett appendix.
Vilket ansvar har förlagen i dessa situationer?
– Formellt har vi ett upphovsrättsansvar som är tydligt. Det är förlagets ansvar att vi inte gör intrång på någon annans verk utan att erbjuda ersättning eller tydligt ange källa.
Däremot kan gränsdragningen vara knepig, säger Anders Sjöqvist, och det kan också vara svårt för en förläggare eller redaktör att veta om vissa fakta är författarens eller om de kommer från en annan källa:
– Vi sitter inte på den detaljkunskapen.
Lisa Bjurwald
