Medan vi beställer kaffe berättar Elisabeth Åsbrink att hon funderat på att starta ett sällskap för Victoria Benedictsson.
– Hennes levnadsöde är fullständigt makalöst. Hon debuterar som författare som 33-åring. Sedan går hon som en raket från ingenstans, Hörby, periferiernas periferi, rätt in i det radikala litterära centrumet.
Men det gäller ju att mäkta med allt arbete i ett sällskap.
– Jag har kommit fram till att min tid och kraft inte räcker till.
– Och så finns ju sällskapet Det unga Skåne, där hon ändå ingår (tillsammans med Axel Lundegård, Ola Hansson och Stella Kleve.)
Så är den frågan avklarad.
Sedan avhandlar vi Georg Brandes, litteraturvetaren som var betydelsefull för skapandet av den nordiska offentligheten och som blev en viktig del av Victoria Benedictssons liv – liksom av Mitt stora vackra hat – En biografi över Victoria Benedictsson. Elisabeth Åsbrink hade ingen egentlig relation till Victoria Benedictsson när hon fick frågan om att skriva biografin av förläggaren Stephen Farran-Lee på bokförlaget Polaris. Hon hade bara ”ett hum om hennes öde”. Däremot bor hon växelvis med Stockholm också i Köpenhamn, med sin man litteraturvetaren Joakim Jakobsen, och när de strosat omkring där hade han ofta kommit in på denne Georg Brandes: var han bodde, var han skrev sina berömda föreläsningar.
– Han har varit en dansk uppslagsbok för mig, säger hon.
Georg Brandes var en centralgestalt för de nordiska idé- och litteraturdiskussionerna under brytningstiden i slutet av 1800-talet. Han ville skildra kvinnans rättslösa situation i en bok, men 1869 insåg han att den brittiska filosofen John Stuart Mill skrivit precis en sådan bok. Georg Brandes översatte i stället snabbt The subjection of women till danska, la till ett brinnande förord, och så nådde den danska kvinnor, studenter och folk inom arbetarrörelsen.
– Det sätter igång en gigantisk rörelse. Mängder av kvinnor börjar ta plats, och börjar skriva. Så inleder han sin ryktbarhet, säger Elisabeth Åsbrink mellan tuggorna av en mandelkaka på fiket i Gamla stan, Stockholmsstadsdelen där hon inte tror att Victoria vågade sätta sin fot, när hon under några månader besökte Stockholm och dess radikala författarelit (bland andra Ellen Key). Då var det ruffigt här, och hon hade ögon på sig.
Med de hårt styrda sociala spelreglerna uppstod en debatt bland radikalerna om hur frigörelsen skulle gå till. Skulle kvinnorna få ha hur mycket sex de ville, och med vem de ville, eller skulle männen hålla mer på sig för att uppnå en jämlikhet? Den så kallade sedlighetsdebatten blev intensiv, och varade i mer än ett decennium.
– Erkännandet av sexualitetens betydelse, liksom frispråkigheten, var stor, säger Elisabeth Åsbrink.
Georg Brandes blev också baktalad, skandaliserad och motarbetad av etablissemanget och fick inte den professorstjänst i Köpenhamn som han var meriterad för. Med dramatikern Henrik Ibsen upprättade han en pakt, där de ansåg att författarna skulle gå i bräschen för upplysningsidéerna.
På andra sidan sundet satt Victoria Benedictsson ensam och kunskapstörstande. Hon hörde talas om Georg Brandes och började läsa allt han skrev, och allt det som författarna han skrev om skrivit. Han blev hennes universitet. Hon fick till ett möte med honom, och blev förälskad. Som författare såg hon hans godkännande som viktigast.
Victoria Benedictsson växte upp fattigt, fick inte studera utan gifte sig på eget bevåg med en 30 år äldre postmästare, änkling och fembarnsfar. Med honom upprättade hon så småningom ett avtal om att han inte behövde försörja henne om hon slapp ha sex med honom. I stället sökte hon sig fram som författare, under namnet Ernst Ahlgren. Hon brottades med det lagfästa patriarkala samhället, och med sin egen ångest. Hennes andra barn dog bara dagar efter födseln, vilket kan ha haft samband med att hon svalt sig under graviditeten.
Fattigdomen hängde över Victoria Benedictsson som ett hot hela livet. Dessutom bar hon på en skuld, som antagligen hade med dotterns död att göra, säger Elisabeth Åsbrink. När den 38-åriga författaren 1888 tog sitt liv på hotell Leopold i Köpenhamn, inväntade hon tolvslaget så att det blev den 22 juli, datumet för den döda dotterns födelsedag.
Trots allt yttre motstånd lyckades hon skriva och publicera noveller och två romaner. Men hennes kanske viktigaste verk blev inte publicerat under hennes livstid.
– Det handlade om sådant som var anstötligt, som kvinnor inte kunde skriva om: död, åtrå, svartsjuka, lust och sex.
Materialet finns i stället bevarat i flera dagböcker, som publicerats av litteraturvetaren Christina Sjöblad.
– Hon har gjort ett otroligt arbete med det som kallas Stora boken, där hon har gjort en notförteckning som jag bugar och tackar för, jag är djupt imponerad, vilket jag också har skrivit till henne och tackat för.
Tillsammans med romanen Pengar och novellen ”Ur mörkret” är Stora boken en bra ingång i Benedictssons författarskap, tycker hon. Stora delar av den finns på Litterturbanken.se.
– Det är bara att gå in där och kasta sig in i Benedictssons universum. Det är högt och lågt.
Varför förlaget frågade just Elisabeth Åsbrink om biografin? För sin bok Och i Wienerwald står träden kvar fick hon Augustpriset för bästa fackbok 2011, liksom polska Ryszard Kapuściński-priset och Svensk-danska kulturfondens pris. Också debuten 2009, Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander, liksom 1947, nominerades till Augustpriset. Hon har tidigare arbetat som journalist, bland annat på SVT-programmet Uppdrag granskning, och varit ordförande i Svenska PEN. Själv framhåller hon sin koppling till Köpenhamn.
– Men det lustiga var att jag skrev boken under pandemin, så jag satt i Stockholm. Jag gjorde utflykter till Danmark, men det var en sluten värld.
En ironisk detalj är att det var kopplingen till hennes danska man som möjliggjorde resorna till Köpenhamn.
– Danskarna släppte in mig om jag visade äktenskapsbeviset. Och jag var tvungen att visa hans folkbokföringsuppgifter så att vi inte bara fejkade. Det var som 1942.
Biografin om Victoria Benedictsson kom ut i september i år och har rönt stor framgång. Det blev ingen Augustprisnominering den här gången, däremot har den belönats med Lotten von Kræmers pris för sakprosa från Samfundet De Nio.
– Jag tycker det är ännu finare, för de som sitter i Samfundet De Nio är författare jag har en enorm respekt för. Det är skapat ur Lotten von Kræmers idé om jämställdhet mellan könen, jag kunde inte bli gladare.
Biografin har också gett fart åt debatten om hur facklitteratur ger credd åt forskning (se Parnass nr 3 2021). Att det, som förlaget hävdar, är den första stora biografin på 70 år håller Elisabeth Åsbrink fast vid.
– Den riktigt stora levnadsteckningen gjorde Fredrik Böök 1949, sedan har en litteraturvetare som heter Birgitta Holm skrivit en bok för Natur & Kultur (Victoria Benedictsson), som jag tycker är mer en litteraturvetenskaplig text än en levnadsberättelse. Lisbeth Larsson skrev en fantastisk bok (Hennes döda kropp, Victoria Benedictssons arkiv och författarskap), säger hon, men påpekar att den handlar om vad som hände efter författarens död.
Litteraturvetaren Alexandra Borg skriver i Dagens Nyheter att det kunde framgått tydligare vilka som bidragit till innehållet i Mitt stora vackra hat; med vad och hur. Ebba Witt-Brattström anser i Expressen att ”sisådär ett trettiotal substantiella forskningsinsatser förtigs”, liksom att journalister måste ”sluta försnilla relevant grundforskning”.
– För mig blir den debatten lite småttig. Jag har inte tackat någon forskare mer än någon annan – är det att förtiga? Jag har också bidragit med egna iakttagelser och rön, som ingen annan gjort.
Alla texter som hon använt finns med i den sex sidor långa litteraturlistan, poängterar hon, liksom att allt hon skriver är sant och kan vederläggas – men det är inte någon litteraturvetenskaplig skrift, och därför hänvisar hon inte med noter.
– Jag har inte skrivit för institutionernas folk; jag har skrivit för vanliga läsare.
Victoria Benedictsson får inte mycket till erkännande från Georg Brandes i deras kärleksrelation. Och hon får det inte alls som författare. Hans bror, författaren och ekonomen Edvard Brandes, skriver ner hennes roman Fru Marianne på förstasidan av Politiken.
– Det skulle ha varit en mardröm för mig med. Man kan fråga sig varför han var så arg.
Han kände inte till broderns relation med henne, påpekar hon. Men bröderna tyckte inte att hon stod för de ideal som de brann för. Fru Marianne handlar om en kvinna som blir en ”riktig kvinna” genom att underordna sig sin make. Och Benedictsson ansåg inte heller att kvinnor borde få rösträtt.
Elisabeth Åsbrink har också hittat en detalj som ingen annan tagit fasta på, säger hon: den dåliga översättningen till danska. Själv har hon erfarenheter från lanseringen av 1947 i Nederländerna som fortfarande smärtar. Boken hade fått fina recensioner världen över, men på nederländska ansågs den vara full av klichéer.
– Här kan jag bara dra slutsatsen att det kommit in via översättningen.
Victoria Benedictsson lyssnade inte på rådet från bland annat förläggaren om att byta översättare, och det kan ha påverkat recensionen. Hon stod på sig för det hon själv trodde på.
– Hon har varit en otroligt intressant, storslagen och jobbig människa att lära känna, och jag är full av beundran inför henne. Men det är inte säkert att vi skulle ha gillat varandra om vi träffats. Eller det är inte säkert att hon skulle ha gillat mig, hon gillade ju inte kvinnor generellt, hon gillade bara Ellen Key.
