– Jag är less på den traditionella bilden av en förläggare som en grosshandlarfigur som bjuder på lunch och är storslagen och signerar kontrakt. Jag vill ha en ärlig och uppriktig relation med författaren, säger Gunnar Nirstedt.
När Gunnar Nirstedt lämnade Albert Bonniers förlag efter 24 år gjorde han det för att energin slukades av möten, ”korridorspolitik” och märkliga maktförhållanden. Förläggeriet kan inte vara några grupparbeten, poängterar han.
– Man behöver veta varför man vill ge ut boken och hur man ska presentera boken.
I det egna förlaget Nirstedt/litteratur har han nyss, efter fyra år, gett ut den hundrade boken – utan att ha behövt övertala vare sig ledning eller säljchefer i fråga om manusens kvaliteter eller omslagens utseenden.
Han har fått epitetet stjärnförläggare, efter att ha gett ut många författare som nominerats till Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris.
– Det finns ju de som kallas stjärnor för att de köper in jättedyra bästsäljare från Amerika, säger han.
Själv har han i stället jobbat långsiktigt med svenska författare.
– Och i inledningsskedet av de författarskapen blir det betydligt mindre glamoröst.
Många förläggare är flockdjur på ett närmast skrattretande sätt, anser han. Den som jagade nästa Fifty shades of grey, fick istället se Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann göra succé. Och den som då började leta knasiga humor-manus med långa titlar fick inte heller stor framgång.
– Man ska ha självförtroende och mod att följa sin egen smak. Och egentligen aldrig någonsin försöka förutsäga vad marknaden kan vilja ha. Då är man alltid flera steg efter.
För sin egen utgivning använder han beteckningen ”konstnärligt syftande litteratur”. I ”Poesibiblioteket” ger han ut äldre poesi i originalversion. Allt från Samuel Columbus (1642–1679) till nutida Ann Jäderlund.
– Man kan läsa böckerna som en tidskapsel, där ingen har sållat ut det finaste ur egen synpunkt.
Det blir som en poetisk skola, en litterär biotop där man kan gå på upptäcktsfärd, beskriver han. Ett slags motstånd mot de stora kampanjernas litteratur.
Förvånande för många är det förlagets ekonomiska ryggrad.
– Vi har prenumeranter, och intäkterna från dem täcker ungefär tryckkostnaderna. Och då har man kommit väldigt långt.
Han säger att de stora förlagen sprider en föreställning om att det är dyrt, svårt och riskabelt att ge ut poesi.
– Det är för att de ska kunna legitimera det faktum att de hellre vill ägna sig åt saker som det går att göra mycket större profit på.
– Vi skulle aldrig drömma om att försöka få in bestsellers som ska finansiera resten. Om vi gör en liten vinst på tillräckligt många böcker, klarar vi oss bra.
Charlotta Kåks Röshammar
