Illustration: Graham Samuels
Det har nästan alltid funnits moraliska synpunkter på vad barn och ungdom får och inte får läsa. Präster, folkskollärare, bibliotekarier och föräldrar har hyst oro över läsval – och ibland har moral-panik uppstått.
Så skedde när Nick Carterböckerna kom ut, den första 1908. Böckerna skrevs av olika författare vars namn inte stod på omslaget, och anklagades för att innehålla våld och mord. Kampanjen mot böckerna fortsatte i årtionden även sedan dessa spännande deckare hade trängts undan av 25-öreshäften och andra böcker med mer kvalitetsinriktning. Genomgångar visade dock att de innehöll oerhört få våldsinslag eller mord.
Tio år senare fick Frank -Hellers populära noveller och romaner om gentlemannatjuven Filip -Collin kritik som olämplig litteratur. -Socialdemokraten Erik Hedén gick till frontalangrepp under rubriken ”Struntlitteraturens krona”. Han menade att ungdomen blev systematiskt uppfostrad i förfalskarideal och riktade rallarsvingar mot såväl Heller och hans kolleger i spänningsbranschen som mot förlag. Det hjälpte naturligtvis inte – Heller förblev pojkarnas favoritläsning.
1940 började Jules Verne magasinet ges ut och som Bertil Falk kartlagt i sin trebandsutgåva om den svenska Science fiction-litteraturen var det ingen hejd på smutskastningen av och attackerna mot denna nya genre.
1945 hette dundersuccén Pippi Långstrump, som i stort sett mottogs med lovord. Men året därpå blev det plötsligt annat ljud i skällan, framför allt på grund av en uppmärksammad artikel i Aftonbladet av pedagogen John Landquist. Rubriken på hans angrepp på Astrid Lindgren och Svenska Dagbladets prisnämnd var ”Dålig och prisbelönt”. Han menade till exempel att avsnitten om eldsvådan, flugsvampsätandet och kafferepsskildringen kunde ha en skadlig inverkan på ett barns själsliv. Att Pippi dessutom inte ville gå i skolan upprörde många lärare och föräldrar. I många insändare ondgjorde man sig nu över Pippi och flera skolbibliotek vägrade att köpa in böckerna.
Det mest massiva angreppet på ungdomars läsvanor kom i början av 50-talet sedan den amerikanske psykiatern Fredric Wertham målat upp vad läsning av de allt fler och allt populärare serietidningarna kunde få för negativa följder. Nils Bejerot hakade på i boken Barn, serier och samhälle och manade föräldrar, lärare, bokhandlare, bibliotek med flera till insatser mot serieeländet.
Göran Wessberg
Kom igen, läs nåt bra!
Illustration: Graham Samuels
