På 1930-talet bröt Agnes von Krusenstjerna flera tabun i sina böcker.
Författare kan skriva med ett ärende, men kan skönlitteratur förändra -samhället? Det beror på vad vi lägger i ordet förändra. ”Frågan kan egentligen bara avgöras i efterhand och inte ens då blir den beständig”, säger Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Västgötalagen från 1200-talet skulle lydas medan Martin Luthers Lilla Katekes (1529) skulle uppfostra och Bondepraktikan (1662, senaste upplagan 2021) utbilda. Både Ludvig ”Lubbe” Nordström och Andreas Cervenka ville vålla debatt med Lort-Sverige (1938) respektive Girig-Sverige (2022). Skönlitteraturens roll i förändringen av Sverige är inte lika enkel att sätta fingret på, men fiktion kan göra statistik till kött och blod, synliggöra och lyfta ojämlikheter. Begreppet tendenslitteratur växte fram under 1830-talet. Åsa Arping skrev sin avhandling om bland andra Fredrika Bremer, vars roman Hertha (1856) tar upp en konkret lagstiftningsfråga: ogift kvinnas myndighet. Två år senare antog riksdagen lagförslaget.
– Bremer tog upp kvinnors ofrihet i flera tidigare sammanhang, men Hertha placerar sig mitt i debatten, framför allt genom den avslutande bilagan där remissvar på lagförslaget tas upp. Det fascinerande är hur romanen arbetar med en framtidsfråga (kvinnors myndighet) genom att blanda inslag av myt med modernitet och dokumentära inslag. Fornnordisk mytologi och infrastruktur i form av järnvägsbyggen är lika viktiga i argumentationen för ett förändrat samhälle. Men jag tror att många läsare i dag inte riktigt kan se bortom det föråldrade språket och det yviga känsloregistret.
Ändå tycker Åsa Arping inte att det går att avgöra om Hertha haft en direkt påverkan.
– Jag tror också att det är olyckligt att se på skönlitteraturen som instrumentell på samma sätt som politiska pamfletter eller debattartiklar. Å andra sidan kan skönlitteratur, just genom att inte skriva på näsan, erbjuda en annan typ av tankeexperiment, genom att ställa flera olika hållningar mot varandra, och väcka frågor snarare än att besvara dem.
Inte bara åsikter skiftar över tid, utan också förmågan att avläsa dem. Inom litteraturvetenskapen studeras numera också hur texten landar hos läsarna.
– Även texter som inte visar fram en tydlig tendens kan väcka en vilja hos läsare att sträva mot samhällsförändring. Och även tvärtom, förstås: texter som är skrivna för att driva en viss sak kanske inte alls får den typen av gensvar, säger Arping.
Enligt Barbara Czarniawska har populärkultur stor påverkan på vad människor tänker. Hon är tidigare professor i företagsekonomi, nu seniorforskare vid tvärvetenskapliga Gothenburg Research Institute. 2020 kom hennes rapport Lyckad integration? Skönlitterära beskrivningar av invandringen till Sverige 1945–2017.
Även texter som inte visar fram en tydlig tendens kan väcka en vilja hos läsare att sträva mot samhällsförändring.
– Skönlitteratur kan skapa medkänsla, vi kan förstå någon annan som är helt annorlunda. Den gör att man kan tänka sig hur det är. Men den påverkar bara dem som läser just skönlitteratur.
Czarniawska anser också att skönlitteratur i förlängningen kan leda till bättre integration, men vill inte ge något exempel på en enskild bok som förändrat.
– Sådant kan jag inte svara på. Men Theodor Kallifatides åsikter och böcker hade stor vikt. Sedan finns sådana som Jonas Hassen Khemiri eller Susanna Alakoski som helt enkelt är fantastiska författare. Jag tycker att det också räknas, inte för att de skrivit om integration, utan för att de är bland våra bästa författare.
Åsa Arping är aktuell med boken Att göra klass: Nedslag i svensk samtidsprosa, om romaner från 2000 till 2020 och hur klasstematiken förändras och påverkas av faktorer som genus, ålder och rasifiering. Bland böckerna finns Donia Salehs Ya Leila (2020).
– Den skriver sig ur en tidigare tradition av polariserad ”förortsprosa” och in i en post-migrationslitteratur. Den synar inte minst den vita svenska medelklassnormen och hur unga människor med icke-svensk bakgrund bemöter den på olika sätt. Det vi ser är protagonister med andra-generationsbakgrund som trots återkommande försök att peka ut dem som ”annorlunda” tydligt tar plats i det svenska samhället.
På 1930-talet utmanade Agnes von Krusenstjerna normerna med skildringar av både sex och homosexualitet och vållade debatt med romanerna om fröknarna von Pahlen. Ivar Lo-Johansson, själv med statarbakgrund, lyfte de fattiga lantarbetarna som kunde bli närapå livegna på gårdarna.
– Ivar Lo var ju en påtagligt politisk författare, som bredvid lantarbetarnas rättigheter även uppmärksammade äldrefrågor och romer. Krusenstjerna bröt flera tabun kring samkönad kärlek, moralfrågor och psykisk ohälsa. Även om de arbetade med helt olika frågor och uttryckssätt ingick båda som röster i sin tids framväxande sociala ingenjörskonst där det fanns en stark tro på att förändring till det bättre trots allt var möjlig. En skillnad gentemot dagens litteratur är väl att den tron inte är lika stark överlag, och att nya estetiska ideal och ett mer komplicerat samhälle gör det svårare att lansera tydliga ”lösningar” på pågående problem, säger Åsa Arping.
I den samtida litteraturen är arbetaren inte längre synonym med kroppsarbete, men samma otrygghet i arbetslivet och svårighet att försörja sig som i statarlitteraturen återkommer. Arping har också noterat flera romaner med erfarenhet av fattigdom och missbruk. Som en efterföljare till Ivar Lo med ett tydligt ärende nämner hon genast Anders Teglund.
– Cykelbudet (2021) handlar om app-drivet arbete utan sociala skyddsramar. Teglund väver in intervjuer och faktaunderlag i sin dagboksframställning.
… mer än om konkreta ”ärenden” handlar det om att pröva tankegångar
Både det dokumentära och genre-upplösande litteratur har fått ett uppsving under senare år.
– Många författare löser upp gränser mellan självbiografi, skönlitteratur, essäistik och reportage. Tendensen läggs in i verk som inte är genremässigt entydiga. Men mer än om konkreta ”ärenden” handlar det om att pröva tankegångar. Även om litteraturen fortfarande påverkar blir det ofta på ett mer indirekt sätt. Ett verk som Marit Kaplas Osebol tror jag betyder väldigt mycket för att väcka frågan om landsbygdens villkor, om infrastruktur, välfärd och livskvalitet. Ett sådant skönlitterärt reportage påverkar på ett annat sätt än statliga utredningar eller debattartiklar.
Att skriva med ett ”ärende” är inte heller samma sak nu som då.
– Förr kunde du bli censurerad eller åtalad om du skrev på sätt som misshagade kyrkan eller majestätet. Nu är det snarare svårare att göra det på ett sätt som fungerar estetiskt. Det kräver mer av författare att upprätthålla både ett konstnärligt tillvägagångssätt och en flerröstad diskussion som inte ”skriver på näsan”. I dag är det låg status att skriva med tendens, men så kommer det kanske inte alltid att vara, och författare kommer ständigt att uppfinna nya sätt att skildra samhället, säger Åsa Arping.
Bella Stenberg