När Elsie Johansson var 48 år kom samlingen Brorsan hade en vevgrammofon ut (1979). Men det var inte så att hon plötsligt börjat skriva. Nej, den första dikten skrev hon redan som sjuåring.
– Om det blir något privat firande av något slag ska jag läsa den: en kisse jag har därhemma, säger hon inför sin 90-årsdag den 1 maj i år.
Det var inte heller så att hon på 1970-talet en dag tänkte att nu skulle hon skriva självbiografiska dikter.
– Det var så att jag traskade hem över gärdet i snön och det bara kom till mig. Dikt är sånt som kommer och slår sig ner. De är som fåglar, de svävar och så sätter de sig. Det är bara att invänta själva anslaget, och då gäller det att vara öppen och lyssna.
Dikterna handlar om uppväxten, om livet i den lilla röda stugan.
Det vackraste hemmet
var stugan på åsen,
med sneda verandan och tre röda väggar
baksidan grå.
(…)
Fast det var inte så.
Inte fan var det så!
Det var bara jag som var oveten då.
(ur Brorsan hade en vevgrammofon.)
Nu välkomnar hon Parnass hemma i sin ljusa, kära lägenhet i Uppsala. Hennes älskade man Thore Fredriksson bjuder på äppelkaka. Innan de flyttade ihop sa hon att hon måste få läsa på kvällarna. Kanske fick det bli skilda sovrum?
–”Äsch”, sa han, ”inte bryr jag mig om det”.
Äktenskapet är centralt i Elsie Johanssons livshistoria. Eller äkten-skapen. Det första för att det hindrade henne i fortsatta studier och skrivande; det andra för att det uppfyller henne med kärlek, tillit och frihet. Först som 72-åring skilde hon sig, trots att äktenskapet orsakat henne så mycket smärta.
Som 18-åring gifte hon sig på in-rådan från prästen. Hon var frälst, och hade frågat honom om det var synd att tillfredsställa mannen som hon blivit kär i. ”All sexualitet hör hemma i äktenskapet”, hade han svarat och erbjudit sig att viga paret när hon blev myndig året efter.
– Det var det dummaste jag kunde ha gjort.
Under sitt 54 år långa, första äktenskap ägnade hon mycket kraft åt makens psykiska labilitet, hans ångest och depression. Han ljög och bedrog henne, han bröt ned hennes självförtroende som kvinna. Framgången som författare skojade han bort eller ignorerade.
– Det var nästan värst när jag började få in pengar. Jag sa att vi kan köpa en båt om du vill, inte nån stor, men han älskade att fiska. Det kan jag köpa, sa jag, vi kan åka och titta. ”Nej tack”, sa han.
I Riktiga Elsie, självbiografin från 2016, kallar hon honom Bruno. Hans riktiga namn förmår hon inte skriva ut, trots att han nu är död. Hon beskriver honom som vänlig mot många, ett ”maskulint prakt-exemplar” på utsidan, och svag och olycklig inuti. Trots allt har han en plats i hennes hjärta.
– Tänk att jag inte har något hat i mig, säger hon nu.
Jag är född att bo i rum
där det är lågt i tak
Att utarma mig helt
är inte möjligt
(ur Då nu är jag, 2011)
Livet som medellös i den lilla röda stugan återfinns också i Nancy-trilogin (1996–2001), där miljön är självbiografisk, liksom mycket av levnadssättet och inställningarna till samhället, men inte hela persongalleriet eller händelseförloppen.
– Det är jag som talar och för ordet naturligtvis, men det är inte rakt igenom sanning. Jag gör mina utvikelser där det behövs.
Etiketten statarjänta värjer hon sig mot, det är hennes äldre syskon som fått uppleva tiden då hennes far var statare. När hon föddes var det visserligen arbetslöshet och depression, men pappan hade ströjobb och fick senare fast jobb som grovarbetare på byggen.
I ”ägandesamhället” med ”ju större dynghög desto rikare bonde” som hon växte upp i fanns arbetaren ofta i det nedre skiktet, utan egendom. I 35 år jobbade Elsie Johansson sedan på Posten, då tjänstemännen som hon tillhörde helst inte skulle beblanda sig med dem i blåställ, och där det fanns överpostexpeditörer som talade förklenande om arbetarna:
– Det gjorde de, det gjorde de. Det sved, det var ju mitt folk, sa hon när jag träffade henne inför 80-årsdagen 2011.
Ögonen är så dåliga. Men någonting måste det bli. Jag läser en, två sidor.
2021 räknar hon med att hon skrivit sin sista bok. Visst finns det mer inuti henne, mycket som inte är ”förbrukat” säger hon, men att skriva en hel bok kräver en enorm ansträngning. Inför deadline för Bladet från munnen satt hon uppe till småtimmarna och en kväll tuppade hon faktiskt av. Hon har också svårt att utföra sin favoritsysselsättning.
– Ögonen är så dåliga. Men någonting måste det bli varje dag. Jag läser en, två sidor.
Hon plockar bland böckerna hemma, de minsta, som är lätta att ha i sängen. Hänger inte med så mycket i det nyutgivna. En nära författarvän har hon, Aino Trosell, som just kommit med faktaboken Varvsslammer, om varvet i Göteborg.
– Den är vacker, men tjock och tung i handen.
Aino Trosell är osjälvisk och peppar henne, säger att hon är bra. Annars har Elsie Johansson inte känt sig hemma i författarvärlden.
– Jag har en djupt rotad underlägsenhetskänsla i mig. Det har att göra med min barndom och uppväxt, att inte vara accepterad av den jordägande befolkningen.
– Jag är väl en av få verksamma författare som inte tagit student-examen. Jag är en akademiskt fullkomligt obildad människa.
Minnet har börjat svikta. Det kommer och går i etapper, men kanske gör det inget, tänker hon. Hon har skrivit det nödvändiga.
– Thore, du minns ju, du, säger hon.
Han rycker avvärjande på axlarna där han lutar sig mot balkong-väggen.
– Jag har lite problem, för om jag vaknar på natten så kan vissa fina sekvenser komma till mig, men jag har inte kommit för mig att lägga block och penna på nattduksbordet. Om jag får upp en väldigt vacker rad, tänker jag att det här måste jag komma ihåg. Tror du att jag gör det? Nä.
När äppelkakan är uppäten flyttar vi in från den inglasade balkongen till vardagsrummet. På väggarna hänger oljemålningar, de flesta gjorda av personer hon har en relation till. Miljön är viktig för henne, i litteraturen så väl som i livet.
– Jag vill att min själ ska trivas. Kroppen är det väl som det är med. Du, det finns fler kuddar där, bara att ta, om du sitter obekvämt?
Hon pekar mot kanten av soffan.
Inför döden känner hon ingen rädsla, säger hon, men däremot en stark oro för att bli ensam.
– Jag säger det nu, ni får begrunda om det ska sägas eller inte. Vi har bestämt att vår aska ska strös ut på platsen vi älskar. Någon annan typ av begravning behövs inte. Att vi ska återgå till naturen, till jorden, det är vi helt eniga om, jag och Thore.
Vad betyder det för dig?
– Jag kommer hem.
Men som jag skriver i boken, kropparnas njutning kan åstadkommas på många olika sätt.
Jag har intervjuat Elsie Johansson flera gånger och hon har alltid varit noga med detaljerna, vill läsa texterna före tryck. För om hon formulerar saker om sig själv så ska det kännas rätt. När frågan om en biografi kom upp av en, som hon själv anser, mycket kompetent skribent, valde hon till slut att skriva boken själv.
”Hur skulle mitt liv, och inte minst mitt språk kunna transformeras till full begriplighet och klang genom en annan människas förmedling?” skriver hon i inledningen till det som i stället blev självbiografin Riktiga Elsie.
Även om titeln på hennes senaste bok är Bladet från munnen, så är det en mix av novell, dikt och självbiografi. Hälften sanning, häften dikt.
En sanning är i alla fall att hon lämnat kyrkan. Då, när hon som tioåring blev frälst, upplevde hon det som om hon blev rensköljd.
– Du vet den här trånga stugan, med, som jag skriver, ”snus och mus och brännvin” och allt sånt.
Nu tycker hon att religion handlar alldeles för mycket om förbud och tvång.
– Jag förstår inte att det ska behöva vara så.
I boken tar hon också bladet från munnen i fråga om sexualitet. Hon skriver om allt från svår misshandel i en relation, till otillfredsställda behov. Den goda sexualiteten var inte svår att skriva om.
– Jag kan inte säga att jag har upplevt sexualiteten som något underbart och behövligt under större delen av mitt liv. Det gör jag först nu när jag är gift för andra gången, och vi båda är gamla, vi är båda födda 1931. Men som jag skriver i boken, kropparnas njutning kan åstadkommas på många olika sätt. Jag måste säga att vi har ett väldigt bra samliv och vi skrattar mycket. Vi är så glada i varann, så här har ingen av oss haft det förut.
90-åringen ser det som en tillgång att hon har kunnat berätta så detaljerat om en annan tid; avlägsen, men ändå så nära.
– Jag har ju bidragit med något. Jag har inte gjort några stora upptäckter, jag har inte varit ut i världen och upplevt främmande miljöer, jag har mitt lilla revir. Därför ligger det jag skriver så nära mig själv. Jag är en högst vanlig människa och jag har inga rikedomar, pekuniärt, men jag har en enormt stark personlighet skulle jag säga. Om man får säga det om sig själv.
På vilket sätt?
– Jag vågar ju. Jag vågar väl allra mest i den här nya boken, men jag har ju vågat en hel del tidigare också. Överhuvudtaget, att börja skriva dikter i min miljö. Vad är det?
En biografi har skrivits om henne, av Anneli Jordahl, 2006.
– Den kommer jag inte ihåg. Har du läst den?
Kanske räcker inte ordet biografi för att beskriva Att besegra fru J, med titeln tagen ur en dikt i Brorsan hade en vevgrammofon. Den har ett bredare perspektiv. En ”bok om kvinnor, litteratur och klass i folkhemmet”, enligt förlaget.
– Men, jo, jag vet att den står i hyllan. Jag kanske skulle ta och läsa den. Men vad skulle det tjäna till?
Hon minns inget negativt från tiden när den skrevs. Men hon kan inte tänka sig att låta någon annan skriva en biografi igen.
– Det får bli när jag inte finns då. Då kan jag inte göra något åt det. Men vad skulle det tillföra? Nä.
Svårigheten med att skriva självbiografiskt är att man inte ”dansar ensam på scenen”, säger hon. Ingen ska hängas ut, men texten får inte bli slätstruken. Även om hon fortfarande oroar sig för reaktioner, spelar åldern viss roll.
– Jag tänker, vad sjutton ska de göra med mig då? De kan ju inte hänga upp mig i en tall, jag får väl säga vad jag vill. Jag är trygg i detta att jag vill ingen människa något ont.
Så lyser hon upp och vill visa en ny bok. Tryckt i några få exemplar, till familjen och till bland annat hennes förläggare Eva Bonniers man, som blev entusiastisk över projektet.
– Det är Thores hus på landet. När huset är borta ska de kunna se … de här enkla grejerna. Salssoffan …
Hon bläddrar och visar husets rum, gården, växterna, kakelugnar och utedass, potatislagret där det börjat växa groddar. Och så ”Misse”.
– Vi hade hand om två katter i flera år. Men vi kan ju inte skaffa en ny katt, katten kan inte överleva oss om vi dör. Men jag ska ordna så att lite av mina pengar ska gå till katthem.
Hon lägger undan boken.
– Ja, nu du, nu har du hunnit bli hungrig.
24 böcker har Elsie Johansson skrivit. Och hon har fått en lång rad priser, som Sveriges Radios Romanpris, Moa-priset, Stig Dagerman-priset och Aniarapriset.
Nu har hon det bra. Hon och Thore har roliga stunder med korsord. De kompletterar varandra i kunskap. Hon vill inte att något ska tas ifrån henne, men behöver heller inget mer.
– Dikter kan ju smyga sig på en. Men något mer omfattande blir det inte.
Text och bild
Charlotta Kåks Röshammar