Agneta Rahikainens doktorsavhandling från 2014, Kampen om Edith – biografi och myt om Edith Södergran, är ett praktexempel på litteraturvetenskapens förnyelse i vår tid – den kritiska hållning som redovisar vad eftervärlden faktiskt vet om en författare och rensar bort alla gissningar och mytbildningar som legat till grund för tidigare forskning. För att sedan med friska ögon kunna ta sig an själva det litterära verket. Fakta och dokument istället för projektioner byggda på obearbetade fördomar. Man kan kalla Rahikainens insats en terapi eller en rejäl storstädning.
Nu står hon tillsammans med Eira Sillanpää som utgivare av en nätt liten bok som sammanställer dikter och andra texter med några av de 400 fotografier som Edith -Södergran tog och lämnade efter sig, trots att allt annat, som brev och dagböcker, skulle brännas så att ”likmaskarna” (=litteraturvetarna) inte finge tag i det.
Dock är kombinationen av text och bild en svår konst. Det är så lätt hänt att bilden blir symbolisk och ger dikten en alltför snäv tolkning. Vilket sedan går ut över dem bägge. Läsarens begrundan inför bilden och texten får inte tillräckligt mycket svängrum.
Det här är ett återkommande problem när man väljer illustrationer till böcker, tidskrifter och utställningar. Bilder som placeras på ett sådant sätt att de signalerar vad de föreställer dräper nyfikenheten. Till slut blir min strategi att ta in det fina förordet och sedan bara titta på bilderna – eftersom många andra dikter lika gärna hade kunnat få göra anspråk på den platsen, bredvid just det fotografiet. Vilket inte hindrar att det är en glädje att äga boken.
Av en lycklig slump kommer det samtidigt ut en till bok om Ediths fotografier, med en helt annan ambitionsnivå. Jag skulle vilja kalla Nina Ulmajas En annan Edith för en alldeles unik bok, som säkerligen blir kandidat till Augustpriset i fackboks-klassen.
Ulmaja, född 1967, är en av landets ledande bokformgivare och anlitas ofta till Bonniers prestigeprojekt, där hon får helt fria händer. Till exempel är utgåvan av Lars Noréns samlade dikter oerhört fräck, tack vare att Ulmaja berättar med hjälp av färger i bleka nyanser som omger dikternas vita satsytor och på så vis ger det spretiga författarskapet en inramning som både skapar enhetlighet och variation.
Samtidigt visade Ulmaja upp en annan sida av sin djupa hantverkskunskap när hon i praktverket Strindbergs lilla röda (Atlantis, 2019) tillsammans med litteraturvetaren Alexandra Borg satte in August Strindbergs författarskap i dess materiella ram, genom att i text och bild redogöra för de typografiska och trycktekniska förutsättningarna. Resultatet är en symfoni, där layout, huvudtext och pillemariska sidotexter samspelar på ett lustfyllt och alls icke påträngande vis.
Likadant med den nya boken om Södergran, där Ulmaja med den äran för pennan helt själv och inte blygs att blanda in sin egen historia i berättelsen – såväl den om bokens tillkomst som den om hennes bakgrund som barn till arbetskraftsinvandrare från Finland med rötterna kvar långt uppe i norr, vid gränsen till Ryssland. Upptäckterna bildar stommen i en reseberättelse som både handlar om Södergranmaterialet och om de historiska omständigheterna i Finland, Ryssland (Sovjet) och det moderna Sverige. Kopplingarna möjliggörs och framstår som självklara genom den litterära fiktionen, som bygger på att Nina skriver långa brev till Edith, berättar vad hon finner och ställer frågor, och dessutom kommer med information om Ediths ryktes och författarskaps vidare öden, med en solid grund i Agneta Rahikainens forskning.
Det är essäistik på högsta nivå, där du-tilltalet samtidigt gör det möjligt att flyhänt mata läsaren med viktig och ofta fängslande information. Vilket sedan kröns av den eminenta formgivningen. Bild och text verkligen snackar med varandra, likt såta väninnor. Och rytmen är så fin att man får rysningar. Plötsligt kommer utan förvarning ett dussin sidor kattbilder, eller fotografier från de långa sanatorievistelserna i Davos på 10-talet, med högintressanta bildtexter, såsom en referens till Thomas Manns Bergtagen, vars byggnad råkar skymta i bakgrunden. Ulmaja håller sig heller inte för god för att stoppa in annat bildmaterial, inte minst för att ta hem poängen att semesterorten Raivola på Karelska näset under större delen av Södergrans levnad var en social och kulturell hotspot, med Petersburg inom nära räckhåll.
Sedan finns det en dimension till, som inte är mindre viktig, och det är repron – återgivningen av bildmaterialet i dess prydno, med borttagande av historisk suddighet och framhävande av värdet också hos de ”misslyckade” bilderna. Samt dialogen med de tekniska förutsättningarna för Södergrans fotografikonst: postorderkataloger och handböcker för amatörer. I ett hängivet du-tilltal ger Ulmaja uttryck för sin yrkesstolthet och för sin förälskelse: ”Jag ska visa hur fina dina bilder är, Edith!”
John Swedenmark