En guldgruva med spännande material

Lena Johannesson, professor emeritus i konstvetenskap, säger sig ha ägnat minst fyra decennier åt att studera bildkulturen och ikonografin i grafiska medier från 1700-talet fram till i dag. Karikatyren har då blivit hennes specialintresse.

Boken är en guldgruva och illustrerad med ett otroligt spännande och omfattande  bildmaterial. Här ges definitioner, sågningar och utvecklingstrender, djupdykningar i enskilda tecknares liv och insikter i de mest skilda ämnen, alltifrån en berättelse om Johannessons mammas ståtliga näsa till en diskussion om varför Ellen Keys vänstra öga ständigt drog till sig uppmärksamhet hos tecknarna.

Men vad är då en karikatyr enligt Johannesson? En igenkännbar individs ansikte och kroppsspråk, oavsett om situationen är skämtsam eller ej. Istället är det humorn, inte skämtet, som är karikatyrens raison d’être. Samtidigt avslöjar karikatyren en jag bild, ett slags härmning, som kan vara både sårande och ett hot mot individens självbild. Skämtteckningens anonymitet har därför en annan laddning än karikatyrens personlighet.

Johannessons språk gör det lätt att följa med i det hon kallar ”karikatyrhistorien”, som hon beskriver som en ”nöjaktigt ihoptråcklad helhet, mer eller mindre nyckfullt sammanfogad av spridda bitar”. Hon diskuterar däremot inte forskningen om karikatyren, som hon framhåller ofta är begränsad till nationella händelser och något som hon studerat på bibliotek inte bara i Sverige utan runt om i världen, som Washington, Paris, London, Köpenhamn och Leipzig. ”Resultaten av dessa studier kommer till synes som metaresultat i skilda resonemang i denna bok”, avslutar hon ett av sina kapitel.

Medan karikatyrer uppmärksammas allt mer i andra länder och kulturer för sin starka påverkan i opinionsbildningen (exempelvis Danmark och Frankrike), konstaterar hon att utvecklingen är den motsatta i Sverige, där karikatyren tycks vara på utdöende.. Dagstidningarnas ekonomiska situation och den svenska mentaliteten, som är lättkränkt, ligger bakom. De stora dagstidningarna säger därför nej till satiriska karikatyrer. Uppmärksamheten kring Lars Vilks ser hon som ett undantag och visar hur lätt  svenskar har haft att acceptera att en svensk sitter i livstidsisolering inte på grund av brott mot svensk lag utan på grund av fördömelse från utomsvenska opinioner och muslimsk fatwa. Rondellhunden borde inte ha räknats som karikatyrkonst även om provokationen är ett av dess instrument, anser hon.

Johannesson påpekar att ingen svensk har dömts till döden för sina teckningar efter år 1838 då rabulisttecknaren Cronstedt tillsammans med ett antal tecknare dömdes till döden för sina uppviglande teckningar. Domen genomfördes dock aldrig utan de anklagade lämnade landet och kunde senare återvända utan att bli straffade.

Straffade hade med all säkerhet både Carl August Ehrensvärd och Johan Tobias Sergel blivit om deras karikatyrer kommit till allmänheten eller överhetens kännedom. Deras alster spreds därför under stor hemlighet till slutna ”säkra” kretsar. Det är först flera hundra år senare som vi kan njuta av konstnärernas strålande teknik och djärva humor.

Johannesson har också undersökt svenska arkiv där du kan finna karikatyrer – imponerande. Hon är kritisk till att Sverige inte tagit ett samlat grepp om sina karikatyrer och digitaliserat dem som man gjort i Danmark. Särskilt missnöjd är hon med riksdagen och dess bibliotek som inte förrän på 1990-talet började samla in politiska karikatyrer. Dessa kan dock avnjutas enbart  av ledamöterna, men i princip inte av andra. Och det är synd tycker undertecknad som hade möjlighet att glädjas åt dem i drygt ett decennium.

Birgitta Wistrand,

litteraturvetare och tidigare
riksdagsledamot