I Lotta-cirkeln fuskas det inte med läsningen och där tar samtalsämnena aldrig slut. Deltagarna fullkomligen älskar den värld som Ester Ringnér Lundgren har skapat.
Fast värdinnan Marianne Lundin har faktiskt för ovanlighetens skull inte hunnit läsa färdigt dagens bok, Lotta i topp. Hon kan ändå innehållet i den och de 46 andra Lottaböckerna som ett rinnande vatten. Den här cirkel-träffen inleds med att hon visar bilder från 2018, då ett tjugotal medlemmar i Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren åkte till Wien för att gå i Lottas fotspår. På tv-skärmen syns sällskapsmedlemmarna uppradade i t-shirtar med bokomslaget på magen, framför klassiska konditori Demel där huvudpersonen också lät sig väl smaka i den här 19:e Lottaboken.
Tre av medlemmarna i Lotta-cirkeln var med och minns också nöjes-parken Pratern, Beethovens födelsehus och den välmående förorten Grinzing. Cathrine Edholm Husebye var inte med just den gången, men hon har såväl bott som semestrat i Wien och plockar upp något ur väskan.
– Jag har den här, säger hon och håller upp en lapp från Zur Schwäbischen Jungfrau.
– Dit går man för att köpa mono-gramerade servietter. Det är ett familjeföretag i Wien som funnits i 300 år. Där beter man sig inte hur som helst utan att bli förföljd av butiks-biträden.
Vilket Lotta blev, när hon skulle köpa ett broderi.
När bildvisningen är över packar Marianne Lundin ihop datorn.
– Så där, det var väl trevligt ordnat av värdinnan? säger hon med ett leende. På soffbordet har hon dukat fram två sorters bullar och en tårta.
Merri Viks – eller Ester Ringnér-Lundgren som hon egentligen hette – böcker om Lotta gick de flesta av cirkeldeltagarna och väntade på i ungdomen. B. Wahlströms släppte en i mars och en i september. Ingen av dem som är här var med när den första kom ut, men några haffade den sjätte eller sjunde boken i början av 1960-talet.
Hur kommer det sig då att ett gäng kvinnor år efter år samlas för att återuppleva Lottaböckerna, de där med röda ryggar som indikerade att de var skrivna för tjejer?
– För att få skratta. Och som du märker, boken är en utgångspunkt för att prata om allt möjligt rörigt och konstigt, säger Cathrine Edholm Husebye.
De andra håller med. Margaretha Weimar ger ett exempel genom att läsa Lottas tankar från sidan 114: ”Tänk ibland tycker jag riktigt synd om Lockige Fridolf. Mycket mer än jag tycker synd om mig själv. Det måste vara ohyggligt prövande för honom att stöta på mig så här. Hans nerver måste komma i olag och hans hälsa undergrävas. Hur länge kan man orka vara lärare egentligen? Det kan inte vara länge till.” Hahaha. Det är jätteroligt, säger hon.
De gillar att kliva in i Lottas värld; den är snäll, varm och humoristisk, utan att vara mesig. Och trots att den första boken kom ut 1958, för 64 år sedan, håller de än, anser de. Lotta själv är sympatisk, empatisk, hoppsig och slarvig. Vill hjälpa till men lyckas inte alltid på det sätt hon vill. Ofta blir hon lite självkritisk, ibland lite vemodig. Ester Ringnér-Lundgren var bra på att med små medel utveckla karaktärer, tycker de.
– Och det är inte bara en ungdomsvärld. I skolan finns vakt-mästaren, ute kommer det en tant, det är ett helhetsperspektiv. Det är fina relationer mellan generationerna och det gillar jag som alltid haft många äldre vänner. Jag tycker Ester skriver väldigt visuellt, man kan se -scenerna framför sig, säger -Marianne Lundin.
Föräldrarna är med ungdomarna, enas de om.
Under cirkelns första timme går diskussionerna och associationerna som en hinderbana i snårig terräng. Förutom minnena från Wien-resan kommer de in på hur det gick att ta sig in i Östberlin på 1980-talet. De pratar om knäckbakelser och andra bakverk som före-kommer i boken, om vad uttrycket ”tröst för tigerhjärtan” egentligen betyder, hur luddig en Krimmermössa är, om misslyckade passfotograferingar och vem som blev lik sin hund och huruvida komikerparet Helan och Halvan egentligen var så kul.
– Jag har för mig att vi pratade mer om böckerna i början, säger någon.
Sedan fastnar de i en diskussion om vilken av Lottaböckerna de skulle rekommendera till Cathrine Edholm Husebyes man, som inför den här träffen också läste den aktuella boken. Någon som är bra, men som också tilltalar en man. Skärp dig, Lotta!? Eller Bra gissat, Lotta!?
– Den roligaste är Hejda dig, -Lotta!, fastslår Marianne Lundin.
– Jo, den är rolig. Där låter hon sitt tantjag tala, den är inte skildrad från barnens perspektiv. Den skulle vara rolig att sätta i händerna på en litteraturvetare, säger Margaretha Weimar.
Att sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren har runt 300 medlemmar tycker de säger något om författarens status. Bokcirkeln har funnits i elva år. De träffas åtta, nio gånger om året. Också i Göteborg, Malmö, Uppsala och i Västerås/Eskilstuna/Örebro, liksom på nätet anordnas cirklar. Och eftersom Lotta ofta går på kondis, gör också sällskapets medlemmar det. Den 12 maj firas Lottas namnsdag, den 4 oktober Esters Ringnér-Lundgrens födelsedag. Varje år ordnas också en medlemsträff på en plats med anknytning till Ringnér-Lundgrens böcker och hemsidan dignar av quiz från dessa träffar.
En dag 2005 googlade Marianne Lundin på Merri Vik och såg att det fanns en hemsida om Lotta. Där föreslog också någon en träff.
– Jag kände: ”Gud, tänk att få prata om Lotta en hel dag”. Det fanns inget som kunde stoppa mig från att åka dit.
På den vägen är det. Av de sju som kom bildade sex personer sällskapets styrelse. Sex år senare startades bokcirkeln och snart hölls mötena hemma hos Marianne Lundin.
Någon av deltagarna läser 125 böcker om året, en annan färre, men alla har ”alltid en bok på gång.” Och de verkar öppna för att ta till sig världen utifrån Lottas perspektiv, som att lära sig dansen hully gully som var på modet då.
– Just det här att få nörda loss, det har kommit stort under 2000-talet. Tänk alla Jane Austen-nördar och Star Wars-nördar. Harry Potter är väl det tydligaste exemplet, säger Margaretha Weimar.
– Vi är så olika, i alla de här tokiga diskussionerna kan vi bidra med olika infallsvinklar. Och ändå så har vi mycket gemensamt. Vi har samma humor. Vi förstår varandra, säger Cathrine Edholm Husebye.
– Många gillar Maria Lang också. Någonting hos oss är lika, säger Marianne Lundin.
– Ja, vi borde starta en Maria Lang-cirkel också, säger Cathrine Edholm Husebye.
Text och Foto:
Charlotta Kåks Röshammar