Foto: Charlotta Kåks Röshammar
Varför tackade du ja till att rodda vårt översättartema?
– Det var ingen tvekan. Jag har som medlem i Översättarsektionen av Författarförbundet länge varit med om att kämpa för att göra yrket synligare. Sen har jag skrivit och pratat mycket om översättning i olika sammanhang. Är med i flera litterära sällskap och sitter i styrelsen för ett av dem: Ekelöfsällskapet.
Hur hamnade du i isländskan?
– Tog en kurs av nyfikenhet, och det ledde till ännu större nyfikenhet. Nu vill jag bara lära mig ännu mer om språket, folket och historien. Och berätta för andra om allt som finns. Den folkliga diktningen och folktron ligger just nu högst på dagordningen.
Du har fått en lång rad priser, vilka betyder mest för dig?
– Utan tvekan slår det mesta att ha blivit Riddare av Falkorden. Det inspirerar mig till att lägga ner en massa jobb på att presentera isländsk litteratur och annan kultur för svenskarna. Men varje pris jag får är också en fjäder i hatten för översättaryrket.
Din utställning om isländsk litteraturutgivning är en fröjd för en bokälskare. Vad kan vi i -Sverige lära sig av den?
– Att det händer grejer när människor med olika slags kunskaper samarbetar i kortvariga, proffsiga projekt. Centralt är att få med en lagom galen grafisk formgivare i gänget. Såna projekt utmanar den vanliga bokmarknadens slätstrukenhet och personfixering. Det svåra är bara att nå ut.
Vad har du själv lärt dig av att göra det här numret?
– Vi i de litterära sällskapen håller författarskap vid liv i liten krets, men ingenting säger att de i framtiden inte kan blossa upp och kanske till och med bli översatta.
