Svensk sommar gör sig för deckare. Foto: Fredrik Ohlander
I Norge sker deckarförsäljningen främst till påsken. Svenska förlag har försökt att haka på trenden. Men hur har det gått?
I Norge reiser man på hytta, alltså beger sig till fjällstugan, när det blir påsk. Från hytten går sen norskor och norrmän på tur med några Kvikk Lunsj (norsk kexchoklad) och en termos med varm choklad i ryggsäcken. Efter turen kopplas det av med någon av de nya deckare som norska förlag gett ut inför påskledigheten.
Den norska deckarförsäljningen sker främst till påsken. Bra idé, tyckte svenska förlag och lanserade påskdeckare också här för några år sen. Och det gick? Fråga dig själv om du läser fler deckare under påsken än andra tider på året. Utgivningen av påskdeckare har i Sverige nog mest bidragit till att deckare liksom andra böcker numera publiceras under hela året.
Norska förlag ger ut årliga novellsamlingar om brott och påsk. De kan heta Påskekrim (Strawberry) eller Gyldendals påskekrim och innehålla noveller av norska, svenska och danska författare – som K-arin -Fossum, Jørn Lier Horst, Unni -Lindell och Gunnar Staalesen, Åsa Larsson, Håkan Nesser, Kristina Ohlsson och Johan Theorin samt Katrine Engberg.
Däremot har få norska författare passat på att skriva hela deckar-romaner med påsken som tema. Efter att ha konsulterat några av Norges krimkännare kan blott rapporteras om ett par, udda påsk-deckare: Lik i lasta (Gyldendal, 2003) av Kjersti Scheen och Den stille uke -(Asche-houg, 2019) av Sven -Petter Næss. Åtminstone den senare, lovordad i Norge, bör översättas till svenska.
Påsken blev alltså ingen svensk deckarhögtid.
Fast vi ska inte glömma Jonatan Nerv (pseudonym för Nordahl Grieg, poet, och Niels Lie, förlagsman) som startade denna påsktradition. Redan 1927 gav de ut den dubbla påskekrimmen Bergenstoget plyndret inat!, som både handlar om ett tågrån den 1 april och lanserades dagen före palmsöndagen.
Inte heller i övriga deckar-världen har påsken inspirerat till så mycket litterär kriminalitet. Louise Penny lät en av titlarna i serien om kommissarie Armand Gamache, Den grymmaste månaden (Modernista, 2015), utspela sig under påskfirandet i den kanadensiska byn Three Pines och Elly Griffiths placerade en av sina titlar om antropologen Ruth Galloway, En kvinna i blått (Forum, 2016), vid påsken i pilgrimsorten Walsingham på Englands östkust. Bland svenska författare finns nämnde Johan Theorin, som i Blodläge (W&W, 2010) lät villorna i Stenvik på Öland vara inflyttningsklara till påsken, och Solveig Vidarsdotter, som i Rävlystnad (Lind & Co, 2019) såg till att det stormar och snöar vid påsken i Jämtland, för då kan en miljöaktivist hittas död och begravd i snön.
Påsken blev alltså ingen svensk deckarhögtid. Vår stora deckartid infaller inte heller vid jul och nyår, trots att många julklappspaket nog innehåller deckare. Svenska deckar-tider är sommartider. Sveriges deckarläsare finns i hängmattan eller på badstranden (och inomhus i deckarfåtöljen om regnet smattrar mot rutan).
Googla ”deckare + sommar” och se. Nätet är fullt med undersökningar av svenskarnas kriminella läsvanor. Alla har fått samma resultat: sommar. Det är i juli månad som vi konsumerar flest deckare, som pappers-, e- och ljudböcker. Kanske började också vårt deckarläsande under en sommar i barndomen?
Det snabba sättet att ta reda på saker är att fråga på Facebook: När, var och hur började du läsa deckare? Flera snarlika svar kom direkt: Det var på sommarlovet, i familjens sommar-stuga eller hos far- eller morföräldrarna. Där fanns en bokhylla med deckare, ofta Zebra-pocket, i gästrummet eller på utedasset. Författare? Maria Lang, Lang och åter Lang, någon Stieg Trenter, -Agatha Christie, kanske Folke Mellvig, Georges Simenon …
Följande hör till mina personliga deckarklassiker som ibland tas fram och blir omlästa: Mordet på Orientexpressen (1936) av Agatha Christie och Maigret har roligt (1956) av -Georges Simenon bland de översatta deckarna; 27 sekundmeter, snö (1939) av Kerstin Göransson-Ljungman, Mördaren ljuger inte ensam (1949), Tragedi på en lantkyrkogård (1954), och Kung Liljekonvalje av dungen (1957) av Maria Lang, I dag röd … (1945) och Lysande landning (1946) av Stieg Trenter samt Farligt för familjen (1958) av Folke Mellvig bland svenska deckare.
De flesta utspelar sig, som av en händelse, under sommaren. Sommarens deckarläsning söker kanske somriga deckargåtor? Att skriva sommardeckare skiljer sig från att skriva vinterdeckare. På vintern syns fotspåren i snön; på sommaren måste mördaren klampa i rabatten. Deckarförfattare skriver med eller mot årstiden. Mörker, blåst och kyla för med sig hemska, onda tankar; ljusa nätter, sol och värme lurar i läsaren att livet är skönt.
Det är blott en känsla, någon statistik går inte att hitta, att deckar-författare hellre skildrar sommar- än vintermord. Som när Simenon låter kommissarie Maigret och hans hustru tillbringa julisemestern hemma i Paris och Trenter mitt i ”sommarens värmebölja” skickar iväg fotograf Friberg till Lindar-ängens flyghamn (i Tragiskt telegram) eller Mellvig ser till att ”solen skiner över semestersköna Falsterbo” då kapten Hillman med hustrun Kajsa befinner sig där.
Maria Lang kan vara den svenska deckarförfattare som sommar-mördat allra mest. Mördaren ljuger inte ensam, hennes debutdeckare på en trolskt vacker Bergslagsö i juli, och Kung Liljekonvalje av dungen, nog den definitiva sommardeckaren, är ett par Langdeckare vid sommar-tid. I den senare, med sommar i små-staden Skoga/Nora, försvinner Anneli precis före sitt bröllop. Hon återfinns bredvid Skogasjön: blodig och död, i vit klänning med en bukett liljekonvaljer på bröstet.
Bengt Eriksson, kulturjournalist
