Hur går Werner Aspenström, Edith Södergran och Harriet Löwenhjelm hem bland sexåringar? ”Jag måste erkänna att jag kände mig lite skeptisk först”, säger skolbibliotekarien Ulrika Håkansson Kallin.
Det är tidig morgon på Centralskolan i Märsta centrum. Förskoleklass A sätter sig i en ring på golvet i skolbiblioteket. Den här dagen står två dikter på schemat.
– Ni är ju faktiskt experter på den här boken nu, kommer ni ihåg vad den heter? frågar bibliotekarien.
En mängd armar sträcks mot taket.
– En bro av poesi, svarar en flicka med mycket tunn röst.
Först blir det repetition av förra veckans arbete med finlandssvenska barndiktaren Hanna Lundströms dikt ”Snögubbe tögubbe”. Den handlar om en snögubbe som i slutet av vintern har börjat känna sig lite sliten: I stuprännan rusar det vatten / Han minns hur det var när han frös”.
– Kommer ni ihåg vad som hände, frågar Ulrika Håkansson Kallin klassen.
– Näsan blev lös, säger någon.
Så fortsätter de prata om den snögubbe som de gjorde ute på skolgården efter läsningen och hur snön nu har smält bort – kommer de ihåg ordet tö? – och om de animerade filmer som också ingår i undervisningsmaterialet.
Den funkar perfekt, för dikterna är så korta. Som vuxen kan man vara rädd att göra fel med dikter. Men barnen är helt prestigelösa.
Varje torsdagsmorgon anländer först förskoleklass A, och sedan B, till skolbiblioteket. Boken, som är en antologi sammanställd av Ann Boglind och Anna Nordlund och utgiven av Svenska Akademien, delades ut till alla sexåringar i landet i höstas. Här har skolbibliotekarien valt att barnen ska ha kvar den i skolan hela året. När de går ut förskoleklassen i vår får de med sig den hem.
– I ett annat område hade jag kanske gjort annorlunda, säger Ulrika Håkansson Kallin.
Barnen har ursprung i 59 olika länder. Många pratar flera olika språk, men svenska bara i skolan.
– Språket är verkligen nyckeln här. Nu får de ta till sig boken i skolan och läsa ur den för föräldrarna när året har gått.
När det blev dags att låna hittade Mattias snabbt en passande bok.
Ulrika Håkansson Kallin är bekant med Anna Nordlund och när hon fick höra om projektet i ett tidigt skede blev hon lite tveksam. Då jobbade hon i ett välbärgat område i Uppsala och tänkte att där kanske det skulle funka. Där skulle barnen kunna få med sig böckerna hem, och föräldrarna skulle kunna läsa för dem. Men hur skulle det gå i ett socioekonomiskt svagt område, där många föräldrar inte själva läser så bra på svenska?
Sedan dess har hon hunnit byta till jobbet här på Centralskolan – och tänker nästan precis tvärt om.
– Det har gått så bra här. Här finns det en enorm tacksamhet. Eleverna är tacksamma, föräldrarna är tacksamma. För en del av barnen är boken den allra första de får.
Hon nämner journalisten Emma Leijsnes bok I en annan klass – Ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan (2022). De två skolor hon själv jobbat på har lika olika förutsättningar som de två i boken.
Ulrika Håkansson Kallin slår ett slag för kravet på bemannade skolbibliotek, vilket föreslogs i Gustav Fridolins skolbiblioteksutredning förra året och som blivit en het stridsfråga i år. En skolbibliotekarie kan i samarbete med pedagogerna verkligen göra stor skillnad, anser hon.
Själv skulle hon hon nog inte ha valt Harriet Löwenhjelms ”Vaggvisa”, Gustaf Frödings ”Gråbergssång”, Karin Boyes ”Små ting”, Verner von Heidenstams ”Den skeppsbrutne”, Sonja Åkessons ”Alla dessa människor” eller annan lyrik av klassiska svenska diktare till barn i förskoleklass. Oavsett om de har svenska som modersmål eller inte. Men när Ulrika Håkansson Kallin väl fått boken i hand höll hon med en av eleverna som sa: ”Jag har fått en fett fin bok.”
Hon gillar blandningen, att bilderna är iögonenfallande och gjorda av många olika illustratörer. Tillsammans med de animerade filmerna blir de en väg in i lyriken. Och till samtal om fnitter, glädje, sorg och andra känslor.
Joline letar efter sin favoritdikt i En bro av poesi.
På rasterna dukar hon ofta upp sitt utebibliotek, lägger en vaxduk över det befintliga träbordet och ställer upp en plastlåda med böcker. Då finns En bro av poesi med.
– Den funkar perfekt, för dikterna är så korta. Som vuxen kan man vara rädd att göra fel med dikter. Men barnen är helt prestigelösa.
En kille fastnade för uppslaget med Edith Södergrans dikt ”Stjärnorna”, illustrerad av Lotta Geffenblad. Där står en flicka i mörkret och tittar på ett svart träd. En mängd små stjärnor och blommor lyser i silver.
– Han undrade om hon också varit på Lazerdome, precis som han.
När de läste Werner Aspenströms ”Oktober”, illustrerad av Joanna Hellgren, tog de fasta på krypet i dikten och lärde sig mer om det genom faktaböcker: Spindlarna lappar sina trasiga nät / - du dröjer dig kvar i sommaren / Men vinden vrider sig sakta mot norr, / även för astrarna återstår endast att dö.
Tillsammans med lärarna samlar skolbibliotekarien Ulrika Håkansson Kallin förskoleklasserna i biblioteket varje vecka.
I slutet av lektionen får förskoleklass B välja sina favoritdikter ur boken. Fransisca bläddrar också fram till Edith Södergrans ”Stjärnorna”. Hon visar med pekfingret på den första bokstaven: N. Stora H känner hon också igen.
Ulrika Håkansson Kallin berättar att en del kan läsa, andra söker efter bokstäver de känner igen.
– När vi letade efter bokstaven S i boken var det någon som hittade sigillet på baksidan: ”Snille och Smak”. Det var ju jättebra, två S! Ett S i Svenska Akademien hittade de också.
Boken har gjort dem modigare, anser hon. För vem skulle ha trott att det går bra att diskutera Svenska Akademiens valspråk med sexåringar? Som dessutom inte har svenska som modersmål.
Johannes, Isak och de andra sexåringarna diskuterar teman från dikterna.
En del moderna dikter finns också med. När poeten Daniel Boyacioglu pratade för niondeklasserna på skolan läste också tre av sexåringarna hans egen dikt ”Ordbanken” för honom. De andra barnen hämtade sina exemplar av En bro av poesi, för att visa honom att dikten fanns med där.
– Vi blev alla tårögda, säger Ulrika Håkansson Kallin.
Text och foto:
Charlotta Kåks Röshammar