Må vara att tips på sevärdheter, innekrogar och piffiga boutique-hotell saknas, den här reseberättelsen överträffar det mesta i genren. Framställd med berättarglädje och flyt i språket. Därmed också ett utmärkt exempel på universitetens tredje uppgift: att föra ut vetandet till det omgivande samhället. Skribenterna – socialantropologer, litteraturvetare eller språkvetare – gör med utgångspunkt i litteraturen nedslag på ett dussintal platser. Populära turistmål som Dublin, Neapel, San Sebastián och Tahiti. Men också på platser som saknas i charterbolagens resekataloger, till exempel Sachalin.
Vissa av platserna har blivit väl dokumenterade under tidernas lopp, såväl i fiktionen som i övriga skrift-liga källor. Budskapen kan dock spreta. Ett exempel ger Cecilia Schwartz i sitt avsnitt om Neapel, hur staden kan upplevas både som idyll och misär. För idylliseringen svarar Goethe i sin italienska resa (1816–1817), men också Walter -Benjamin, medan Axel Munthe som vistas i Neapel under 1800-talets värsta koleraepidemi ser råttorna. Hos tre kvinnliga författarskap framträder ett mer hotfullt Neapel; Elena Ferrante samt hennes företrädare Matilde Serao och Anna Maria Ortese. Här riktas fokus mot det liv som utspelas i ”mellanrummen” det vill säga i trappuppgången, på bakgården eller på gatan.
Hur föreställningen om paradiset på jorden lanseras och får fäste är närmast dråplig. Upphovsmannen, botanikern Philibert Commerson kommer 1768 med en fransk expedtion till Tahiti. Han vägrar att återvända och mönstrar av på Mauritius, där han, bitter och förgrämd, dör 46 år gammal. Dessförinnan sänder han en rapport som publiceras i Le Mercure de France. Hans överromantiserande, exotiserande och sexualiserande bild av paradisön Tahiti får stort genomslag som lever kvar 250 år senare.
Per Ståhlberg blåser liv i Lucknow, en numera ganska anonym nord-indisk departementsstad. Lucknow var centrum för Sepoy-upproret. Hit kommer den svenske akvarellmålaren Egron Lundgren 1858, för att på uppdrag av drottning Viktoria, skildra de upprörande händelserna. Och det finns mycket storartad förstörelse att måla. Av de koloniala monumenten återstår i dag bara ruiner. Konturerna av Lucnow skymtar också fram i skönlitteraturen: Jules Verne (Den ångdrivna elefanten), Rudyard Kipling (Kim, hela världens lille vän), Vikram Seth (En lämplig ung man) och i Torgny Sommelius Blå Indien.
Och Sachalin då? Ön vid världens ände har bland annat skildrats av världslitteraturens megastjärnor, av Tjechov (Sachalin) och av Dostojevskij (Anteckningar från döda huset). Även Krapotkin har delat med sig av sina upplevelser från fångön. Berättelser som står i skarp kontrast till Commersons paradisö.
I anslutning till varje avsnitt finns också lästips.
Barbro Thomas