Parnass besökte Tjállegoathe under Parnass Sällskapsresa förra året. Reportaget från nr 1 2022 kommer här:
—
Jokkmokks snötäckta gator var fyllda av folk. Det var marknadslördag och människor från hela världen trängde sig fram mellan stånden. Vissa bar kolt, färgglada tyger som stack ut. Andra gick klädda i stora pälsar och rävmössor, eller täckbyxor och skoterskor. Som Ánte. Han var helt klädd i grått. Hans kusin Ida, som gick bredvid honom hade dragit på sig sin blåa njálmmefáhta över jackan. Ánte kände sig som en turist – nu ångrade han sitt klädval.
I inledningen av Moa Backe Åstots Augustprisnominerade ungdomsbok Himlabrand har huvudpersonen Ánte några dagar tidigare deltagit i renskiljning. På nätet har han ställt frågan som leder in mot bokens tema: ”Finns det homosexuella renskötare?”
Den här dagen ligger ett snötäcke över Jokkmokk, men den annars så välbesökta, 400-åriga Jokkmokks marknad kommer att bli inställd för andra året. På centrala Föreningsgatan skyltar Stoorstålka med moderna kläder i samisk tappning, tvärs över gatan ligger Hantverksbutiken Jokkmokk med snidade fåglar, stickade vantar och garner. I heminredningsbutiken Fjällriket på tvärgatan Köpmangatan överväger en man som pratar tyska att köpa några muggar med renar.
Ett kvarter bort, in från Porjusvägen över en snötäckt gård, snett bakom en thailändsk restaurang, ligger Tjállegoahte. Det samiska ordet är såväl ett substantiv som ett verb och betyder författarnas hus liksom börja skriva. På svenska är namnet Författarcentrum Sápmi. Där jobbar Lea Simma, Naomi Aira och Elin Anna Labba med att stärka den samiska litteraturen och hjälpa lokala författarförmågor att föra ut sina berättelser. De ger tips om skrivarutbildningar, var och hur man kan söka pengar, och de ordnar föreläsningar om samisk litteratur.
– Vi har en bredare bild av vad litteratur är eftersom vi räknar in den muntliga berättartraditionen. De första skrivna texterna är jojk-texter, säger verksamhetsledaren Lea Simma.
Lea Simma och Naomi Aira är redo att prata samisk litteratur på skolor och bibliotek och för föreningar.
Förra våren startade de en läsecirkel med böckerna Stöld av Ann-Helén Laestadius, Brev til kommisjonen av Siri Broch Johansen, Heart berries av Terese Marie Mailhot och så Moa Backe Åstots Himlabrand. Cirkeln hölls digitalt, vilket inte nödvändigtvis var en nackdel eftersom Sápmi sträcker sig från ryska Kolahalvön, över norra Finland, Norge och Sverige.
– Vi försöker plocka böcker på samiska och svenska, men det är en utmaning, säger hon.
I Norge är den statliga budgeten för samisk litteratur större än i Sverige, och därför hittar man långt fler nordsamiska böcker översatta till norska än svenska. Sametingets kulturbudget har inte höjts sedan 1999.
– Kanske har man förlitat sig på den norska sidans utgivning också, säger Lea Simma, som tycker att infrastrukturen för samisk litteratur behöver stärkas rejält.
Nomineringar till Augustpriset visar att det finns ett intresse för samisk litteratur hos majoritetsbefolkningen, tänker hon. Förra året vann (för dagen vabbande) kollegan Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit i fackboksklassen och i år blev Mats Jonsson nominerad för sitt seriealbum När vi var samer i skönlitterära klassen, och Moa Backe Åstots Himlabrand i barn- och ungdomskategorin.
– Så något har ändå hänt. Men det är fortfarande böcker med svenska som originalspråk, säger hon och skyndar sig att tillägga att både böckerna och författarna är fantastiska:
– Moas bok är en så bra beskrivning av hur det kan vara att vara osäker tonåring. Och släktbanden är fint beskrivna. Mats Jonsson – där blev jag förvånad över att den nominerades som skönlitteratur. Jag tänkte att det var en fackbok, han går ju igenom hela samernas situation på ett väldigt pedagogiskt vis, från istiden till i dag. Men han väver in sin egen historia. Det är en fin och viktig berättelse. Han kallar sig assimilerad same. Det är många som liksom han inte känner till sitt samiska ursprung.
Författarcentrum Sápmi, Tjállegoahte på samiska, ligger som många andra samiska intitutioner i Jokkmokk. Härifrån kom Johan Thuri, som var den första samen att skriva en bok på samiska. Han tecknade också, här en renskiljning.
Under samtalet säger hon inte Sverige eller nämner grannländernas namn. Hon säger svenska sidan, norska sidan. Berättar att hennes mamma kommer från finska sidan. Under uppväxten i Idivuoma två mil söder om Karesuando, nära norska gränsen och Kautokeino och Karasjok där samerna är i majoritet, behövde hon aldrig fundera på sitt ursprung.
– Gränserna har aldrig funnits där för oss, allt har varit Sápmi.
Hemma pratade de bara samiska, men så började hon leka på svenska för att öva.
– Jag minns att min tunga var helt slut efter en hel dag i förskoleklassen.
I antologin Inifrån Sápmi – vittnesmål från stulet land (2021) bidrar hon med en text om den upplevelsen: ”Hur orkar svenskar prata svenska hela dagarna?” En av bokens redaktörer är Malin Nord, som sitter i Tjállegoahtes styrgrupp.
I högstadiet fick Lea Simma höra skällsord relaterade till sin etnicitet för första gången.
– Man måste stå upp för sina rättigheter varje dag, inget kommer gratis, säger hon nu som 32-åring.
När Elin Anna Labba fick Augustpriset 2020, kunde det stå kommentarer i sociala medier som: ”Varför ska samerna ta så mycket plats?” eller: ”Det är en jättebra bok, men varför har hon skrivit alla platser på samiska?”
Lea Simma skrattar till.
– När man inte får allt serverat på samma sätt som tidigare, blir det ramaskri. Jag kan inte svara på varför de reagerar så, de får ta tag i sin egen rasism. Men det är kanske svårt att upptäcka den, säger hon och nämner en bok som går på djupet i frågan: White fragility – Why it’s so hard for white people to talk about racism av Robin DiAngelo.
Hon önskar att samisk kultur inte hade behövt filtreras genom svenska institutioner. Svenska Akademien är inte samernas institution, anser hon, inte på samma sätt som den är invånarnas i, ja, säg Båstad.
– Det hörs ju på namnet, Svenska Akademien. Det är inte Samiska Akademien. Det är olika kulturer. Vi är också ett folk enligt grundlagen i Sverige.
Också Augustprisjuryn filtrerar litteraturen genom majoritetssamhällets ögon. Och samma sak gäller de pengar Kulturrådet delar ut, påpekar hon. Tjállegoahte, som finns sedan 2018, vill lyfta fram de delar som majoritetsbefolkningen inte har brytt sig om. Kanske är det så att deras intresse framför allt riktas mot den historiska assimileringen, kolonialiseringen och rasbiologin, inte mot den diskriminering som äger rum idag, funderar hon, utan att ha analyserat färdigt frågan.
– Det blir faktiskt värre, säger Lea Simma och får tårar i ögonen.
Naomi Aira planerar verksamheten utifrån den samiska kalendern, ibland blir det snabba ändringar. Moa Backe Åstot bor i Jokkmokk och har skrivit den Augustprisnominerade boken Himlabrand om att växa upp där. Johan Thuri, den första same som skrev en bok, fyllde också sina böcker med teckningar av bland annat renraider. Elsa Laula Renberg utgav 1904 kampskriften Inför lif eller död. Sigbjørn Skåden skriver om skuld, skam och övergrepp som går i arv i romanen Vaka över dem som sover. Foto: Charlotta Kåks Röshammar, Carl-Johan Utsi och Tanya Busse
En bit in intervjun kommer kollegan Naomi Aira in. Hon har varit upptagen med projektet ”Giehttogiella”.
– Jag har hand om sju ungdomar som gått kurser i muntligt berättande och som ska gå en kurs i jojk. Nu turnerar de i skolor och på bibliotek på svenska sidan och berättar historier från sitt eget eller från mor- och farföräldrars liv, eller sägner som de hittat i böcker eller hört när de var små. Syftet är att få in berättande och jojk i vardagen hos barn och unga.
På Tjállegoahtes hemsida skriver författaren Moa Backe Åstot att hon vill att unga samer ska känna igen sig i det hon skriver. Men också att ”utomstående ska få en inblick i hur det kan vara att leva som ung same idag”. Hon är själv renägande same, född 1988 i Malmberget, bosatt i Jokkmokk. Boksidorna i Himlabrand har hon själv illustrerat med renhorn och tankarna går till den första boken som skrivits på samiska av en same: Muitalus sámiid birra (1910), En berättelse om samerna, av Johan Thuri. Också han illustrerade sina egna böcker med bland annat teckningar av renraider.
Den allra första boken på samiska skrevs för 400 år sedan, men då handlade det om översatt kristen litteratur. Den första romanen skriven av en same är Anders -Larsens –Beaivi-álgu, Gryning (1912). Nils-Aslak Valkeapää är den enda samen om vunnit Nordiska rådets litteraturpris, för Solen, min far (1991).
– Han är en förgrundsgestalt för Sápmis återuppvaknande 1970, när man började stå upp för sina rättigheter och ställa krav på staten. Han var allkonstnär och revitaliserade jojken, säger Naomi Aira.
Jokkmokk kan ses som svenska sidans samiska huvudstad. Sámi Duodji, en stiftelse som ska främja samisk slöjd, ligger i samma hus som Tjállegoahte. Sametinget har kontor i Jokkmokk, här ligger Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum, här finns Samernas bibliotek och Samernas utbildningscentrum, Laponia världsarvsförvaltning av nationalparker och Ávki, en förening som stöttar samiskt företagande. Här finns konst, litteratur, teater och sådant som majoritetsbefolkningen ser som kultur, men också kultur i form av renskötsel och slöjdande, poängterar de.
– Det är lätt att vara same i Jokkmokk, säger Naomi Aira, som själv är född här. Hon sökte sig tillbaka och gick slöjdlinjen på samernas utbildningscentrum efter några år i huvudstaden.
– Här är det mer variation än i Stockholm. Jag är i renskötseln, det är det som tar mest tid från oktober till maj.
Deltidsjobbet på Tjállegoahte är flexibelt. Med kort varsel kan hon ge sig i väg ut till renarna.
– Vi har försökt planera verksamheten efter den samiska kalendern, säger Lea Simma.
– När vi bokar folk till seminarier säger de ofta att de tror att de kan, men att de inte kan säga säkert. Då tänker jag: Åh! Men så ser vi på oss själva, vi är likadana, säger Naomi Aira.
I framtiden tror de att den samiska världsbilden mer och mer kommer att influera den svenska. Klimatförändringarna gör att fler har fått upp ögonen för det som alltid har varit värdefullt i den samiska traditionen: att respektera och hylla naturen.
– Det är västvärldens sätt som är barbariskt och primitivt, att förbruka allt, säger Lea Simma.
Charlotta Kåks Röshammar