När Natascha Laszlo i år blev ny ordförande för Per Anders Fogelström-sällskapet var det något som stack ut: att hon är 29 år. Och visst har åldern betydelse, tror hon: – Vi vet hur man når ut till folk på ett annat sätt.
Natascha Laszlo kikar in i porten på Fjällgatan 30 där han bodde, författaren som fick henne på fall några år efter studenten.
– Jag tror det var högst upp, säger hon och tar några steg tillbaka ut på gatan för att se vindsvåningen bättre. Invid porten står en grävskopa som symbol för det moderna samhället som vuxit fram sedan Henning, Lotten, August, Berta och de andra karaktärerna i Per Anders Fogelströms Stadserie höll till här på Södermalm i Stockholm. Eller sedan han själv bodde i just det här huset.
Här är nu lägenheterna innanför de vackra husfasaderna eftertraktade, centrala boenden. På högra sidan av huset klättrar Sista styverns trappor uppåt och på Per Anders Fogelströms terrass på andra sidan gatan placerar ett litterärt citat in trapporna i svitens första del, Mina drömmars stad:
Backarna lyste vårblanka av slaskvatten och vårregn när Henning gick den vanliga vägen till arbetet i hamnen. Han passerade Sirapstratten, som folk kallade den nya kyrkan vid Ersta, tog sig nerför Sista Styverns trapprester. Den vanliga vägen – men ovanligt sent. Laget hade arbetat så gott som hela natten, lastat ett fartyg som hade brått iväg. Och till och med Hundhedningen förstod att den som slet och bar måste få vila några timmar för att orka arbeta igen.
– Tänk att klättra upp här. Det var en sjuk väg från jobbet i hamnen de hade, säger hon när vi gått över gatan och hon blickar ut över Saltsjön mot Gamla stan och Djurgården med nöjesparken Gröna lund, och ner mot strandkanten där Fotografiska museet ligger i en gammal fabriks-byggnad.
Det var hemlängtan som fick Natascha Laszlo att börja läsa Per -Anders Fogelström. När hon pluggade systemvetenskap i -Skellefteå och tyckte att IT-branschen inte riktigt kändes rätt för henne, sökte hon upp Fogelströms facklitteratur om Stockholm.
– En bok om Söder (1953) och Kring strömmen (1962) var de jag fick tag i där uppe. Sedan läste jag Mina drömmars stad och resten av den serien, Stadsviten. Jag blev tagen, för han skriver så fint. Förutom att han får med sjukt många historier skriver han också allmängiltigt. Han skriver vackert utan att använda avancerad ord. Jag kände mig bara … gosig. Det var så bra. Man blev kär i alla karaktärerna, på olika sätt.
Per Anders Fogelström får in historien och klassfrågor i en familj, genom att han följer en släkt från 1860 till 1968, och på ett finurligt sätt låter en av sönerna i en arbetar-klassfamilj växa upp i en borgerlig familj. Banden som finns mellan rollfigurerna prövas därigenom på olika sätt, medan tiden går och huvud-staden utvecklas.
När Natascha Laszlo flyttade tillbaka till Stockholm upptäckte hon Per Anders Fogelströmsällskapets hemsida som … ja, inte kunde den väl locka några nya medlemmar?
– Den var verkligen, verkligen gammal.
Hon hörde av sig till dåvarande ordförande Kent Josefsson och undrade om hon fick göra en ny. Han gav henne uppdraget och snart var hon också med i styrelsen.
– Sedan engagerade jag mig på olika sätt och så frågade Kent om jag ville ta över som ordförande. Jag sa nej. Eller jag sa gärna, men inte nu, eftersom jag pluggade. Men sedan sa jag: ”Skitsamma, jag tar över”.
I mars tog hon över ordförandeklubban för sällskapet med runt 130 medlemmar. Att flera olika generationer möts är värdefullt, anser hon. Tänk hur olika det är att ha växt upp på 1950- och 2000-talet! Hon är inte den enda som är ung i styrelsen. Klara Garberg, Soraya Bay och EvaEmma Andersson är alla mellan 25 och 40 år.
– Jag satt i möte med de andra unga och pratade om bokpoddar och open readings, och tänkte på att vi kanske kan nå ut till folk på ett nytt sätt. Så det kan jag nog bidra med.
Att hon och de andra representerar en ung generation är värdefullt i sig, tänker hon. Det kan locka andra unga.
– Exakt, det ser inte lika … jag tänkte säga mossigt, men, haha, gammalt ut, säger hon och tillägger att det nog mest är de äldre i sällskapet som pratar ålder; för dem är det viktigt att styrelsen har föryngrats. Själv tänker hon att litterära sällskap väl helt enkelt är lite mossiga till sin natur. Det handlar om äldre litteratur och oftast om döda författare, om samtal, föreläsningar, diskussioner och, kanske framför allt om vandringar.
– Litterära vandringar är nog det största och roligaste ändå. Det är mysigt att få se och koppla ihop olika platser med litteraturen.
Natascha Laszlo är född och uppvuxen på Dalarö. Orten är visserligen fin på sommaren, men hennes standardsvar när unga frågade vad man gör där var ”drar därifrån”. När hon började intressera sig för kultur upptäckte hon att det fanns mycket att hämta i hemorten. Som när hon låg i en soffa hos en kompis och insåg att också sommargästen August Strindberg legat i samma soffa.
Från barndomen kan hon komma ihåg ”noll gånger” då någon annan läste för henne. Däremot satt hon själv och bläddrade i Alla barns bokklubbs sagoböcker som de äldre systrarna prenumererat på. Också Astrid Lindgren var viktig.
– Det är konstigt att intresset föddes av sig själv, för det är ingen annan i familjen som läser. När jag blev äldre läste jag mycket av Katarina von Bredow, Laura Trenter och andra ungdomsboksförfattare. Jag hade min första riktiga wow-upplevelse i högstadiet med Linas kvällsbok av Emma Hamberg. Jag tyckte det var det mest fantastiska jag läst.
En felaktig nätbokhandelsleverans som hon fick behålla gjorde senare att hon läste Louise Boije af Gennäs romansvit som börjar med Högre än alla himlar (2010). Serien handlar om sex vänner kring senaste sekelskiftet och sträcker sig tio år framåt.
– Den tar upp saker som för mig var ganska diffusa: World Trade Center-attacken – jag var ganska liten då – stormen Gudrun, tsunamin, Anna Lindhs död; stora saker. Jag tyckte det var coolt att få läsa och känna in stämningen. Hon skriver så sjukt bra.
Nu högläser Natascha Laszlo och hennes kille för varandra varje kväll, just nu ur fantasyserien Korpringarna av Siri Pettersson.
– Det är väldigt härligt, en bra tradition. Och skönt att somna till.
Annars är favoritboken Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Och så gillar hon hans noveller. ”Drömmen om evigheten” kan hon nästan utantill.
När hon flyttat tillbaka till Stockholm efter ett år med systemvetenskap blev det i stället litteraturvetenskap.
– Man börjar i antiken och rör sig i sakta mak framåt. Jag tyckte inte att det var jättekul. Jag pratar hellre om den tiden än läser böcker som Kung Oidipus av Sofokles på vers.
– Tidigare läste jag jättemycket, men sedan dess nöjesläste jag inte på länge. Litteraturstudierna tog nästan död på intresset. Eller, det har fått vila.
I sin kandidatuppsats analyserade hon Ilon Wiklands och Ingrid Vang Nymans illustrationer till Barnen i Bullerbyn, vilket stärkte hennes intresse för barn- och ungdomslitteratur. Sedan har hon läst diverse kurser på universitetet.
– Det roligaste var när jag samtidigt läste en kurs om Stockholms historia och en om Stockholm i litteraturen. De gick framåt parallellt.
Vad skulle hon då göra med sina studier, undrade hon, tills hon hittade den ettåriga förlagskunskapsutbildningen och sydde ihop säcken. I juni i år tog hon examen efter att ha praktiserat på barnboksförlaget Rabén & Sjögren.
– Jag är väldigt nostalgisk. Jag tänker mycket på det jag läst som barn. Och genom att jobba med barnböcker vill jag vara med och påverka nästa generation.
Förutom att gå gå med i Fogelströmsällskapet, blev hon också medlem i Bellmansällskapet och Söderbergsälllskapet.
– De tre täcker in det bästa av mitt Stockholmsintresse. När man läser Bellman hör man stadens brus, nån fransman där och en tysk där och så en björn på Skeppsbron. Genom Söderberg ser man Stockholm på ett helt annat sätt; det är oftast flanörer som beskådar staden. Och så Fogelström som dyker rätt ner i den: ”Så här var det”.
– Det är inga av mina vänner som läser det jag läser. Jag gick med för att vara i ett sammanhang där andra gillar samma sak. Men generellt sett tycker jag att det är viktigt att värna om författarskapen och hålla dem vid liv så länge som möjligt.
– Jag tycker att Fogelström är relevant även idag. Jag förstår inte hur människan hann med allt: Han var med i ungdomsgrupper, han skrev för tidningar, han skrev sina egna böcker, hur många som helst (bland annat närmare 30 romaner och ett 20-tal fackböcker om Stockholm), han engagerade sig mot kärnkraft. Och samtidigt beskriver alla honom som en så himla fin människa och det tycker jag lyser igenom i böckerna. Han tar parti för människorna som är bortglömda. I och med hans åsikter och samhällsengagemang borde man lyfta fram honom mer. Hur hade han gjort idag, vad hade han tänkt kring samhället?
Hur hade han tänkt?
– Det är en väldigt bra fråga, han hade nog inte velat vara med i Nato, men han är ju typ nästan född i Ryssland, det hade kanske påverkat. Jag vet inte riktigt, men det är det jag skulle vilja få fram i samtal.
Per Anders Fogelström föddes under ryska revolutionen 1917. Föräldrarna bodde i Ryssland och pappan arbetade på det svenska företaget ASEA, men de flydde landet och fick sitt barn i Stockholm den 22 augusti 1917. Fadern övergav familjen och emigrerade till USA och Per Anders växte upp med sin mamma.
Vad betyder Fogelström för dig?
– Han har gett mig mycket mer förståelse för staden vi lever i och fått mig att uppskatta den på ett sätt som jag kanske inte gjort om jag inte läst hans böcker. Det är jättevärdefullt, jag går runt och känner mig som en turist här i stan.
Vilken är favoriten av Per Anders Fogelström?
– Det är nog någon i Stadsviten. Jag älskar August väldigt mycket och Emelie. Så kanske andra boken. Och jag älskar Henning också, men han dör tidigt. Så första och andra delen kanske.
Text och foto:
Charlotta Kåks Röshammar