Den enkla versionen av proletärförfattarna Martinsons elva år långa äktenskap är att det var stormigt. En annan så kallad sanning som ofta upprepats är att det skulle ha varit Harry som lärde Moa att skriva. Deras äktenskap må i perioder ha varit fullt av dramatik, men där fanns också så mycket mer. Och att Moa inte kunde skriva före hon träffade Harry, det stämmer helt enkelt inte.
– Det var den första myt jag fick ta mig an, säger Ebba Witt-Brattström.
Redan under 1970-talet började hon intressera sig för Moa Martinsons liv och författarskap och hennes avhandling från 1988, ”Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet”, gav en helt ny bild av författarskapet och visade på vilken betydelse hon haft för svensk litteratur.
Trots att Moa Martinson är en av de mest lästa författarna har annars få studerat hennes litteratur, och än färre hur hennes och Harry Martinsons äktenskap påverkat deras litterära processer.
– Man kan föreställa sig att om han hade delat stugan med Artur Lundkvist så hade det nog uppstått en hel del forskning kring hur de påverkat varandra. Så jag var ju tvungen att gräva fram att hon började skriva redan 1922, då han i princip gick runt i kortbyxor.
När Ebba Witt-Brattström nu går i pension från sin tjänst som professor inom nordisk litteratur vid Helsingfors universitet vill hon knyta ihop säcken genom att återvända till Harry och Moa Martinson.
– Det är också något som jag har kämpat för genom alla år på universitetet, att man ska läsa kvinnliga och manliga författare inom samma period jämte varandra. Det blir så mycket roligare då!
I två års tid har hon dels läst de båda författarnas verk, dels studerat brev som finns sparade – brev som de skickat till varandra, men också brev de skrivit till kollegor och till deras gemensamma förläggare Tor Bonnier.
– Det är väldigt tacksamt att de har använt honom som någon slags biktfader och att breven finns sparade i Bonniers arkiv.
Moa och Harrys författaräktenskap utspelades i huvudsak under trettiotalet, den moderna litteraturens guldålder med, förutom paret Martinson, författare som Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson och Artur Lundkvist. Men litteraturhistorien har gjort sitt bästa för att ställa Moa Martinson vid sidan av, trots att hon i allra högsta grad var en del av den, menar Ebba Witt-Brattström.
De träffades 1928 och gifte sig 1929. Moa, som var 14 år äldre än Harry, var då ensam med tre barn efter att hennes första man tagit livet av sig. Harry flyttade in i torpet Johannesdal i Ösmo, han var då sjuk i TBC och Moa tog hand om honom på många sätt: hon såg efter Harrys hälsa, var värdinna när deras författarkollegor kom på besök till torpet och lagade mat. Men hon deltog också i samtalen, även om hon senare uteslöts ur deras memoarer.
– De tyckte att det var ett problem att Moa och Harry bodde i torpet. Man ville ju ha Harry på krogen i huvudstaden och de tyckte att hon dominerade honom. Men hon försökte bara se till hans hälsa och att han skrev.
Under deras drygt tio år i torpet skriver Harry tio verk och Moa nio. Bland verken som kommit till där finns Moas Kvinnor och äppelträd, Sallys söner, Mor gifter sig-trilogin och hennes -östgöta-epos Drottning Grå-gyllen. Harry skriver bland annat Nomad, Kap farväl!, Nässlorna blomma, Vägen ut och Midsommardalen.
De för samtal med varandra kring det de skriver, korrekturläser varandras verk och går både i polemik och dialog med varandra i sina respektive verk.
Ursäkta mig, Aniara må vara ett stort epos men Gud vad det hade vunnit på att kortas.
På flera vis är deras författar-äktenskap jämlikt, men Ebba Witt-Brattström anser ändå att det är tydligt att Moa betydde mer för -Harrys skrivande än tvärtom.
Hon inte bara läste och korrigerade utan hon strök flitigt. Harry hade också dåligt självförtroende och behövde uppmärksamhet, som Moa gav honom.
– Han vill ju gärna sväva ut och man ser ju på hans senare böcker att han faktiskt behövde en första läsare och skoningslös redaktör. Ursäkta mig, Aniara må vara ett stort epos men Gud vad det hade vunnit på att kortas.
Den skrev Harry 17 år efter att paret gått skilda vägar.
I brev till förläggaren är det också tydligt att Harry aldrig under-värderade Moa, berättar Ebba Witt-Brattström. I ett brev till förläggaren skriver han: ”Glöm aldrig att Moa är en gestalt för sig själv och bakom mig”.
Författaräktenskapet kommer oundvikligen att påverka de båda författarna. Visserligen är de två signaturer, med sina respektive idiom. Men tillsammans skapar de ett slags dubbelt författarskap. Det finns flera konkreta exempel på hur de påverkar varandras litterära processer, menar Ebba Witt-Brattström.
Moa Martinsons Mor gifter sig-trilogi skildrar en arbetarflickas uppväxt och liv, Harry Martinsons Nässlorna blomma en arbetarpojkes.
I Kvinnor och äppelträd går Moa Martinson i direkt polemik med den kvinnlighet och sexualitet som flera av de andra manliga proletärförfattarna förespråkade. I Drottning -Grågyllen finns stråk av den svartsjuka som Moa kände till följd av Harrys otrohet med yngre kvinnor i andra hälften av deras äktenskap.
– I slutet av Drottning Grågyllen möter vi ett konstnärspar där han målar unga bröst och huldror, och hon är förbittrad över det. Sedan blir de sams när han visar sina nya målningar av en åldrad kvinna, Drottning Grågyllen, som är ett slags kvinnlig nomad. Det är också en direkt replik till Harrys nomadfilosofi.
Mmoa påverkar Harrys skildringar av urmoderliga kvinnor, och i hennes verk finns män som är olika varianter av Harry. Det finns också spår i deras båda verk av en av deras äktenskaps stora stötestenar, Harrys längtan efter barn och det faktum att de aldrig fick något barn tillsammans.
1939 skrivs Harry ut från Södertälje lasarett efter en tids vård och hämtas då av Ivar Lo-Johanson. Han lämnar Moa utan någon förklaring och all kommunikation sker genom en advokatfrima.
Paret ska inte bara komma att gå skilda vägar i äktenskapet utan också i sina författarskap. Harry blir den upphöjda intellektuella författaren som väljs in i Svenska Akademien och som slutligen tilldelas nobelpriset i litteratur 1974. Moa blir den folkliga författaren som läses i stugorna.
Arbetstiteln på Ebba Witt-Brattsröms bok är Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd, som Harry Martinson uttalat sig om deras ödestyngda relation. Nu skriver hon på de sista kapitlen och boken beräknas ges ut av Norstedts våren 2022.
Att Ebba Witt-Brattström själv levt i ett författaräktenskap med Akademiledamoten Horace Engdahl har inte påverkat hennes arbete med boken eller intresset för just par-äktenskapet, men till viss del henne själv under arbetet med den.
– Det är spännande. Det är intressant. Men det är också smärtsamt att uppleva igen. Så det har varit lite besvärligt.
I sitt arbete med boken överraskades Ebba Witt-Brattström av hur feministisk Harry Martinson var. Han delade inte de andra proletärförfattarnas kvinnosyn och hade en stark tro på urmodern som någon som kunde rädda mänskligheten och världen, troligen präglad av hans relation med Moa och med Fogelstad-rörelsen.
Även flera av hans senare verk har kommit till liv i torpet har det visat sig. Till och med rymdeposet Aniara (1956) påbörjades där. Men det är också med den som han tar farväl av den feminism formad kring ur-modern som han tidigare lyft fram.
– Aniara är ett statement att världen går mot sin undergång, oavsett vad kvinnorna kan göra åt saken eller inte. Det är hans farväl till tron på mänskligheten via kvinnorna.
Med sin bok vill Ebba Witt-Brattström visa på hur de elva åren i torpet formade två av våra största författarskap. Men också ge en -annan, mer mänsklig bild av Harry Martinson.
– Nu är tiden mogen att ta ned Harry från den där piedestalen, för den gör inte hans författarskap någon som helst tjänst. Man ska helt enkelt läsa honom i stället för att falla på knä och hylla honom för att han var Nobelpristagare eller -Akademiledamot.