Författarna kommer till DELS Höstmöte den 18/11 och presenterar denna bok. Här följer en recension.
Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna.
Alexandra Borg och Nina Ulmaja. 448 s. Stockholm: Atlantis, 2019. ISBN 978-91-7811-026-1
För lite mer än ett halvt sekel sedan samlades valda visdomsord av ordförande Mao Tse Tung – så translittererades hans namn ännu – i en behändig liten bok, lagom att ha med sig i fickan och citera ur i tid och otid. I Kina trycktes Maos lilla röda i en enorm mångmiljonupplaga, med målet att varje kamrat skulle äga sitt eget exemplar. Riktigt så många att det räckte till alla blev det inte, men många nog, och läskunnigheten var förstås inte hundraprocentig. När de politiska vindarna väl hade vänt blev boken obsolet, och inga nytryck kom. Så konfiskerades den och samlades in och massmakulerades, även om Kinaresenärer fortfarande lätt kan komma över pirattryck.
Samma öde kommer inte att drabba den alltigenom imponerande bok som skrivits av litteraturvetaren Alexandra Borg och bokformgivaren Nina Ulmaja som också stått för bokens form, och som Atlantis förlagt med en ovanligt stor och prisvärd omsorg. Den kommer nog att hamna bland årets tjugofem vackraste böcker när Svensk bokkonst gör sitt val. Det hände med Lars Noréns Fragment häromåret sedan Nina Ulmaja formgett den för Bonniers. Och när detta skrivs är den nominerad till ett Augustpris i fackboksklassen.
Den här boken, illande röd och i ett stort generöst format, är en sällsynt lyckad hybrid. Dels har litteraturvetaren företagit en mycket ingående genomgång av de många upplagorna som följt på Strindbergs genombrottsroman alltsedan den kom första gången, ett hästjobb: ”Sedan Strindberg lämnade in sitt manus till förläggare Joseph Seligmann hösten 1879 har över 110 upplagor publicerats på olika förlag i Sverige. Verket har också spridits internationellt och finns översatt till nästan 30 språk, bland dem kinesiska och ryska. Räknar vi med översättningarna är vi uppe i över 150 upplagor.”
Och dels har bokformgivaren gjort ett fantastiskt imponerande svep genom bokhistorien, en fågelflykt full av encyklopedisk men lätt buren lärdom. Samtidigt hinner man med mängder av typografiska fakta om format, papperssorter och bokband, och om skilda tryckeritekniker och hur de förändrats under de drygt femhundra år som gått sedan inkunablerna ersattes av den tryckta boken. Det resoneras, med många övertygande argument, om vad som skiljer en vacker bok från en ful, och med det följer en uppsjö av praktiska råd, i ord men nästan lika mycket i bild. De många anteckningarna i marginalen är lika upplysande som själva brödtexten.
Varför har man då valt just Röda rummet? Jo, bland annat för att August Strindberg var mycket mån om sina böckers utseende och vakade som en hök över minsta detalj, och eftersom han var ovanligt sakkunnig vad gällde processen som följde sedan han lämnat sitt manuskript till förläggaren, som framgår av de många citaten och direktiven i hans brev – denna stimulerande redogörelse för den ständigt verksamme Strindberg fick mig att genast skaffa En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897-1916 som är Alexandra Borgs avhandling från 2011.
En lång rad välkända namn i bokhistorien ägnas koncisa sammanfattningar, från Gutenberg i Mainz och Aldus Manutius i Venedig vars boktryckarmärke kom till nytta för de första svenska pocketböckerna, i Aldus- och Delfin-serierna, över William Morris och hans Kelmscott Press, till Arthur Sjögren som Strindberg hade ett gott samarbete med och Carl Larsson som egentligen ogillade illustrationer i böcker och som var arg på konstnärligt inkompetenta xylografer, till Jan Tschichold som bland mycket annat betydde mycket för Penguin-serien i mitten av 1930-talet, och dagens nyskapande Irma Boom, nu verksam i Amsterdam.
Bokutgivningens nya former och format diskuteras, bland de intressantaste de trådbundna excess-böckerna som Pocketförlaget ger ut där texten tryckts på psalmbokspapper och där satsytan täcker ett helt uppslag, i ett format som är snarlikt Maos lilla röda. Smutstitelsidan i Strindbergs lilla röda, efter försättsbladet allra först i boken, har en illustration som säkert förbryllar yngre läsare: där ses förutom ett tumavtryck (som en samvetsgrann faktor aldrig skulle ha låtit passera) författarnamnen och boktiteln, och ovanför de raderna blymatrisen som använts för att trycka dem.
Så görs inte längre, och handsättning med lösa typer i en sättkast måste förefalla dagens dataanpassade bokproducenter alldeles antediluvianskt. Den tekniska utvecklingen och förenklingen har gått mycket fort sedan jag på hösten 1964 lärde mig att sätta och trycka en bok, illustrerad med träsnitt jag själv skurit, för den legendariske bokhistorikern Ray Nash på Dartmouth College, Ivy League-universitetet i New Hampshire (om det skrev jag sedan en artikel i Bokvännen, föregångaren till Biblis – en intressant minnesskrift om Ray Nash som var expert på kalligrafi finns att läsa på nätet). Han ägde ett exemplar av Aldus Manutius ståtliga Hypnerotomachia, och gillade för övrigt Karl-Erik Forsbergs textade omslag till fjärde delen av Herbert Tingstens Mitt liv som var nyutkommen just då.
Ett kapitel diskuterar bildsättningen av Röda rummet, både Arvid Fougstedts klassiska illustrationer som kom 1925 och som inte mötte allas gillande (bland andra har Magnus von Platen varit kritisk), och sena utgåvor där bilderna betytt väl så mycket som själva texten. När Per Demervalls seriealbum av Röda rummet var nytt 1986 opponerade jag mig i Svenska Dagbladet mot tanken att det skulle köpas in till landets gymnasier, men jag fick nästan genast mothugg från Lars Gustafsson som tyckte att jag var en ikonoklast. I hans bekantskapskrets i Austin, Texas, fanns en pensionerad amerikansk domare som läste romanen i denna serieversion och som lärde sig mycket av det. Så här långt efteråt borde jag kanske ge med mig.
1907, fem år före Strindbergs död, började Albert Bonniers förlag ge ut August Strindbergs Mästerverk för en krona volymen. De blev efter hand 28 stycken: ”Särskilt lyckosam var Röda rummet, som såldes i 35 000 exemplar. Totalt trycktes 371 000 enkronasböcker i Strindbergsserien, vilket inbringade författaren det dittills största honoraret någonsin.” Sedan kom den samlade upplagan i femtiofem band, ombesörjd av John Landquist med början under Strindbergs dödsår och klar 1920, och så den textkritiska Nationalupplagan som först Almqvist & Wiksell och sedan Norstedts stått bakom (det halva löftet till Bo Cavefors att få ge ut den infriades aldrig) och som efter trettioett år fördes till ända 2012, ”med sina 72 volymer den hittills största satsningen på en utgåva av en enskild författare i Sverige.”
Baksidestexten på August Strindbergs mästerverk 1907 var en säljande fanfar: ”August Strindberg, nedrivaren och reformatorn, den geniale berättaren, Röda Rummets och Hemsöbornas skald! Varje svensk känner hans namn och vet vad han betytt för svensk kultur, vet hur han kom som en stormvind då allt i Sverige var dåsighet och kälkborgerlighet och hur han med sina djärva tankar och djärva ord bröt med det bestående och väckte entusiasm och hänryckning hos det unga släktet. Och dock är det jämförelsevis endast ett fåtal, som läst hans verk från genombrottsåren och känt den fläkt av oförbrännelig ungdomlig dådkraft och hänförelse, som alltjämt strömma ut från dem. Det är böcker, som aldrig kunna åldras och som borde gå ut över allt Sveriges land för att läsas av varje ny generation av svenska män och kvinnor.”
Mutatis mutandis Alexandra Borgs och Nina Ulmajas Strindbergs lilla röda.
Ivo Holmqvist