Ett hundratal böcker har det blivit. De står uppradade längs en hylla vid ateljéns inre vägg. Ett 15-tal av dem är Gustaf Fröding-sällskapets årsböcker.
– Jag tycker mer om Selma. Men … jag har blivit så van vid Fröding nu. Klart jag gillar Fröding!
Den senare av landskapets två stora författare föddes 1860 på -Alsters herrgård en mil nordöst om den Karlstads-villa där vi nu befinner oss, och som inhyser det lilla förlaget Bild, text & form. Anita Stjernlöf-Lunds -favoritdikt av Fröding heter ”Torborg”.
– Men den nämner ingen. Varför duger inte den då? Den kanske är lite banal, säger hon.
Men eftersom hon själv har gett ut Fröding. Önskedikter finns den med i diktsamlingen, mellan mer själv-klara ”En kärleksvisa”, ”Det var dans borti vägen”, ”Tre trallande jäntor” och ”Äktenskapsfrågan”.
Hon plockar fram den vita boken i mjukband med tygomslag som hon kanske lagt ner ”lite överdrivet mycket” möda på. Länge letade hon efter rätt omslagsbild. Bad vänner att ordna med buketter. Sedan dök den perfekta tavlan upp på en loppis.
– Jag har den här, nej, vänta den hänger i stugan, säger hon.
Det var just blommorna på tavlan som hon kopplade till Fröding: lantliga ängsblommor som rödklöver, blåklint, prästkragar; inte rosor och blomsterhandelsblommor som hon först försökt med. Sedan gjorde hon något som tryckeriet inte sett förut, hon tog ett vitt tyg, av det slag som brukar klä hårda pärmar i vad som kallas klotband, och använde det till ett löst skyddsomslag. Till pärmarna valde hon ett papper i läderimitation.
Upprinnelsen var att bokhandlaren i Karlstad saknade en presentbok med Frödings dikter. En som kunde användas till studenter och konfirmander, när landskapet nu hade en sådan passande poet. Anita Stjernlöf-Lund fick nys om idén och insåg att hon ville göra ett eget urval. Det blev 51 dikter från Frödings olika diktsamlingar: Guitarr och dragharmonika (1891), Nya dikter (1894), Räggler och Paschaser (1895/1897), Stänk och flikar (1896), Nytt och gammalt (1897), Gralstänk (1898), Mattoidens sånger (1914) och Ungdomsdikter (1917).
Den första upplagan, som gavs ut som Frödingsällskapets årsbok tog slut och förra året gjorde hon en ny i billigare pocketmodell som kom ut i november.
Anita Stjernlöf-Lund bjuder på elvakaffe intill den sprakande kaminen i villan ett stenkast från Klarälvens strand. Sedan går vi tillbaka till ateljén i rummet intill. Där står ett skrivbord med besöksstol, ett ståbord med dator och på en bänk vid det ena fönstret ligger de böcker hon gjort för Frödingsällskapet.
Hon har också skrivit en handfull egna böcker, bland annat om arkitekten Cyrillus Johansson. Genom åren har hon läst konstvetenskap, åkt till konstbiennalen i Venedig och skrivit om modern konst; hennes ”andra ben”. Men när det var dags att doktorera orkade hon inte riktigt med det akademiska. I stället resulterade tioårsprojektet i praktboken Cyrillus Johansson: Från Askersund till Östersund.
Nyss har boken Varför finns det så många granhäckar i Rud? kommit ut, också den tog tio år.
– Känn här, säger hon och sträcker fram boken. Framsidan består av grankvistar som är präglade – kallpressade från baksidan under högt tryck så att barren framträder som en struktur.
Det var Gustaf Fröding-sällskapets Fredrik Höglund som tipsade om deras husformgivare.
– Hon är oerhört genomtänkt i allt från pappersval till typografi. Hon fångar bokens själ i sin formgivning, sa han när vi pratades vid i telefon några dagar tidigare.
För bokformgivning är så mycket mer än det som kan ses på datorskärmen. Det handlar om just pappersval; färg, vikt, hårdhet, trähalt, yta; och det handlar om lack, om olika sorters prägling, om känslan när man håller boken i händerna.
– Det är inte coffee table-böcker som gör intryck på mig, utan de där man ser vilka små medel som har använts för att styra läsaren, säger Anita Stjernlöf-Lund själv.
– Det värsta jag vet är när en formgivare tar i. Som om det är formgivaren som ska synas.
– Jag är som en transformator mellan författaren och läsaren. Jag ska styra rätt. Och därför tycker jag att det är så mysigt att vara en doldis, säger hon.
– Man ska känna att man vill umgås med boken.
Bboken om Frödings barndom hade hon först tänkt nästan som en färgglad barnbok. Men när hon läste på om hans uppväxt tonade hon ner färgerna. Gjorde den i en gråskala, men lade till blåa ögon.
– Känn, säger hon också nu och jag stryker över den matta ytan.
Papperet i inlagan, det vill säga inuti boken, behöver inte vara så tjockt som man kanske tror, för att det ska se snyggt ut. Hon tar fram sin första bok, och kallar det för ett ”nybörjarfel” att ha tagit i ordentligt med pappersvikten (som mäts i hur många gram en kvadratmeter av papperet väger). Hon viker upp boken och stryker över bindningen, det går lite trögt, som det gör när papperet är för tjockt.
Papperet hon gillar bäst heter Munken, i olika versioner. Ett lite gultonat ger bra läsbarhet; på ett vitare och blankare blir bilderna tydligare. Om det inte är en ren fotobok är läsbarheten viktigast, tycker hon.
Till en annan framsida har hon valt ett strukturerat, glittrigt papper. Som en stjärnhimmel.
– Varje bok ska ha sin personlighet, då får man med sig något genom designen, en tanke.
Förutom när hon skriver själv fokuserar hon enbart på formen.
– Jag avsäger mig allt ansvar som har med texten att göra. Jag ser texten som form. Men jag är bra på rubriker, det kan jag hjälpa till med.
Till sina egna böcker tar hon hjälp av folk i sin omgivning för faktagranskning och korrektur. Bland annat av personer ur ”kålpuddinggänget”, en grupp författare och andra i branschen som hon lärt känna, och som hon varje år bjuder på samma rätt hemma hon sig den dag då Nobelpristagaren i litteratur tillkännages.
– Jag har ju blivit del av en kulturvärld i Karlstad, säger hon.
Hon har också gjort böcker för Värmlands museum, och samarbetat med Värmlandskändisarna Stefan Holm och Sven-Erik Magnusson.
Allt började med en talang för att teckna. På förskolan ramade en pedagog in något hon ritat, förmodligen ett djur, minner hon sig. Hemma pågick det ständigt samtal om det estetiska. Man höll på med handarbeten, vävning. En morbror var porträttfotograf. Hon gick ett år på Nyckelviksskolan och med arbetsprover därifrån sökte hon jobb på Örebrokuriren. Där fick hon teckna annonser, inklusive de typsnitt som sättarna skulle använda.
– Det var på blytiden, säger hon. Det vill säga när texten sattes med blytyper.
Sedan sökte hon till Beckmans, men antagningsbeskedet skickades till Rådmansgatan i Stockholm i stället för i Örebro, där hon bodde. När misstaget uppdagades hade hon redan jobb på en reklambyrå och tackade nej. I stället blev det Karlstad och just det här huset där hon har utvecklats som egen företagare i kultursvängen i 46 år.
– Jag känner mig som en fri skapande människa. Och varje bok blir till i den andan.
Text och Bild:
Charlotta Kåks Röshammar