Strålande uppsättning av Jernbanan med Robert Noack som Didrik – även för den som inte läst Sara Lidman romansvit. Foto: Sören Vilks
Jernbanan – en musikal om Didrik från Lillvattnet
Uppsala stadsteater, 8 oktober–15 november 2024
Regi: Emma Roswall
Manus: Dag Thelander
Musik: Per Wickström
I rollerna: Robert Noack,
Förlag Klara Enervik, Astrid Drettner m.fl.
Går det att göra musikal av Sara Lidmans Jernbanesvit, detta läsäventyr i sju delar från de västerbottniska skogarna? Med sitt myller av originella personer och levnads-öden? Jomenvisst! Jernbanan – en musikal om Didrik från Lillvattnet på Uppsala stadsteater är en strålande uppsättning, även för den som inte läst sin Sara, utan bara vill ha teater med klös och ös.
Att få grepp om Lidmans vindlande berättelse i en musikalversion kräver bestämda dramaturgiska tag.
Och visst har det reducerats. Antalet sidohändelser och personer är färre, och det som händer i de två avslutande böckerna är borta.
Regissören Emma Roswall fick även medskick från manusförfattaren Dag Thelander: Uppsala Stadsteaters uppsättning fick gärna bli lite ”snabbare, hårdare och enklare” (än Umeås) för att nå fram även till en 16-åring, som han sa i Parnass temanummer om Sara Lidman (#4/2023).
Kvar är fundamentet om bygget av järnvägsräls över västerbottnisk våtmark i slutet av 1800-talet och hur det påverkat några av människorna där. Med tydlig huvudroll för Didrik (Robert Noack), dramats hjälte och bov, den vältalige visionären som blev hantlangare åt överheten och som här sjunger fram berättelsen med den obesvärade glättigheten hos en missförstådd man.
Hans längtande brud AnnaStava, (Klara Enervik) vars oroliga sinne inte får samma plats som i böckerna, lyser i stället med glittrande dräkt och sång. Starkast sken har Hagar (Astrid Drettner). Fattig men driftig, smart och syndigt vacker spelar hon på allas känslor, väcker kvinnors avund och männens åtrå. De båda kapitalistbröderna Lidstedt, gestaltade av Jakob Fahlstedt, visar med kläder och röst vem som styr både över politiken och pengarna.
Hela föreställningen är en fullträff med suveränt samspel i ensemblen, som sömlöst växlar mellan sång, tal och dans, understödda av Nina Franssons smarta scenografi med två tredimensionella trappor.
Hela föreställningen är en fullträff med suveränt samspel i ensemblen, som sömlöst växlar mellan sång, tal och dans, understödda av Nina Franssons smarta scenografi med två tredimensionella trappor. Och lyhört tolkat av de tre i orkestern på scen (Natasja Dluzewska, Gustav Holmqvist och Per Wickström) som fångar glädje, sorg och bestörtning.
Musikalen säger dessutom mycket om vår tid, med Skellefte-trakten som centrum för stora förhoppningar, silvertungade lycksökare, grundlurade leverantörer och företag med skulder upp över öronen, nu i den gröna omställningens namn.
Det är bara att beklaga att denna potentiella långkörare endast spelas fem veckor i höst! Nytillträdde teater-chefen Rikard Lekander (född i Umeå) bör ge den en fortsättning!
Liv Beckström
PS: Hur var det då med 16-åringar i publiken? Absolut fanns även unga applåderande händer när jag var där, om än inte i majoritet. Än.