Sverigekontakt om “Sverige läser!”

Ulla Berglindh “Skönlitterära måsten och glädjor. Om Världslitteratur och nationella läslistor”:

Vad är bildning? Vad omfattar kulturarvet? Vilket ansvar har varje generation att föra vidare kunskap om och förtrogenhet med viss skönlitteratur, bildkonst, arkitektur, musik? Hur länge? Vad omfattar och betyder det kollektiva minnet för ett land, en stad, en världsdel, en civilisation?  Finns Goethes begrepp Weltliteratur i verkligheten? Förändras omfattningen?

Detta är jättefrågor som faller ut efter läsandet av en liten tätpackad pocketbok med vackert LarsLerinsomslag som De Litterära Sällskapen, DELS, sammanställt till läsandets lov: Sverige läser! 1066 böcker ur tusen år av svensk litteratur från vikingatid till år 2000.

Jättefrågor som ständigt och fortlöpande måste ställas och omdefinieras – för skola, i det offentliga rummet, på scener, i stadsrummet. För samhälls-kitt, gemensamma referenser och frågeprogram. Vad lägger vi i korgen av texter – och skäl att läsa skönlitteratur överhuvudtaget; förbättring av språket, utveckling av tänkandet, stimulans av fantasin, kunskap om världen, empati och inspiration, etik och förståelse av oss själva och andra, tidsfördriv, gemenskap. Exportvara. Intertextuella referenser. Stoff och temata att återanvända med eller utan blinkningar.

Ska man göra som Danmark för femton år sen – verkligen upprätta en genrevidgad statligt sanktionerad nationell kanon över sju olika kulturella fält, helt dansk? Denna omfattar Vor Frues Kirke, Solvagnen, Vikinga-skepp och PH-lampor, Andersen, Kierkegaard och Blixen, Jeppe paa Bjerget och Legoland.  Norge har listor på de viktigaste konstverken. I Sverige har man försökt lyfta frågan många gånger, alltid med intensiva debatter om list-och lustläsning, tvång och frivillighet.

Man kan i argumentationen luta sig mot Harold Blooms kortlista på västvärldens tio-i-topp: Shakespeare, Dante, Goethe, Ibsen, Kafka, Proust. Joyce – sju herrmänniskor. Och så Virginia Woolf, Georg Eliot och Jane Austen. Cervantes, Tolstoy, Dickens, Borges, Neruda, Beckett och en handfull till får också vara med. Eller mot litteraturhandböcker, antologier och läslistor alltifrån Läsebok för Folkskolan och MLF:s små häften från Homeros via Eddan, Shakespeare och franskklassicim till svenskt 1800-tal? Vem hade läst Älgskyttarna och Lycksalighetens ö om inte i dessa utgåvor?

Tillbaka till pocketboken: Sverige har ca 150 litterära sällskap – bara det lika svenskt som körsång – knutna till författare, genrer, förhållningssätt. Sällskapen för Bellman och Linné är de äldsta. Samtliga vill vårda ett författarskap, ge ut skrifter och medlemsblad, stimulera forskning, ordna träffar och utflykter; ibland står en författarbostad till förfogande för stipendievistelser och besök. Sedan 1990 är sällskapen förenade i DELS, med gemensamma aktioner, t.ex på Bokmässan i Göteborg, och i tid-ningen Parnass.

Sverige läser! är en slags serendipitybok – man letar efter något, och hamnar slumpartat i en massa andra intressanta texter och aha-upplevelser som för vidare och vidare till böcker och författarskap man inte hade en aning om att man skulle gilla; nyfikenhet och överraskningar och ihåg-komster hela tiden och en växande lista att ta med till biblioteket nästa gång – eller digitalt leta fram på Litteraturbanken. Boken omfattar endast svenska texter, genreindelade.

Ettusensextiosex stycken.

Hur kan man nu göra en minimåstelista utifrån kvalitet och innovation: Rökstenen, Erikskrönikan, Bellman, Stagnelius, Almqvist, Lagerlöf, Strindberg, Fröding, Södergran och Boye, Johnson, Moberg, Lagerkvist och Dagerman, Astrid Lindgren och Elsa Beskow. Nej det går inte, flera trängs i dörren: von Dalin, Tegnér, Geijer och Martinsons, både Harry och Moa, Bergman, Wägner, Delblanc, Söderberg, Sand, Mankell…. En mängd fiktiva barndomskompisar samlas också: Pippi, Bamse, Emil, Ronja, Alfons, Tomtebobarnen, Mumin, Pelle, KullaGulla, Findus. Och så den inhemska gruppen med bindestreckidentitet och andra kulturella erfarenheter: Kallifatides, Sachs, Uzun, Anyuru, Bakhtiari, Mossaed.

Organisationer som Läsrörelsen och Berättarministeriet gör sina insatser för att stödja den skola som tappat det fasta greppet om klassiker-läsningen. Flera andra gör utbildningsinsatser på högre nivåer. Leif Alsheimer införde skönlitteraturtvång på ekonomiprogrammet på högskolan i Jönköping, Lars Strannegård öppnade en valbar kurs – nu översökt-  på Handels i Stockholm, medicinarlistor är upprättade för läkar-och sjuksköterskestudenter, Andreas Braws militärlitterära kanon (fortfarande betoning på första stavelsen..) är det senaste. Skönlitteratur för vuxenblivande, utökad kulturkunskap, empatiträning, social kompetens, och med yrkesprofiler. På Krigsvetenskapakademin är således Remarques På västfronten intet nytt och Khaled Hosseinis Flyga drake rekommenderade texter.

Jag minns med viss rörelse ett seminarium på Göteborgs universitets Jonsereds herrgård för ett drygt decennium sen: Dikt för direktörer, skönlitteraturens betydelse för näringslivet. Och läslistorna från åttiotalets Jugoslavien där man tog sig igenom världslitteraturen, redan i grund-skolan. Läslistor som brukade få mina lärarstudenter att blekna.

Själv får jag rosiga kinder av DELS-bokens ambition och engagemang.

 

Annat av eventuellt intresse

Tyvärr är kommentarformuläret stängt vid denna tidpunkt.