Runstenarna är Nordens äldsta litteratur, äldre än den isländska. De flesta vittnar om ett arvskifte: Någon har dött, någon annan har tagit över gård och åker, och Guds nåd nedkallas över den döde. Ibland kan de antyda ett levnadsöde och till och med vara skrivna på vers.
Rökstenen i Rök socken, Östergötland, från slutet av 800-talet betraktas som världens längsta runinskrift, skriven på prosa och vers. Den anses vara ”startpunkten i den svenska litteraturens historia som det äldsta bevarade litterära verket”. Det är svårtolkat och delvis skrivet med chifferrunor. Nytolkningar har då och då gett stenen nya läsningar.
Jarlabankestenarna i Täby socken, Uppland, från 1000-talet
De flesta runstenarna är huggna på 1000-talet och står i södra Uppland, där vi i Täby och Vallentuna kan följa flera släkter i flera generationer. Den mest kända ätten, som efterlämnat ett tjugotal stenar, är uppkallad efter Jarlabanke, som ”ägde hela Täby”. Han farmor Estrid (c:a 1010-70) reste fyra stenar, en efter en tidigt död son, den andre efter förste maken, den tredje efter två söner och den fjärde efter andre maken. De två första restes där hon själv senare begravdes bredvid förste maken och den unge sonen. Estrid är den äldsta svensk vars grav vi har kunnat identifiera. Hon byggde Täbys första kyrka.
Läs mer om runstenar på Riksantikvarieämbetets hemsida raa.se
