Nils Håkansons succé förra året med långessän Dolda gudar: en bok om allt som inte går förlorat i en översättning, som bland annat fick Augustpris i fackboksklassen, har öppnat ögonen för många om vad litterär översättning går ut på. Men den ytterst välskrivna och pedagogiska boken är frukten av en utveckling som har pågått länge, eller rättare sagt två utvecklingar.
Å ena sidan översättarnas mångåriga kamp för att bli synliga som yrkesmän och upphovsmän och därmed kunna kräva mer respekt och bättre villkor.
Å andra sidan en omdefinition av vad översättaren gör: inte bara en kopiering av innehållet, utan en professionell lyhördhet för textens alla nyanser, som dessutom rymmer ett ansvarstagande för att den version som kommer ut både är fullständig och ett fullgott litterärt verk: ett som rymmer svenska idiom och utnyttjar det svenska språkets stilistiska resurser. Ingen blek kopia, utan en livskraftig växt som skjuter nya skott och kanske påverkar det omgivande litterära ekosystemet på oförutsägbara vis.
En metafor som man kan använda för att belysa det här kravet på liv är trädgårdsmästeri. Att driva upp ett träd kräver handlag, omsorg och tålamod. Långsamt blir det till i samspel med omgivningens villkor (vars brister trädgårdsmästaren måste se till att kompensera); men när det väl står där och kanske även förökar sig har själva omgivningen förändrats.
Den israeliske översättningsforskaren Itamar Even-Zohar beskriver samma sak i mer abstrakta termer. Han hävdar att översättningar förvandlar ”det litterära systemet” i ett språk. Vad som är möjligt att skriva, men också synen på litteraturens uppgift förskjuts – fast inom ramen för det gamla och rådande. Här kommer återigen översättarens yrkes-handlag in; avvägningen mellan det nya (eller för den delen gamla, men i en ny tid plötsligt relevanta) och de konventioner som råder för vad som ska räknas som litteratur. Jordmån, ljus och klimatzoner om man så vill – eftersom nykomlingen ofrånkomligen blir en ny varietet. (Den som är mer depressivt lagd kan bygga ut liknelsen med tankar om invasiva arter och massavedsplantager på kalhyggen.)
Vad kan då vi i de litterära sällskapen lära av det här systemperspektivet, när vi drömmer om att våra författare ska röna uppskattning också utomlands?
Jag ser inte annat än att det är översättarna som måste vara initiativtagare till omplantering. Med sitt handlag och med sin intuition för vad som skulle kunna fungera. Men hur få igång dem?
Jag ser vagt framför mig något slags agentverksamhet som inte direkt riktar sig till utgivarna utan till alla dem som ute i stora världen håller på med svenska, och som dessutom är förtrogna med den lokala bokmarknaden, i synnerhet de små, engagerade förlagen.
Låt dem träffas kring våra klassiker och få inspiration och idéer. Och öppna för ökat stöd till prov-översättningar och utgivning. Detta är förstås ingenting som DELS kan bekosta, men vi kan vara drivande för att den goda idén ska genomföras.
Längs Hornsgatan i Stockholm växer det upp en allé av kinesiska ginkgoträd, som ersätter de traditionella arterna. Dessa uråldriga växter är resistenta både mot skadeangrepp och mot luftföroreningar. Och de sprider på plats en helt ny stämning, som kanske inte är direkt anslående, men ändå finns där, och påverkar folklivet.
Ginkgons egendomliga blad – både enkla och dubbla – har i Tyskland, tack vare en dikt av Goethe, blivit en symbol för översättaren och för översättningen, och ett pris utdelas i dess namn, som omnämns i det här numrets längsta intervju. Dikten avslutas (i Augustin Mannerheims översättning) med orden:
att jag en och dubbel är.”
Kort sagt kan man säga att översättning gör världen större, både här hemma och ur det världsnomadlängtande verkets perspektiv.
