Bengt Anderberg ser om trädgåden i Øster-Marie på Bornholms östkant. Foto: Bengt Anderbergsällskapet
I 1940-talets debattglada Sverige blev Bengt Anderbergs roman Kain ett begrepp för utmanade, modern litteratur. Möt författaren som ständigt överraskade och stred för olika genrer – inte minst goda pornografiska noveller.
Bengt Anderberg debuterade med en novellsamling 1945 och fick sitt genombrott som poet med Fåglarna året efter: en lyrisk, symbolistisk diktsamling som hyllades av bland andra Olof Lagercrantz: ”den står ej sällan fulländningen nära”, skrev han.
Även om Bengt Anderberg nådde framgång med lyriken, blev det något helt annat med första romanen Kain – sedan var han ett namn på allas läppar. Där skrev han med en helt annan röst, han vänder sig mot krig och religiös trångsynthet och lyfter fram sexuell frigörelse.
Debatten blev våldsam. Inte först; när den släpptes inför julen 1948 var de etablerade kritikerna i stort sett positiva, även om en del vände sig mot det explicita språket i form av svordomar och sexualord.
Men så reagerade biblioteksvärlden. Ansvarsfyllda, med folkbildande ideal och oro för hur boken skulle påverka ungdomen vägrade bibliotekarier i flera städer att köpa in boken, eller satte den i ”giftskåpet”, en särskild hylla bakom disk.
– Idén var nog främst att inte ungdomar skulle få tag i den, säger litteraturprofessor Dag Hedman, som gått igenom klipparkivet med flera hundra texter om just Kain som finns på Göteborgs universitetsbibliotek.
Bannlysningen hade förstås nyhetspotential och därefter startade en lång och häftig debatt. Uttryck som ”perversa plankskrivare” och ”snuskpellar” förekom för dem som försvarade Anderberg, och ”spyflugor” och ”ordsnokar” för motståndarna. Det skrevs skämtkrönikor om Kain, bland annat av Kar de Mumma (Erik Zetterström), och debatten parodierades i teckningar.
– Det var fantastisk reklam. Bonniers måste ha älskat det här. Det var bara att kassera in, säger Dag Hedman om förlaget som gett ut boken, och som också varnade bokhandlarna för obehag ”om Ni på grund av ovetenhet om innehållet rekommenderar den till fel läsare”.
Under 1940-talet hade en kulturdebatt tagit fart specifikt i Sverige. Den sexuella frispråkigheten ökade – vilket upprörde delar av samhället och långvariga debattfejder blev typiska.
I detta uppvärmda tuppfäktarklimat landade Kain, och digniteten på ilskan blev anmärkningsvärd. Självutnämnda debattörer uppvaktade kronprinsen Gustav Adolf med krav på aktion, andra gick till justitieminister Herman Zetterberg med begäran om sedlighetsåtal – något som ändå aldrig var nära att ske, enligt Dag Hedman.
Men det hetsiga åsiktsutbytet ledde till att försäljningen snabbt ökade till 42 000 exemplar, enligt en siffra från sommaren 1949. Kain var helt enkelt det årets stora kultursnackis.
Sedan skrev Bengt Anderberg en barnbok.
Charlotta Kåks Röshammar
